Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kärnfolk - Ådalens poesi - Kärnfolk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vet ni hvad där hände på kyrkvallen, strax före
inringningen, då bönderna stodo i klunga och talade
om äringen?
Jo, Olle kom fram, rakt fram till Zakris, där han
stod i en krets af sör-ås-bönder, sträckte fram handen
och sa’ med förunderligt lugn och behärskad röst: —
Låt allt det, som gått, vara som om det aldrig varit,
Zakris. Jag har nu varit ute och lärt mig bättre
seder. Nödd är jag att bedja Er om förlåtelse. Har
jag farit hår dt fram har ni det ock — och om två
hederliga karlar slå hvarann i handen, sedan de slagit
hvarann på öronen, äro de ännu hederligare efter den
betan. Det tror jag.
— Du kan kyssa mej på örat, svarade Zakris.
Det vill säga: han sade något annat, men dylikt har
ännu aldrig kunnat sättas i tryckt bok.
Med det skildes de.
Efter den betan var Zakris emot allt hvad Olle
ville ha fram, men möttes på ett lugnt och försonligt
sätt. Och därest Zakris hade ett enda godt att säga,
strax instämde Olle med värme och visste att instämma
så, att personen fick taga åt sig mera än saken af den
rökelse där gafs.
Zakris vardt mjukare invärtes, men utvärtes syntes
aldrig ett dugg. Olle hade när som hälst kunnat
tränga gubben Zakris ifrån de få hedersposter det fanns
att inneha i fjällsocknen, men afböjde allting och
föreslog alltid gamlingen.
Om Imbär vardt aldrig taladt ett ord. Ej häller
rodde Olle till gilge i sin snipa, men det troddes, att
där gick biljetter dem emellan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
