Sorgespelet.
Den homoiusianska befolkningen hade under natten svärmat kring gatorna och hopvis ledsagat de spridda truppavdelningar, som ännu mot morgonen genomströvade stadsdelarne för att uppsöka och fängsla de förnämsta medlemmarne av kättarekyrkan.
Många bland dessa hade emellertid redan lämnat sina hus, och vid morgongryningen stodo mer än tusen anhängare av nicænska mötet och Atanasios under vapen i förstaden Piræus. Så många som kunnat undkomma dit hade samlat sig där med kvinnor och barn. De befäste sig nu i ett av de oländigaste och bergigaste kvarteren av hamnstaden. En hop sjömän från de i hamnen liggande alexandrinska skeppen hade förenat sig med dem. Här var atanasianernas huvudstyrka.
Av de i Kolyttos boende atanasianerna hade en annan, till talet vida mindre skara samlat sig på toppen av den kulle, som givit detta kvarter sitt namn. Kullen bildade en labyrint av trånga gator, som slingrade mellan höga, ruskiga hus. De trupper, som, förstärkta av folkhopar, under natten inträngt i denna stadsdel, hade emottagits med stenkast från tak och fönster och med oförrättat ärende dragit sig tillbaka.
Vid morgongryningen förnyade homoiusianerna sitt angrepp på denna skara. Petros hade sänt hundra legionärer emot den; dessa bildade endast kärnan av anfallsmakten, som för övrigt utgjordes av ett fanatiskt slödder.
Samma rop, som hörts den föregående kvällen, var även här de stormandes härskri. Död åt kättarne! Död åt giftblandarne!
De angripne svarade med ropen: Död åt kättarne! Ned med lögnkristianerna!
Å ömse sidor kämpade kvinnor och barn vid sidan av männen. Å ömse sidor vordo de fångar, som gjordes, utan skillnad till ålder och kön, i ordets egentliga bemärkelse slitna i stycken.
Atanasianernas förtvivlan uppvog deras underlägsna antal. Legionärerna veko gång efter annan. Men den homoiusianska pöbeln framstormade vildare efter varje lidet nederlag.
Solen gick upp för att snart dölja sig bakom moln. Morgonhimmelen var blygrå, och det regnade med korta uppehåll.
Vid denna timme hade en stillhet inträtt i striden. Homoiusianerna nedburo sina döde och sårade och förde dem genom huvudgatorna. Deras åsyn göt ny olja på raseriet. De gräsligaste hämndeskri skallade. Man beredde sig till nytt angrepp. Gatläggningen upprevs; kvinnor och barn fyllde korgar eller, i brist av sådana, sina kitoner och mantlar med stenar.
- Fram! ljöd massans skri till den glesnade soldathopen, som, lutad mot spjuten eller förbindande sina sår, stod i mynningen till en av gränderna.
- Varför dröjen I? -- Vilka fega uslingar! - Vi borde stena dem, skreko kvinnorna.
Soldaterna avvaktade förstärkning. En centurion hade ilat till biskopen för att begära friskt manskap. Snart utbredde sig också ett rykte, att palatinerna voro i antågande. Hopen lugnade sig nu. Man ville bida ankomsten av dessa fruktade krigare. De, som voro förlagda till Aten, utgjorde väl endast en handfull män, men de voro gamla utvalda soldater, till största delen högväxta barbarer: göter och allemanner.
När de äntligen visade sig, framryckande från torget i sluten trupp, vars spjut och hjälmar syntes högt över de omgivande hoparne, hälsades de med väldiga bifallsrop. De fördes av en centurion. Deras högste befälhavare, tribunen Ammianus Marcellinus, hade för dagen med biskopens samtycke nedlagt sitt befäl.
Under tiden hade de belägrade atanasianerna rustat sig att mottaga ett nytt angrepp. Kring kullens topp voro högar av sten och tegel uppstaplade; de hitintills vapenlöse voro försedda med järnstörar, lösbrutna från portarne, med stakar, köksknivar och vad helst de kunnat överkomma, dugligt att kasta, slå eller sticka med.
Solen blickade fram mellan molnen, medan alla gränder, som ledde upp till kullen, fylldes av de mörka, böljande massor, som bakom palatinerna och legionärerna skyndade att förnya striden. Atanasianerna hade uppstämt en av sina krigspsalmer, densamma som Simon en gång hörde från kalkstensbrottet mellan olivkullarne. Män, kvinnor och barn sjöngo:
Se Rövarbergen! På sin grund de svikta för hans ögas blink,
och krigarskaror domnande nedlägga vapen på hans vink,
se vagnen stannar med sitt spann,
och dött är stridstrumpetens ljud
och sänkt i dvala häst och man
vid blott en vink av Jakobs Gud.
