Rakel.
Aten med sin livliga hamnstad Piræus hade lockat en ansenlig mängd av de civilisationens nomader, de handelns beduiner, som kalla sig Israels barn. De hade redan längesedan förlorat sitt lilla fädernesland och redan hunnit i all fred och ro taga sin lott i det stora, det av astronomerna Tellus, det av vanligt folk jordklotet kallade. Bland hebréerna i Aten var Baruk en aktad man, ty han vandrade ostraffligt efter fädernas stadgar, var miskundsam mot sitt folks fattige och icke sällan även mot gojims arma barn, och framförallt: han var rik, mycket rik. Han ägde skepp, vilkas master voro cedrar från Libanon, vilkas roder voro av ek från Basan eller nejden däromkring, och han skulle gärna, för att i allo rätta sig efter profeten Ezekiel, givit dem segel av egyptiskt linne och soltält, färgade med purpur från Elisaöarna, om ej han funnit detta vara ett för långt drivet slöseri. Med dessa skepp införde han indiska och egyptiska musliner, som voro de atenska hetärernas förtjusning, rökelser från Saba och Rema, färgade ylletyger och spannmål från Syrien, tenn och bly från västern, slavar ej blott från Tuba och Mosoch, titan från världens alla nejder. Varorna utbytte han mot andra, som han med samma skepp utförde: oliver, fikon, vax, hästar, vapen, böcker och konstsaker. Baruk visste på pricken, hvad en Platon, en Homeros i handskrift var värd, ehuru han aldrig hade läst dem; han förstod med kännarens blick att uppskatta värdet - penningvärdet - av bildstoder och målningar, med vilka han skulle betraktat som en dödssynd att pryda sitt hus. Helgon- och gudabilder, kors och amuletter rullade genom hans händer; men han tvättade dessa omsorgsfullt, sedan han vidrört sådana ting, läste sina böner och smålog åt de oskyldiga guldkorn, som den oheliga strömmen kvarlämnat mellan hans fingrar.
Han drev dessutom en indräktig handel med penningar och lånade gärna, mot goda säkerheter och ej särdeles omänsklig ränta, åt Javans* lättsinniga söner, de där fördömt vackra och skamlöst glada, åt fördärvets Gehinom** oundvikligt bestämda atenska ynglingarne, som med så oförskämda blickar förföljde hans dotter, den svartlockiga Rakel, när hon sedesamt mellan far och mor vandrade till synagogan.
-Rakel, lyft då icke på slöjan så där! hände vid sådana tillfällen, att den gamla Ester sade.
- Kära moder, hände det, att Rakel svarade, den här slöjan vill ju alldeles kväva mig. Jag kan knappt draga andan.
- Jag skall göra ett lufthål i henne med första bästa kniv, sade gamle Baruk. Hon är av tyg från Damaskus och har, vänner emellan, ett värde av 50 guldstycken, men hålet skall dit ändå, det lovar jag.
Rakel hade ännu icke fyllt sitt sjuttonde år. Hon var en vacker flicka med fylliga former, svarta lockar, en något stor, men välformad näsa och de eldigaste ögon, som någonsin tänts under orientens sol. Det fanns väl knappt en yngling av Abrahams släkte i hela Aten, Piræus inräknat, som icke svärmade för Rakel och det ansenliga arv, som en gång skulle tillfalla henne. Men vem som helst var icke värdig den rike Baruks vackra dotter. Det visste såväl Baruk som Ester. När de fördenskull bortlovade sin dotter, var det till ingen obetydligare person än rabbi Jonas, den atenska synagogans stolthet, en ännu ung, men mycket lärd man, som ej blott kunde lagens böcker utantill, utan även hade studerat den helleniska filosofien och skrivit långa med kabbalistiska funderingar späckade kommentarier till sin landsman Filons djupsinniga verk.
