[Den här resan började med ett par dagar i Tokyo.]

Sydkorea (Seoul) 2003

Onsdagens kund bjöd på sushi på koreanskt sätt. Här såg den mest ut som sashimi, och så fick man lösa bitar nori (pressat sjögräs för den som inte redan vet det) att vika runt fisken innan man doppade och åt, plus att man fick några vanliga sushibitar också (och en massa annat konstigt).

På torsdagen hade vi två kundmöten och var tvungna att få in en lunch mellan dem. Att hitta en restaurang var inte så svårt, men att hitta en som man kunde begripa sig på var svårare. Det är inte så vanligt att man har menyer på engelska. Det är inte självklart att man förstår kinesiska, så det är inte alltid som David kan göra sig förstådd heller (fast alla tror att han förstår; att jag inte kommer att förstå vad de säger fattar alla). Det stället vi hamnade på till slut visade sig inte ens ha någon meny. På något magiskt sätt skulle man inse själv vad man kunde beställa, och sedan göra det på koreanska. Efter ett tags förvirring undrade en annan kund om han kunde hjälpa till och rekommenderade kycklingsoppan som han själv åt. Vid det laget hade jag ingen lust att försöka be om något vegetariskt, så det fick bli kyckling.

På kvällen gick jag ut på stan och lyckades handla en vegetarisk landgång alldeles för egen maskin medan David hade säljmöte. Dessutom köpte jag den största chokladmuffin jag sett att mumsa i mig till teet på rummet senare.

På fredag morgon checkade jag ut och satte mig på flygbussen till Incheon. När jag gick på bussen försökte jag betala, men chauffören viftade bara på mig. Jag utgick från att bussen ingick i hotellservicen på något sätt. När han åkt runt till ett gäng hotell till började han plötsligen gå runt i bussen och kontrollera biljetterna. Det hade jag ju ingen, så jag gav honom mitt kreditkort istället. Det ville han inte alls ha, för han kunde bara ta emot kontanter. Det hade jag däremot inte kvar tillräckligt många av. När han väl fick den klart för sig sade han något som jag inte fick klart för mig och åkte sedan vidare mot flygplatsen. När vi kom fram blev jag eskorterad till en bankomat och kunde betala.

Nästa anhalt var att få tag i mina nya biljetter. Efter lite letande hittade jag en översiktskarta över flygterminalen. Där fanns ungefär femtio små skyltar med flygbolagslogotyper, men ingen Lufthansa. Det fanns dock en skylt som saknades, och den stod det "LH" på. Typiskt.

Vid incheckningen upplyste de om att jag var tvungen att gå till deras biljettkontor istället, en våning ner. Där lämnade jag fram min gamla biljett och talade om att jag fått en ny bokad för idag istället för imorgon, och bad om att få en ny biljett. Efter mycket knappande kom biljettjejen fram till att det inte gick. Visserligen hade jag en bokning för idag (istället för imorgon), men min biljett var en special som inte började gälla förrän imorgon. Den hade uppenbarligen varit billigare eftersom jag från början skulle ha varit borta i sju dygn. Jag lånade hennes telefon och ringde och talade med Exakts joursupport där en norrman talade om för mig att min biljett mycket riktigt inte fungerade förrän imorgon och alltså inte kunde bokas om till idag. Däremot höll han med om att de gjort fel, eftersom jag inte fått reda på det när jag bokat om. Han hade däremot inte rätt att skicka ut en ny biljett gratis, utan det var någon chef tvungen att göra. Problemet var ju då att chefen inte vaknade förrän planet redan åkt. Istället fick han ställa ut en helt ny biljett (tur och retur till och med, eftersom det enligt obegriplig flygplanslogik blir billigare) och så får vi låta bli att betala den fakturan. Till slut fick jag i alla fall en biljett och kunde komma på planet.

Den här gången hamnade jag i vanlig "Economy" och kan rapportera att det är en klar skillnad i hur mycket utrymme man får. Och då är jag inte vare sig speciellt bred eller speciellt lång.

När jag kom fram till Kastrup och för en gångs skull var tvungen att hämta min väska och ta mig ut från flygplatsen istället för att bara byta plan där som vanligt visade det sig att bagagekarusellen inte alls hade någon väska åt mig. Nu var det min tur att gå till informationsdisken och få reda på att min resväska fortfarande befann sig i Frankfurt. Det var över en timme mellan att vi landade där och att anslutningsflyget startade, men uppenbarligen hade det inte räckt för att sortera om den. Trots att jag var på hemresa hade jag fegpackat lite så jag hade i alla fall en tandborste. Däremot kom jag snart underfund med att jag inte hade någon mobiltelefonladdare, och laddningen var slut, så jag kunde inte använda den som väckning som jag brukar. Istället ringde jag till receptionen på Hilton Kastrup och bad om väckning, och för säkerhets skull programmerade jag in tiden i min Palm Pilot också. Den piper inte högt, men den piper i alla fall lite. Några timmar senare vaknade jag av ett svagt pip från piloten. Något samtal från receptionen fick jag aldrig...