Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stråmannen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sig nära att besegras, då hans fader landtgrefven
Karl af Hessen-Kassel afled i lagom tid att rädda
sonens förtviflade ställning. Men för ätt kunna
utbekomma arfvet måste han personligen inställa sig i
Kassel. Hvilka faror och förödmjukelser hans frånvaro
kunde ådraga dem han älskade, visste han väl, och
det var därför han med tungt hjärta rustade sig till
affärden, som skulle äga rum med linjefregatten Tre
Kronor påföljande morgon.
Inkommen i salongen, såg han till sin stora
öfverraskning antichambren öfverfull med väntande,
ehuru alla företedde ett ovanligt anspråkslöst yttre.
Själf en vänligt sinnad man, gissade han strax att
de främmandes besök hade afseende på hans stundande
resa och möjligen kunde vara visiter, och alldenstund
hans ställning var osäker, begagnade han gärna hvarje
tillfälle att med nedlåtenhet göra sig omtyckt.
»Hvad söker ni, min gode man?> frågade han med ett
intagande leende den som satt närmast dörren.
På en gång reste sig alla de väntande, förde händerna
i fickan och presenterade såsom på kommando hvar och
en ett hopvikt papper, vikt på ett särskildt sätt,
som strax skulle ha öppnat vägen till misstankar hos
en i borgerliga lifvet mera erfaren. Men konungen,
som fruktade det var suppliker, ville icke lämna
missnöjda, efter sig, och då han icke heller var
i stånd att kontant besvara några böneskrifter,
vinkade han vänligt med handen och sade:
»I öfvermorgon, go’ vänner! I dag har jag inte tid
med suppliker!»
Den djärfvaste fordringsägaren, som visste om
konungens tillärnade resa morgonen därpå, fattade
humör öfver detta hänsynslösa sätt att söka smyga
ifrån skulden, och kämpande med sin blyghet inför
monarken, tog han mod till sig och talade.
»Ers Majestät, vi äro visserligen fattiga handtverkare
och köpmän, men vi komma icke att supplicera utan i
underdånighet presentera våra fordringar ...»
»Jaså det är bara räkningar!» afbröt konungen med
halft lättadt hjärta; »gå då till hofmarskalken!» .
»Ers Majestät», återtog den första talföre
fordringsägaren; »vi komma alla från hofmarskalken,
som förklarat att han icke har order från
kanslipresidenten att betala Ers Majestäts enskilda
utlägg pä privata företag.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