Föräldrarne hade vid detta val icke gjort sig mödan att rådfråga sin dotters tycke. Sådant var icke brukligt hos deras folk, och för övrigt kunde väl Rakel ej vara annat än nöjd med en man av så utomordentlig lärdom, så stor vältalighet i synagogan och därtill av så ansedd släkt som rabbi Jonas.
De anade icke, att Rakels hjärta redan var fångat av en annan, och denne - o ve! - var en av Javans oomskurna söner, som icke hade en droppe av Abrahams blod i sina ådror och icke kunde läsa en bokstav i de heliga rullarne.
Det är aftonen efter den, på vilken den okände filosofen besökt Krysanteus' hus.
Dagen är hebréernas sabbat. Baruk och Ester ha gått till synagogan. Rakel hade föreburit något skäl för att få stanna hemma. Hon försakar därmed nöjet och uppbyggelsen att höra, huru sinnrikt rabbi Jonas utlägger profeten Daniel. Hon försakar tillfället att se sin trolovade, just i det ögonblick när han är vacker: när framför altaret hans mörka, vemodiga ögon livas, hans av studier fårade panna klarnar och hans av samma ihärdiga studier krökta skepnad rätar sig vid korens sång: »Hur sköna äro dina tjäll, o Jakob, och dina boningar, o Israel!» och vid den församlade menighetens rop: »Hör, Israel! Adonaj vår Gud är den ende Gud!» Då genomströmmas han av fädernas anda och deras bragders minnen; då uppbygger han i tanken Jerusalems grusade tempel och samlar sitt folk, var och en under sin vinstock. Då förgäter sig hans blick, som annars gärna irrar upp till kvinnornas läktare för att bakom en av slöjorna ana dragen av flickan, som han älskar, Baruks dotter.
Rabbi Jonas har ett blekt och fint ansikte, som dock i Rakels tycke är fult. Han har ett skägg, likt manen på en kappadokisk häst, långt, svart och glänsande, som Rakel finner avskyvärt. Han sitter ofta hos Baruk och talar så djupsinniga saker om den attikiserande Moses*** och den verklige Moses, den platoniserande Filon och den filoniserande Platon, att Baruk stryker sitt grå skägg och sin kaftan av lutter förvåning; men Rakel gäspar vid detta tal och finner det odrägligt. Han är i sin älskades närvaro blyg - som en blyg älskare, och han förvirras av hennes strålande ögon. Därför tycker Rakel, att han är en tölp.
Ty ack! Rakel har ett manligt ideal, vid jämförelse med vilket alla andra män förefalla henne som misslyckade försök av Vår Herre att skapa någonting drägligt i karlväg. Huru fult ljuder ej namnet Jonas i hennes öra, huru vackert Karmides! Jonas har aldrig ingnidit sina lemmar med olja, aldrig tumlat i palestrans sand, aldrig suttit på en hästrygg; därför är hans egen rygg krökt, hans gång tung, hans rörelser i den styva kaftanen utan behag. Och Karmides däremot! Han bär osynliga Hermesvingar på sina fötter, hans spänstiga lemmar, omsvävade av den vita kitonen och den tyriska manteln, vilja lyfta honom från jorden. Jonas' blyga, vemodiga blick, vad är den, om den än blickade i evighet, emot ett enda ögonkast av Karmides, ett av dessa djärva, stolta ögonkast, som på en gång skrämma en eldig flicka och tjusa henne? Rakel har hört av sin fader, att Karmides är slösare; hon har sett honom många gånger ej blott på vägen till synagogan, utan ock i sin faders hus, dit han kommit för att låna penningar. Rakel är förtjust över hans slöseri, som gör honom tusenfaldigt älskligare i hennes ögon. Hon är van att se varje litet mynt vänt två gånger, hör dagligen ända till leda upprepas Syraks tänkespråk om sparsamheten. Karmides, som leende strör omkring sig denna metall, som de andre uppgräva med sina fingrar ur modden, vad månde denne Karmides vara, om icke ett ovanligt, ett övermänskligt väsen? Och vad nu lärdomen vidkommer, för vilken Baruk och Ester så ytterligt vörda rabbi Jonas, så är ju Karmides ofantligt mycket lärdare! Det har Karmides själv med ädel uppriktighet försäkrat henne. Skulle hon då icke tro det? Och fastän han är så utomordentligt lärd, är han likväl glad, talar så fullkomligt fattliga, förtjusande saker och sjunger till lyran sprittande visor.