Psalmens sista toner förklingade under det allmänna härskri, som uppgavs av de stormande. Anfallet skedde från alla sidor av ett tal så stort, att ett öga överfarande massan måste vänta att i nästa ögonblick se atanasianernas lilla skara nedtrampad, kvävd under dess fötter. Och likväl hejdades för en stund de framvältrande hoparne genom det mördande stenregn, varmed de mottogos. Men blott för en stund, ty om de främste tvekade, återstod dem likväl intet annat än rusa fram eller kasta sig ned och låta trampa sig under den efterföljande, oemotståndligt påträngande mängden.
Kretsen, som omgav de belägrade, vart därför allt trängre, likt en holme som översvämmas av den stigande sjön.
Palatinerna, som icke ett ögonblick låtit hejda sig av stenregnet, ehuru det försatte flera ur stridbart skick, hade redan hunnit fram.
Allt motstånd var hopplöst. Atanasianerna sågo döden och martyrkronan för ögonen. Föräldrarne omfamnade sina barn, männen sina hustrur. Somliga skyndade emot angriparne för att dö i kamp mellan slagna fiender. De andre kvarstannade bland de sina för att gemensamt med dem emottaga döden. Barnen gömde sina ansikten i mödrarnas sköte. Några sammanknäppte händerna till bön; andra hånade sina fiender med ropen: kättare, lögnkristianer! En gubbe uppstämde sången om martyrkronan, om deras härlighet, som äro kallade att vittna vid lammets tron.
Striden ändade med homoiusianernas fullständiga seger. Men många av de högvuxna barbarer, som buro palatinernas vapenklädsel, föllo för slagen av påkar och järnstörar eller dogo en harmligare död under oväpnade händer.
När striden var lyktad, fortfor mördandet, så länge en livsgnista fanns att släcka hos de övervunne. Deras kroppar krossades eller söndersletos. Deras huvuden avskuros och fästes som segertecken på spjut och stänger.
Därefter ljöd i den blod- och segerdruckna hopen ropet:
- Till Piræus!
Ropet upprepades av tusen röster.
Sjungande och skrålande, med de ohyggliga troféerna i spetsen, tågade massan ned för kullen och tog vägen till Piræus.
Petros, som med det homoiusianska prästerskapet hade valt sitt högkvarter i storkyrkan, emottog underrättelsen om den seger, som hans hjord tillkämpat sig på Kolyttos, just medan han sände två centurior soldater till Piræus att öppna angreppet på kättarnes där samlade huvudstyrka.
Palatinerna skulle understödja detta angrepp.
Ehuru orkanen sålunda avlägsnade sig från den egentliga staden, var det dock långt ifrån att gatorna där hade sitt vanliga, lugna utseende. De genomströvades av hopar, mellan vilka man såg familjer, tillhörande den förmögnare befolkningen, som lämnade staden för sina lantgårdar, eller som togo sin tillflykt till Akropolis, på vars kulle en ansenlig hop av den gamla lärans vänner vid middagstiden var samlad.
Hedningarnes läge var fruktansvärt vid sådana tillfällen. De voro ett utanför stående, men av de båda kristianska flockarne lika hatat eller föraktat parti. Den minsta anledning kunde rikta emot dem samma raseri, varmed kristianerna söndersleto varandra inbördes.
Medan de nu sökte sin väg bland de kringsvärmande hoparne och bevittnade de blodiga uppträden, vari dessa voro skådespelarne, måste de vara döva för de hånande rop, som följde dem, och tåligt underkasta sig den misshandel, som de ej kunde undvika.
Ropet: till Piræus! fortplantades emellertid från gata till gata av dem, som hemburo de på Kolyttos fallna eller sårade homoiusianerna, och lockade allt flera stridslystne att skynda efter den avtågande huvudstyrkan. Andra fortforo att kringströva i den egentliga staden, i avvaktan på klockringningen, som skulle förkunna gudstjänstens början i storkyrkan. På den öppna platsen framför henne hade alltifrån morgongryningen stått en sammanpackad skara, som för den krigiska delen av skådespelet icke hade förgätit den andra uppbyggligare, och hellre ville försaka den förra än gå miste om den senare. Ett rykte gick, att de i kalkstensbrottet fångade, till döden dömda atanasianerna skulle föras till den heliga nattvarden. Man ville skåda detta, man ville höra Petros, och framförallt man ville än en gång se den helige, den av kättarne mördade Simon. Hans jordiska kvarlevor voro nedsatta framför altaret i koret. Krymplingar och sjuklingar ville vidröra dem, för att återvinna sin hälsa; andra väntade, att något underverk genom dem skulle ske, såsom skett hade mångenstädes i Egypten och Asien vid andra martyrers; alla hoppades kunna tillägna sig en relik av den helige: några strån av hans skägg, en nagel från hans händer, ett stycke av den björnhud, som i livstiden skylt hans kropp.