Skulle Rakel i något ögonblick glömma Karmides, finnes i Baruks hus en gammal tjänarinna, som gärna återför hennes tankar till detta föremål. Även hon, tjänarinnan, har sina skäl att beundra Karmides' slöseri. Av det guld, han sår, har något även fallit i hennes hand, och till tack härför har hon åtagit sig att vara budbärarinnan och förmedlerskan emellan honom och Rakel.
Det är en vink av henne, som förmått Rakel att i afton stanna hemma.
Rakel har stigit upp på altanen av sin faders hus. Där är hennes älsklingsställe under så vackra aftnar som denna. Man har därifrån en vidsträckt utsikt över den östra och norra delen av staden. Västerut mötes däremot ögat av de närlägna husens tak och murar, men emellan dessa skymta delar av den branta gata, som från Skambonide leder ned till Kerameikos. Det är den gatan, som man vandrar till och från synagogan. En så uppmärksam utkik som Baruks gamla tjänarinna kan således se det vördnadsvärda paret, när det nalkas, och i tid varsko sin unga härskarinna.
Huset har två ingångar. Den ena större, som vetter åt gatan, är försedd med en järnbeslagen port, som Baruk varsamt stänger, när han går ut. Den andra är en liten dörr i baksidan av huset. Den kan endast öppnas inifrån, och den leder ut till en sluttande, med klipphällar strödd, gräsvuxen plats, som utgör högsta punkten av Skambonides kulle. Denna dörr är av tjänarinnan öppnad, och därifrån leder en trappa upp till altanen.
Rakel lutar sig mot bröstvärnet och ser ut över staden. Himmelen är klar, och friska fläktar komma från havet. Rakel är orolig, hennes hjärta klappar nästan lika häftigt, som då hon bidade det första hemliga mötet med Karmides. Sedan dess har hon ofta träffat honom, just häruppe, under månljusa nätter, sedan föräldrarne och husets få tjänare gått till vila; och genom vanan och övertygelsen om det oskyldiga i sådana möten har varje fruktan, varje betänklighet hos henne försvunnit. Karmides har kommit för att med skämt och joller lätta hennes sinne, när det är tyngt av hemmets enformighet och det instängda liv, hon måste föra; han har stämt hennes cittra och lärt henne att framlocka små melodier därur; han har talat om det glada och brokiga livet därnere i staden, dit hon aldrig får styra sin kosa utan att hava fader Baruk vid ena sidan och moder Ester vid andra; han har härmat rabbi Jonas' gång, åtbörder och sätt att tala, så att Rakel varit färdig att kikna av skratt; han har lindat hennes långa, svarta lockar kring sina fingrar och kallat dem de skönaste ringar, dyrbarare än de gyllene, med diamanter sirade. Han har försäkrat, vad som föreföll Rakel i början alldeles otroligt, att han ej kunde leva, om han ej emellanåt finge se och tala med henne. Hon måste dock tro hans ord, ty han var ju så utomordentligt vis, hade kastat så djupa blickar in i naturen och kände bäst själv de hemliga villkoren för sin tillvaro. Nu kände även Rakel någonting liknande, ty hon fann sig numera aldrig rätt lycklig utan i hans grannskap, under inflytelsen av hans ögons makt.
Den fruktan, som nu kom Rakels hjärta att klappa med oroliga slag, var en, som spreds med luften över de tusen husen och templen mellan Skambonides, Museions, Akropolis' och Kolyttos' kullar. Baruk hade hela dagen synbarligen plågats av en ängslig sinnesstämning. Vid middagstiden hade han under någon förevändning avlägsnat tjänstefolket ur huset och nedburit sin dyrbarare egendom, guld, silver, penningar och viktiga papper till ett lönligt förvaringsrum under husets källare. På flickans frågor om orsaken till detta varsamhetsmått hade han sökt giva lugnande svar. Men av sin mor och tjänstefolket hade Rakel sport, att under den förflutna natten åtskilligt tilldragit sig, som lät dem motse oroligheters utbrott i staden.
Där Rakel nu stod, lutad emot altanens bröstvårn, seende ut över staden, som bestrålades av den nedgående solen eller vilade i de långa skuggor, som kastades av kullarne, längtade hon efter Karmides och fruktade nästan, att han ej skulle komma. Det föreföll henne, som om Karmides måste hava lämnat staden, eftersom den icke längre var det glada, livliga Aten, utan genombävades av rädda aningar. Hon kände, att hans närvaro, åsynen av hans glada anlete, på vars panna hon aldrig upptäckt en skugga, vore det enda, som kunde förjaga hennes ängslan.
Hur glad vart hon därför icke, då på toppen av Skambonide visade sig en gestalt, som var hans! Han såg upp till altanen och vinkade till Rakel. I bakdörren stod den gamla tjänarinnan och gav honom det tecken, som lät förstå, att marken var fri. Strax därefter hördes hans lätta steg i trappan. Rakel vände sig om; han stod framför henne, glad och leende, och räckte henne en bukett av de utsöktaste blommor. Icke ett spår av bekymmer kunde upptäckas i hans väsen. Han kom just nu från badet och syntes strålande av hälsa och ungdom. Rakel hade aldrig sett honom vackrare än nu.
- Du kom då äntligen, utbrast hon och kände sig färdig att med systerlig hängivenhet kasta sig hans armar.
- Jag försummar icke ett enda av de sällsynta ögonblick, då jag får träffa Rakel, svarade Karmides. Visdomen och Rakel äro mina gudinnor. Jag offrar åt den ena de stunder, som den andra icke kan förunna mig. Äro dina föräldrar i synagogan, mitt barn?
- Ja, svarade Rakel och synade förtjust de vackra blommorna, som Karmides givit henne.
- Synagogan är en ypperlig inrättning. Jag tycker om människor, som vörda sin Gud. Men jag kan med skäl anmärka, att er gudstjänst är alltför kort. Den borde räcka hela natten. När komma dina föräldrar hem?
- Ack, i afton dröjer det icke länge.
- Begagna då ögonblicken för vår gudstjänst, sade Karmides. Han fattade flickans hand och drog henne med lätt våld ned på en soffa vid sin sida. Mina andaktsstunder äro de, när jag skådar i dina ögon.
- Fy, du talar som en hedning, vilket du också är ... Men säg mig, Karmides, du är ju även filosof?
- Vilken fråga! sade Karmides skrattande. Visst är jag filosof, och en av de allra främste till och med.
- Ja, du är mycket lärd, det vet jag, men är du också mycket dygdig?
- Naturligtvis. Lärdom och dygd äro tvillingbarn, som aldrig åtskiljas.
- Det gläder mig höra, ty i går sade Jonas till min fader, att visa och dygdiga hedningar, sådana som ...
- Karmides?
- Nej, det sade han icke, utan sådana som ... som ... Platon tror jag, att han hette ... väl kunna räknas till det utvalda folket, fast de aldrig ätit påskalammet.
-- Däri hade den lustige Jonas rätt, min Rakel.
-- Och vad jag var glad däröver, ty jag tänkte genast: då bör även Karmides räknas till mitt folk, och han är icke längre en främling för en dotter av Israel.