Medan denna skara väntar på den stora kyrkoportens öppnande - den andra porten har hela natten varit öppen, men vaktas av soldater, som icke insläppa andra än biskopens budbärare - tilldrager sig följande i grannskapet av Akarnaniska porten.
Den gamle Batyllos, olivhandlaren, hade, medan hans hustru Tabita var borta från hyddan för att mjölka getterna, tagit sin korg på armen och gått in till staden. Gubben var i dag försänkt i ett slags själsrus vid minnet av det, som han under natten upplevat. Atanasios hade varit under hans tak. Alexandrias rättmätige biskop, den trampade sanningens förkämpe, den förtryckta kyrkans hjälte, han som förföljdes av en värld, Atanasios hade gästat hans hus, suttit vid hans bord, brutit hans bröd, druckit hans vin. Han hade talat till Batyllos som till en jämlike, och de båda gråhuvudena hade funnit sig vara årsbarn med varandra. Men vilken skillnad likväl i krafter! I trots av de grå lockarne, det skrynklade ansiktet hade Batyllos tyckt sig se en yngling, och han tillskrev detta Guds andes kraft, som korat Atanasios för sitt stora verk och genomströmmade honom med liv ur livets källa. De hade vid lampan samtalat om den förföljda rättroende församlingens tillstånd i Aten. Batyllos hade fått uppräkna de fastare i tron bland männen, Tabita dem bland kvinnorna, och förtälja huru de i löndom samlades för att höra det oförfalskade ordet, huru de levde med varandra i endräkt och fördragsamhet. Vid många av de namn, som nämndes, hade Atanasios visat, att han kände deras ägare; han måste således hava ett minne, som omfattade hundratusentals vänner, spridda i alla städer över jorden. Därefter hade Atanasios förtalt, vad han själv upplevat under de två dagar, han vistats i det frejdade Aten. Han hade vid sin ankomst till staden icke vilat, förrän han hunnit upp på Pnyx' kulle och just till den plats, där aposteln Paulus måste hava stått, när han talade till Perikles' folk om den okände guden; han hade genom strövat alla gator och gränder, besökt både hedningar och kristianer i deras hus. Han hade bland målningar, blommor och vaser funnit en skön filosofinna och givit henne en vink om nasarensk filosofi. Och oaktat allt var han likväl icke trött. Han visste, att hans bröder skulle samlas i kalkstensbrottet, och han ville överraska dem med sin närvaro, tala till dem och mana dem till ståndaktighet. När tiden var inne, hade han med Batyllos och Tabita gått till de i grannskapet samlade bröderna och systrarna. Kalkstensbrottet låg, som vi veta, nära Batyllos' boning. Vad sedan hänt förekom Batyllos nästan som en dröm. Han hade alltid känt sig underbart fattad av dessa möten, dessa förbjudna, livsfarliga, lönliga, nattliga, men aldrig så djupt som den gången. Han påminde sig det svagt upplysta valvet, de i dess halvmörker som skuggor skymtande människorna, de med dämpade röster uppstämda psalmerna, det sorl av förvåning, som ledsagade främlingen, när han visade sig på talarens rum, den himmelska vältalighet, som strömmade från hans läppar och kom sorlet att förstummas, tills häpnaden och aningen gåvo sig luft i den från mun till mun flygande viskningen: Atanasios! Han påminde sig, huru denna tavla hastigt skiftade, huru män med svärd och hjälmar inträngde i församlingen, huru lamporna släcktes och ökade förvirringen med ogenomträngligt mörker, huru i trängseln en hand fattade hans arm och förde honom ut ur valvet, tills han stod bland sina egna olivträd under den öppna, stjärnströdda himmelen, upptäckande i den man, som så underbart räddat honom och sig själv, Atanasios.