-- Hör blott på! Du filosoferar ju förträffligt, även du. Det vore en underlig Gud, som endast skulle tycka om de kaftanklädda, långskäggiga och kroknäsiga mäklare, som kalla sig judar. Han skulle då ha en helt annan smak än du.
Rakel rodnade. Karmides tog buketten och fäste den vid hennes barm.
- Ser du, fortfor Karmides, i det han pekade på solen, vars halva skiva redan sänkt sig i havet, samma sol för våra ögon, samma åtrå till sällhet i våra hjärtan, huru kunna vi då kalla varandra främlingar?
- Samma himmel och där uppe över stjärnorna samme Gud, sade Rakel med en djup blick på Karmides. Den kväll, jag gav dig den lilla ringen, som ... som du icke bär på ditt finger ... Karmides, var har du ringen?
- Här, på mitt hjärta, svarade Karmides och drog honom upp ur sin barm.
- Ack, förlåt mig! Jag ville övertyga mig, att du hade förvarat honom, fortfor flickan med glädjestrålande ansikte. Men jag ville säga dig, att samma kväll drömde jag, att vi alltid finge vara tillsammans. Mina föräldrar omfamnade dig och kallade dig son. Jonas var även närvarande. Han var icke svartsjuk alls; han bara talade och talade med dig om den där Platon och andra besynnerliga saker. Och du visste att svara honom på allt vad han ville veta. Det märktes tydligt, att du var lärdare än han,
- Din dröm skall sannas. Det kommer en tid, då vi alltid skola vara tillsammans.
- Tror du det?
- Beror det ej av oss själva! Se havet, Rakel! Det lyser purpurfärgat, och guldkantade skyar spegla sig däri. Längtar du icke att sväva över dess yta, buren av ett skepp, tusenfaldigt vackrare än något av din faders? Jag skall föra dig till en ö, som jag upptäckt där borta i väster, långt, långt bakom synranden. De kalla henne Lycksalighetens. Hon är en lämning av det i havet sjunkna Paradiset. Där skola vi bo, jag och du.
- O, vad säger du? utbrast Rakel, vars barnsliga obekantskap med världen gav Karmides tillfälle att obesvärat giva luft åt sina hugskott. Men, tillade Rakel betänksamt, icke kan jag lämna fader och moder kvar här i Aten.
- De skola följa oss, Rakel. På Lycksalighetens ö finnas omätliga förråd av den gula metall, som är din faders lust. Han följer oss dit, samlar en skeppslast guld och återvänder som den rikaste människa på jorden för att återuppbygga ert tempel. Vad säger du härom?
- Ack, det är ju härligt! Jag måste underrätta min fader ... jag måste säga honom vad du ämnar göra.
- Nej, nej, icke nu. Min plan måste hemlighållas, liksom våra möten. Hör du det!
- Nå, som du vill.
Rakel hade i sin älsklings närvaro alldeles förgätit den fruktan, som bemäktigat sig henne. Först nu, då talet föll på att lämna Aten, påminde hon sig, att staden i närvarande stund hade något oroväckande, och hon anförtrodde Karmides sina obestämda farhågor.
I själva verket var denna afton besynnerlig även i det avseende, att det väldiga sorl, som annars uppsteg nedifrån staden mot Skambonides topp, var så gott som förstummat. Det rådde en ovanlig tystnad, endast avbruten genom bullret av någon genom gatorna rullande ensam vagn eller ett och annat hammarslag från verkstäderna i grannhället.
Ett skarpt öra skulle likväl just i detta ögonblick kunnat uppfånga ett genom avståndet nästan förtonat sorl av röster, som kom från norr och nalkades mer och mer.
-- Bah, sade Karmides till svar på Rakels frågor, vad har du att frukta? I hebréer kunnen, liksom de olympiska gudarne från sina moln, i god ro förlusta er åt de andres strider. Vad han I att göra med bilddyrkare och kristianer?