Det förekom Batyllos som en försynens skickelse, att Atanasios hade visat sig bland de trogne i Aten, just då förföljelsen brast lös. De tarvade att tröstas, styrkas, uppeldas för att uthärda henne. Hans många vänners fängslande, pelarhelgonets död, upploppet, som rasade i staden, sällade sina intryck till de förra i gubbens själ. Han var i ett drömlikt tillstånd, vari hänförelse, lugn och värme blandade sig med obestämd längtan.
Kommen ett stycke innanför den Akarnaniska porten, mötte honom en hop män och kvinnor.
- Där är Batyllos. Han kommer, som om han vore kallad, hördes en röst i hopen.
- Där är han! Där är han!
Hopen uppgav ett vilt glädjeskri vid åsynen av den gamle.
- Olivhandlaren och giftblandaren!
- Det var han, som räckte Simon den förgiftade maten.
- Nej, ropade en kvinna, det var icke han ... han bara tillredde den ... men det var Tabita, hans hustru, som lämnade den till Simon. Jag såg det själv.
- Hören I? Anastasia har själv sett det!
- Jag såg det själv, säger jag, skrek samma kvinnliga röst.
- Död åt kättaren! Vi skola slita giftblandaren i stycken!
- Håll, gott folk, hördes en karlröst, låt det vara kvinnornas ensak! Låt kvinnorna också göra något till Guds och homoiusions ära! Det är just en lämplig motståndare för dem, den här.
- Bra, bra! Fram med kvinnorna! Det blir ett lustigt skådespel.
- En mot en! skrek en trasig furie, som tidigare på morgonen hade verksamt deltagit i striden på Kolyttos. En kan göra't. Men ned med tummarne, när han fått nog! Hör ni det!
- Ja, bara vi se hans pekfinger i luften.* Men akta dig själv! Gapa icke, ty han kan slunga en förgiftad oliv i halsen på dig.
Det plumpa skämtet hälsades med skrattsalvor.
Furien, som hade uppvecklat sin tunik, för att visa sina magra armar, som hon färgat i blodet av de fallna kättarne på Kolyttos, steg fram ur hopen, slängde av fötterna sina spikslagna träsandaler och tog den ena i hand som vapen.
- Giv akt! skrek hon, i det hon närmade sig Batyllos. Det är icke dig jag vill åt, utan dina oliver.
Denna anspelning på ett bland kämpande gladiatorer hävdvunnet skämt lönades med nya skrattsalvor.
Batyllos hade nedsatt korgen vid sina fötter. Han stirrade med sina skumma ögon på hopen, som slagit ring om honom, hans läppar rörde sig och gåvo väg åt orden:
- Bröder i Kristo! Jag är oskyldig i det brott, varom I talen. Varken jag eller min hustru har förgivit Simon.
- Nu står du icke på talarestolen, ropade det kvinnliga vidundret. Giv akt! första hugget är mitt.
- Håll! utbrast en karl, skyndade fram och fattade furiens arm. Låt honom tala ut! Du har icke förgivit den helige, säger du. Svär det vid Gud!
- Vid Gud den Allsmäktige!
- Och vid den enfödde Sonen, av lika väsen med Fadern ...
-- Nej, nej, vid Sonen, som är av samma eviga gudomsväsen. Jag svär det vid honom.
Dessa ord, det förföljda kristianska partiets lösen, väckte en storm av ursinniga rop i hopen:
- Där hör ni det: Slå ner kättaren! Slå ner honom, Kyriaka!
Kyriaka, så kallade sig furien, svängde den tunga sandalen i luften och träffade i nästa ögonblick Batyllos' huvud, så att blodet färgade hans grå lockar och rann nedför hans panna.
Batyllos vacklade mot trappan till närmaste hus. Ett nytt slag sträckte honom till marken. I trots av Kyriakas gensagor, som ville behålla bytet för sig, rusade nu hopen, som sett blod, från alla sidor fram för att sönderslita den anfallne, som, där han låg, hade knäppt händerna över bröstet och med försvinnande medvetande bad Stefanos' bön för sina mördare.
Under uppträdet hade en man, som var klädd i kristianernas prästkåpa, med hastande steg närmat sig. Han hade hört de vilda skriken och anat, att något gruvligt förehades. Nu stod han vid sidan av den fallne, hans stämma ljöd över sorlet, hans armar stötte de ursinnigaste tillbaka. Hans bråda, kraftiga uppträdande och dräkten, som han bar, lyckades verkligen att vända hopens ögon från offret på honom.
Skaran igenkände i den nykomne en medlem av det homoiusianska prästerskapet, medtävlaren till Petros i kraftig vältalighet. Man igenkände, oaktat den bleknade hyn och de avmagrade dragen, Teodoros.