- Men det är ju förskräckligt! Du tror då verkligen, att det kommer till strid, till blodsutgjutelse ... och här, här i Aten, kanske utanför min faders port? frågade Rakel bleknande. Men vad har då hänt? Vad är det, som uppretar dem mot varandra?
- Kristianerna ha i natt frånstulit den gamla lärans anhängare ett tempel och lagt beslag på tempelskatten ...
- Men varför, varför göra de så illa? utbrast Rakel.
- Varför? Alla kunna icke vara mäklare här i världen, men alla vilja ha guld. De som ej bli mäklare som judarne, varda rövare som kristianerna. Det är förklaringen. Må packet slåss! De mina känner jag. De äro för fega att våga sina liv. Kristianerna kunna fråntaga dem allt, till och med livet, men av omtanke för sitt liv skulle de icke våga försvara det. Men kristianerna själva, min Rakel, de äro män! Eller rättare: de äro vilddjur ... modigare än lejon, blodtörstigare än tigrar. Amfiteaterns spel äro förbjudna. Vi sakna dem ej, ty vi ha kristianerna. Vi taga plats på åskådarebänken och klappa händerna, när de sönderslita varandra. Vi ha ett präktigt skådespel att vänta.
- O Gud, huru du nu talar, Karmides! Jag nästan förskräckes för dig.
- Lugna dig, flicka! Jag är icke farlig. När jag ej kan avvända åskan eller näpsa stormen, fattar jag mitt beslut: jag fröjdas åt deras höghet. Men hör vidare vad som hänt i natt, som utbreder förfäran i staden! Det rådande kristianska partiet har upptäckt, att det undertryckta hållit hemlig gudstjänst i ett kalkstensbrott i grannskapet av den ohygglige Pelar-Simons fält. De överraskades mitt under sina böner, soldaterna nedrusade i deras underjordiska kyrka, tillfångatogo så många, som ej kunde smyga undan, bundo dem och släpade dem i fängelse. Man säger, att de undertrycktes kämpe, en präst med ett av de där långa namnen, som kristianerna påhittat ... Atanasios heter han ... var närvarande och just predikade, när händelsen timade, men att han i mörkret och villervallan lyckats komma undan. De fängslade voro vid pass femtio: de fleste tillhöra packet, men åtskilliga äro ansedda män och medborgare av Aten. Lagen dömer dem till döden. Du kan begripa, vilken uppståndelse detta väckt bland deras trosbröder, vänner och fränder. Förskoning ha de fängslade ej att vänta. Sorg, häpnad och raseri hos de mång tusen, som kalla sig homousianer. Man tror, att de skola väpna sig för att med våld frigöra de fångne. Det rådande partiets anförare, biskopen av Aten, önskar ingenting hellre, ty han har trupperna till sitt förfogande och vill nyttja tillfället för att krossa motståndarne med ett slag. Se där i korthet mina nyheter, du min svartögda flicka. Vad din blekhet förskönar dig! Jag frestas att skrämma dig alltid för att alltid se dig sådan. Men var lugn! Karmides är ju hos dig. Här, här i min famn, fruktar du här?
Karmides hade utan motstånd tryckt den darrande flickan till sitt bröst och lekte med hennes mörka lockar.
- Jag skulle icke vara rädd, om du alltid vore här. Men du kommer ju och går. Du är borta, då kanske ... Nej, jag törs ej tänka på ett sådant ögonblick.
- Jag skall vara osynlig i ditt grannskap och synlig måtto stå vid din sida, om en fara hotar. Men nu icke ett ord mer om rädsla och fara! Se upp mot himmelen! Där börja stjärnorna tändas. Var är din cittra, barn?
Cittran låg på en bänk. Han tog och stämde henne och sjöng till hennes ackorder en täck, levnadsglad visa. Rakel lyssnade och log. Han började i annan tonart en sång om kärlek, kärlekssmärta, trohet i döden. Rakels blick var tårad, när han lade cittran bort.