- Jag ser, vad som är å färde, sade han, i det han upplyfte den sårade på trappan, avkastade sin kåpa och lade henne under hans huvud. I viljen mörda denne man. Vad har han gjort?
Den ögonblickliga tystnad, som följde på spörsmålet, bröts av en röst, som svarade ur hopen:
- Han har förgivit den helige Simon. Han är kättare och giftblandare. Han skall dö!
- Ja, ja! skreks i korus.
- Du vill väl icke försvara en kättare och giftblandare, hördes en annan röst. Det vore underligt av en rättrogen präst.
- Här skipa vi endast rättvisa, sade en karl, som steg fram ur hopen. Vi ha beslutit, att han skall dö. Dig vilja vi intet ont, men om du hindrar oss, så svara för dig själv!
-- Hindra er? inföll Teodoros och ställde sig framför den sårade, så att han skyddade honom mot den påträngande hopen. Icke vill jag hindra er, då I endast viljen utöva rättvisa. Långt därifrån! Jag har alltid älskat rättvisan och deltager gärna i allt, som påbjudes av henne. Men rättvisan kräver ordning. Ingen får dömas ohörd. Var är nu domstolen?
- Här, svarades i hopen. Här äro vi själva domare.
- Gott. Domarne äro här, den anklagade där. Men var äro den kärande och vittnena?
- Här!
- Vad sägen I? Skulle domarne tillika vara anklagare och vittnen? Var detta eder rättvisa? Nej, mina vänner, sådant är icke rättvisa; det är mord, och Guds lag säger: du skall icke dräpa.
- Bah, vi ha nog vittnen, inföll en av männen. Var är Anastasia, som med egna ögon såg, när den giftblandarens hustru räckte Simon den förgiftade födan? Stig fram, Anastasia! Vi skola visa, att folket icke dömer ohördan.
- Rätt, Artemon, sade Teodoros. Du skall visa, att du och de andre icke döma ohördan, det var så du sade?
- Ja.
- Att I icke viljen fläcka edra händer med oskyldigt blod?
- Ja.
- Att I ären kristna och icke vilddjur ... det är ju så?
- Ja.
- Stig fram, Anastasia! ropades i hopen. Fram med dig! Övertyga prästen ...
- Så att det blir slut med pratet, inföll Kyriaka med gäll stämma.
Anastasia, änkan från Dipylon, steg tvekande fram.
- Du är således vittnet? frågade Teodoros, i det han fäste sin skarpa blick på Anastasia.
- Ja.
- Vad såg du då? Tala sanning, ty på dina ord vilar den armes liv! Se honom och säg, om du vill ha hans blod över ditt huvud!
Batyllos hade öppnat ögonen. Hans medvetande började återkomma.
- Och innan du säger något, så än en fråga, fortfor Teodoros, på vars avmagrade kinder en livlig rodnad hade uppstigit. Har du barn?
- Ja, jag har en son...
- Som du älskar? Är det icke så?
- Jo.
- För vars lycka åtminstone någon gång ditt modershjärta bett till Gud!
- Ja, jag beder varje afton för mitt barn, svarade Anastasia med svävande röst, som yppade ett vaknande av ömmare känslor.
- Minns då, vad den Evige säger: »Jag är en stark hämnare, som straffar fädernas missgärning på barnen intill tredje och fjärde led.» Tala nu! Vad har du sett, som ger dig rätt att kalla denne man giftblandare?
- Jag har sett, svarade Anastasia tvekande, att hans hustru någon gång burit mat till Simon.
- När såg du det sist?
- I solnedgången dagen före Simons död.
- Och du såg även, att maten var förgiftad?
- Det kunde jag ju icke se.
- Är detta allt vad du har att vittna?
Anastasia teg.
- Säger ditt samvete, att detta vittnesbörd är tillräckligt för att döma den anklagade skyldig? Se honom! Se honom, den åldrige mannen, som väntar liv eller död av dina ord! Tänk på din son och svara nu på min fråga!
Anastasia fortfor att tiga. Hon tvekade, hon kämpade med sig själv. Men när hon i hopen bakom sig förnam nya, otåliga, hotande rop och fruktade, att det blodtörstiga packet skulle rusa fram och sönderslita offret ... när hon såg mordlystnadens föremål, som med halvt medvetslös blick stirrade i hennes ansikte, då kunde hon icke längre motstå intrycket av Teodoros' ord och sin egen bättre natur.
- Nej, nej, jag kan icke taga hans blod på mitt samvete. Jag tror, att han är oskyldig ... jag kan ingenting vittna ... Han är oskyldig ... Jag tror det ... hören, I vänner, jag tror, att han är oskyldig ... och ingen får taga hans liv, innan han tagit mitt.
Detta ropade Anastasia. Hennes samvete och hennes kvinnliga känslor voro väckta. Svindeln, som drivit henne att förena sig med de blodtörstiga hoparne, var svunnen. Hon såg nu allt som med andra, klarare ögon. Hon kastade sig ned vid sidan av den sårade och fattade hans hand.
Segern började luta till Teodoros' sida. Det gällde att gripa ögonblicket för att vinna den.
- Artemon, sade han, du, som icke vill döma någon ohördan, som ej vill sudla samvete och händer med oskyldigt blod, se, vittnet trycker den anklagades hand och vill med sitt liv värna hans. Vad säger du om detta vittnesmål?
- Jag trodde, att hon sett mer, svarade karlen. Det är nog möjligt, att Batyllos är oskyldig. Också har jag icke rört honom med ett finger.
Artemon var icke den ende i hopen, hos vilken eftertanke och en mänskligare sinnesstämning började få inträde. Men där funnos andra, hos vilka förföljelseraseriets svindel dränkte alla tankar, alla känslor i blodtörstens, och åter andra, som voro mäktiga av åtminstone denna tankegång: Det är omöjligt, att de blodsdomar, som vi i dag fullbordat, skulle vara orättfärdiga; det är omöjligt, ty det vore förskräckligt. Vi ha gjort oss skyldiga till så många grymheter; vi ha mördat barn i deras mödrars famn; vi ha icke skonat ålderns grå hår. Om samvetet en gång skulle tillräkna oss allt detta ... nej, det vore för mycket ... vi måste ha handlat rättfärdigt ... och vad vi gjort har ju skett i Herrens namn, för den rena läran, för bekännelsens enhet.
Det var dessa, som i Teodoros började rädas sitt eget samvete. De ville tysta honom, och om de själve, sedan detta mått av eftertanke börjat vakna, icke längre skulle mäktat bära hand på den sårade gubben, så funnos andra, som icke skulle tveka att med ett nytt bloddop styrka rättfärdigheten av deras förehavande.
Fördenskull invände de, i det de trängde in på Teodoros:
- Men han är kättare. Det är nog för att förtjäna döden. Lagen själv dömer kättare till döden, när de sammanträda till gudstjänst. Femtio atanasianer skola ju i dag enligt lagens dom dö under bilan. Skarprättaren för sig och vi för oss. I dag skipar folket rättvisa. Här äro vi alla vittnen. Han är känd av alla som en hårdnackad kättare. Han svor nyss, att Sonen är av samma väsen med Fadern. Det är nog. Gå undan, präst! Svara för dig själv, ifall du hindrar oss!
- I haven då beslutit, att han skall dö? sade Teodoros med en röst, som darrade av rörelse. I som bekännen Kristi namn, I haven då intet medlidande?
- Han är kättare!
- Se, han liknar en, som ligger på vägen, slagen av rövare. Kristianer, jag talar icke till er. Jag ropar till Gud, att en samaritan, en hedning måtte vandra här förbi! Hans ögon skola skymmas av tårar, han skall icke fråga om den olycklige är en kättare, utan endast se, att han är en nödställd broder; han skall förbinda de sår, som I slagit, och bära den arme på skuldrorna till sitt hus ...
- Prästen pratar omkull er, karlar, inföll Kyriaka med skarp röst. Hören I? Han påstår, att vi äro sämre än hedningar och samaritaner. Skola vi tåla sådant? Han påstår, att blodet, som du har på handen där, Timoteos, är oskyldigt blod; att blodet, som stänkt dig i synen, Alexios, är oskyldigt blod; att blodet, som färgat de här armarne (Kyriaka sträckte sina armar i luften), är oskyldigt blod. Och ändå var det på Kolyttos, vänner, där hundratals rättrogne ihjälslogos af kättarne! Sen I, vänner, sen här ... (Kyriaka drog ned tuniken kring sin knotiga hals) ... sen I, att jag är blodig på min hals? Sen I såren där? Det är märken från Kolyttos, det är märken av oskyldiga kättaretänder, av en liten fördjävlat oskyldig kättarunges tänder, som ville bita halsen av mig, när jag i Guds och homoiusions namn avfärdade hans kätterska till mor. På Kolyttos, vänner, ha de oskyldiga kättarne mördat edra fäder och söner. På Kolyttos stredo kejsarens egna soldater mot de oskyldiga kättarne och bortburo efter stridens slut de oskyldiga kättarehuvudena på kejsarens egna lansar. Kejsaren måtte vara en stor brottsling, som förföljer oskyldiga, och I måtten vara idel uslingar, sämre än samaritaner, hedningar och hundar, eller också är denne präst en lögnpräst, en hemlig atanasian, som förtjänar döden. Ären I fega, karlar? Skola käringarna fram i spetsen för er? Bort med honom! Slå ned honom! Han förnekar bekännelsens enhet, ty han försvarar kättarne! Bekännelsens enhet, den enda allmänneliga kyrkan, vänner! Bort med prästen, slå ned lögnprästen!