- Vad? Tårar? Älskade lilla toka! sade han. Dina ögon hava värmt min själ, men tårarne göra dem till solar, som förbränna henne. Blunda, eller du bländar mig! Blunda, österländska flicka!
Och när Rakel lydde, lade han armarne kring hennes hals och tryckte på hennes läppar en brännande kyss.
Det var den första. Karmides gick stundom långsamt mot sitt mål. Han var en Proteus - olika hos olika kvinnor. En flicka, sådan som Rakel, var för hans övermättade sinnen dock ännu en retelse, dess större, ju mer hennes enfald avbröt mot hans vanliga väninnors världskännedom. Alldagliga byten tog han med storm. Hos Eusebia, den blaserade romarinnan, var det han och icke hon, som spelade blyg, behagsjuk, nyckfull, oerfaren, och ehuru Eusebia genomblickade det, voro båda för kloka att bannlysa en mask, av vilken båda hade samma nöje.
Rakel älskade honom. Han var allt för henne. Vem undrar då, att hon kände sällhet i denna kyss? Men hon öppnade ögonen och rodnade upp till pannan. Hennes blick bad om förskoning från förnyad sällhet; men den djärve var obeveklig. Han rövade kyss efter kyss.
Rakel hörde ej, huru det avlägsna sorl, som förnams från norr, kom närmare, huru det allt tydligare blandades med bullret av en folkmassas tramp, det dova, brusande ljud ett sådant månghövdat, tusenfotat vidunder åstadkommer, när det framtränger genom en stads trånga gator och vid varje gränd, varje öppning det stryker förbi, sväller ut och rycker med sig allt.
Men slutligen urskildes i detta förvirrade larm rop, genomträngande och vilda, vittnande, att det månghövdade vidundret var retat, att det sökte fiender, och att dessa fiender måste darra för en annalkande hämnd.
Nu släppte Karmides Rakels hand. Ropen hade trängt till hans öra. Han anade deras betydelse. Han steg upp och lyssnade. Även Rakel hörde den kommande orkanens brus. Hon grep efter Karmides' hand och tryckte sig darrande intill honom.
Under den förskräckelse, som fattade henne, flög hennes första tanke till föräldrarne.
- O Gud, mina arma föräldrar! De äro ute. Vad kan icke hända dem! Huru skall jag rädda dem ur faran? Jag måste ut. Jag vill skynda till synagogan. Karmides, följ mig! Jag är icke rädd, när du följer mig. Kom!
I detta ögonblick dök den gamla tjänarinnans förfärade ansikte upp över altantrappan.
- De komma! ropade hon.
- Vilka? Vilka?
- Dina föräldrar. De äro redan utanför porten.
- Lovad vare Gud! De äro räddade.
- Farväl, min Rakel, sade Karmides hastigt. Frukta intet! Jag skall vara i ditt grannskap.
Rakel hade knappt mod att släppa Karmides' hand. Man hörde, huru den tunga porten till gatan gnisslade på gångjärnen. Ingen tid var att förlora. Karmides ilade ned för trappan och genom bakdörren ut i det fria. Rakels blick följde honom, då han med skyndsamma steg gick över den hällströdda toppen av kullen och försvann där bakom. Hon skyndade ned att möta sina föräldrar. Hon såg den gamla Ester stödd på rabbi Jonas' arm. Hennes fader lyfte de tunga bommarne, med vilka porten invändigt var försedd, lade dem i kors över varandra och fäste dem vid deras järnhakar.
Baruk och Ester ledsagades ej endast av rabbi Jonas. Sju eller åtta unga, kraftiga israeliter följde dem för att stanna i huset, medan stormen rasade genom staden. De skulle vara husets besättning. Baruk, som handlade med vapen, var rustad med en hel arsenal. I det stängda, bommade huset ville de med svärd i hand avvakta händelsernas gång.
* Javan i bibeln hellenernas stamfar.
** Helvetet.
*** Platon.