Hennes ord hade återtänt fanatismen. De ursinnigaste i hopen rusade fram för att kasta sig över sitt offer. De fattade i Anastasia, som skylde gubben med sin kropp, och sökte rycka henne bort. Andra rusade emot Teodoros och stötte honom tillbaka; men kraftig och beslutsam som han var, återvann han gång efter annan sin post, avvärjde de slag, som voro måttade åt Batyllos, och kämpade som för sitt eget liv, ensam mot en övermakt av människolika vilddjur.
Nu sprängde en ryttare, klädd som kejserlig kurir, över gatan. Han kom från Akarnaniska porten. Folket hörde icke hans rop att giva rum. Han drev på hästen in i massan. Hästen stegrade sig. Ryttaren svor och utdelade slag till höger och vänster med fästet av sitt svärd. Uppmärksamheten riktades på honom. Teodoros nyttjade ögonblicket. Dörren till det hus, vid vars trappa detta uppträde förefallit, var stängd, men icke läst. Hon sprang upp för en stöt av hans hand. Teodoros fattade Batyllos under armarne och drog honom in i förstugan. Anastasias passiva motstånd och Artemons tvetydiga uppförande, som, medan han fattade tag i Batyllos, knuffade undan de närstående, underlättade denna handling. När ryttaren kommit förbi, voro prästen och kättaren försvunna och dörren bommad bakom dem.
Klockorna i storkyrkan började ringa. De kallade till gudstjänsten. Hopen, som annars skulle stormat huset, hade att välja. De vildaste, med Kyriaka i spetsen, försökte bryta upp dörren, medan det stora flertalet skingrade sig och ilade bort för att icke komma för sent. Än ett gagnlöst lopp mot dörren, och med några förbannelser skyndade de övrige åt samma håll.
Gudstjänsten förenade så många homoiusianer, som storkyrkan kunde rymma. Men det var endast ett ringa antal i jämförelse med de massor, som voro i rörelse. Vid samma tid, som det nyss skildrade uppträdet vid Akarnaniska porten ägde rum, hade den regelbundna väpnade styrkan, understödd av en talrik folkmassa, gjort ett angrepp på de i Piræus förskansade atanasianerna. Det tillbakaslogs så kraftigt, att anföraren, för att med utsikt på framgång våga ett nytt, äskade förstärkning av en centuria bland de fyra, som under tribunen Pylades' befäl voro uppställda i grannskapet av storkyrkan och ännu icke deltagit i striden. Pylades avsände den begärda centurian, men med order att icke förnya angreppet. Man borde inskränka sig till att omringa det av atanasianerna innehavda kvarteret, för att hindra dem mottaga förstärkningar, som kunde göra dem vådliga och sätta dem i stånd att ifrån försvar gå över till anfall. Denna avvaktande hållning borde man iakttaga till inemot aftonen. Det var nämligen biskopens uppsåt att ordna homoiusianernas massor och väpna dem ur arsenalerna. Han ville i egen person och följd av sitt prästerskap företaga ett avgörande angrepp på kättarne med de rättrognes hela samlade och ordnade styrka.
Till följd av denna order vart den stridslystna massa, som från staden strömmade till Piræus, avtackad. Sedan hon lugnats med utsikt på aftonens bardalekar, återvände hon till staden, förstärkt med avskummet i Piræus, och med sina rysliga troféer från Kolyttos i spetsen. Det var en vridrig åsyn skaran företedde, där hon vältrade fram emellan de gamla, halvförfallna murar, som förenade Aten med dess hamnstad. Psalmer och slagdängor skrålades om varandra, och högt över oväsendet ljödo de outtröttliga ropen: Död at giftblandarne!
Men bland dessa rop förnummos nu för första gången andra, i början höjda av några få röster, därefter av flera, slutligen tävlande i styrka med de förra:
- Död åt de hedniska hundarne, avgudadyrkarne!
- Ned med kristendomens fiender! Hämnd på ärkehedningen! Krysanteus har smädat Kristus! Hämnd på ärkehedningen!
Uppträden, som föreföllo under tåget till staden, läto ana, att nya elementer hade förenat sig med de förut verksamma. Massan började plundra. Köpmansbodarna, som funnos i de långa portikerna å ömse sidor vägen, uppbrötos och tömdes.
Piræiska gatan utmynnade till torget. I dag låg en tung och mulen himmel över denna sköna, minnesrika plats. Pelarrader och stoder syntes längta efter den förintelse, som är fullständig, när formen är stoft och stoftet spritt av himmelens vindar.
De voro nu ingenting annat än spöken från en förgången tid och ägde ingenting gemensamt med människovarelser liknande dem, som bildade de nu annalkande mörka, oroliga vågorna.
Zenons lärjungar hade, som vanligt, samlats i målningsgalleriets pelargång. Mitt under de stormar, som brusade genom världen och skakade hennes hörnstenar, under den förskräckliga kampen mellan massor, som offrat mänsklighetens gudagivna gåvor, förnuft och vilja, på altaret åt den avgud, som nämndes Tron, den döpte Molok, som kallades Bekännelsen, för att sedan viljelösa drivas hit och dit av egna och andras rysliga lidelser -- mitt under detta såg man kring en gammal Stoas filosof några män och ynglingar samlade för att lyssna till ord om sedlig självbestämmelse, om viljans seger över jordiska böjelser och jordisk fruktan, om människosjälens kraft att genom sig själv förädlas och genom dygden varda en spegelbild av Guds andes lugn och harmoni.
Det var denna lära, som fläktade storhet genom hedendomen, som fyllde Plutarkos' hjältegalleri med en rikedom av härliga män, en rikedom, samlad endast från tvänne Medelhavsländer, och likväl sådan, att det första årtusendet av kristlig odling, omfattande talrika folk, synes nästan som ett missväxtår på stora människor i jämförelse med honom.
Medan det homoiusianska packet drog förbi, genljöd torget av mångfaldiga rop, och bland dem: -- Död åt avgudadyrkarne, hedningarne, kristendomens fiender! Torgets stoder överhöljdes med stenregn; man såg här och där de mörka hoparne kräla upp på fotställen, såg stoderna, som de buro, krossas under slag av klubbor och stänger; men eget nog, de hedniska männen i målningsgalleriet vordo icke föremål för raseriet, man åtnöjde sig med att slunga skymford till dem. Deras lugn kunde väl icke vara mäktigt nog att göra intryck på den mordlystna skaran; men det fanns till och med hos pöbeln en ärvd vördnad, en skygg aktning för järnmännen i Stoa.
Hoparne delade sig åt alla de gator, som ledde från torget. Den starkaste drog till Tripodgatan, till Krysanteus' hus.
En man, som länge vandrat av och an utanför Perikles' Odeion, avlägsnade sig därifrån vid hopens annalkande. Han hastade till Pylades och underrättade honom om vad han sett och hört. Kort därefter satt samme man till häst och sprängde bort genom dubbelporten.
Han var minst det tionde budet, som Pylades denna förmiddag sänt till Lysis' villa.
Pylades hade börjat sin bana som frigiven son till en av Annæus Domitius' slavar. Sedan han valt krigarståndet, hade han under Annæus' skydd stigit tämligen hastigt till den värdighet han nu innehade. Hans skaplynne, som lämpade sig för tidsförhållandena och förstod begagna dem, lovade honom en lysande bana. Han hade emellertid förknippat sitt öde med Annæus Domitius', tills det som ett moget äpple skulle falla från modersträdet, som utvecklat det. Mognadstiden var ännu icke kommen. Pylades hyste djärva förhoppningar om Annæus Domitius' framtid och nästan omätliga om sin egen. För närvarande var han ett verktyg, på vars duglighet och trohet prokonsuln kunde lita.
Den kejserlige kurir, vars ankomst till Aten vi bevittnat, hade ridit till Annæus Domitius' palats, men lika hastigt lämnat det, ledsagad av prokonsulns förtrogne kammarslav till häst. Han hade inkommit genom Akarnaniska porten och lämnade några minuter därefter Aten genom dubbelporten.
* Vid de romerska amfiteaterspelen var det brukligt, att en
gladiator, som dukat under, med uppsträckt pekfinger bad om folkets
nåd. Ville åskådarne, att han skulle skonas, nedhöllo de
tummen; i motsatt fall uppräckte de den.
