Den här artikeln publicerades ursprungligen i Science Fiction Forum #81 (1981). Den elektroniska utgåvan är gjord av Hans Persson i januari 1998 med tillstånd av John-Henri Holmberg.
Litet paradoxalt kan man hävda att fastän fandom i Sverige är en skapelse av tidskriften Häpna!, skapades också Häpna! av fandom. Eller enklare uttryckt: Häpna! kom till tack vare insatser av ett antal sf-intresserade som redan hade goda kontakter med utländsk, främst anglosaxisk fandom och som dessutom själva redan lagt en första grund till fandom i Sverige. I långt ifrån obetydlig grad medverkade de sedan till att starta tidskriften just för att se till att en större svensk fandom skulle kunna komma till stånd.
Innan Häpna! började utges i mars 1954 fanns nämligen sedan ungefär fyra år en aktiv om än liten grupp sf-entusiaster i Stockholm: klubben Futura, vars medlemmar efter tidiga fanmått mätt hade aktningsvärt hög medelålder. Också andra föreningar med mer eller mindre uttalat sf-intresse existerade; Malmöklubben Meteor som från en helt ofannisk början kom att utvecklas till en drivande kraft i sydsvensk fandom och Astronomiska Klubben andromeda i Stockholm, som existerade under åtminstone 1952. Andromeda var en gvmnasistförening som i sju nummer utgav det stencilerade medlemsbladet Vår rymd; eftersom tidningen innehöll en del amatörnoveller av sf-karaktär har somliga fanhistoriker påstått att Vår rymd skulle varit det första svenska fanzinet, en uppfattning som bör falla med det synbarliga faktum att varken klubben eller tidningen tycks ha haft någon som helst kännedom om sf-litteraturens existens.
I stället för med det diskutabla fanzinet Vår rymd är det med den första verliga sf-föreningen vi bör inleda; här hittar vi den självklara startpunkten för en historik över svensk fandom och samtidigt en möjlighet att via Häpna! närma oss den fandom vi känner sedan 1954.
Liksom svensk fandom är en skapelse av Häpna! är den också i viss mån ett enmansverk. Mannen var Sture Lönnerstrand, och när han först såg dagens ljus den 13 mars 1919 i Jönköping lär han knappast ha plågats av några föraningar om vad som komma skulle. Snarare förflöt hans uppväxt tämligen normalt; han tog studentexamen 1937, läste en tid i Lund och debuterade 1939 i bokform med diktsamlingen Ung mans gåtor som två år senare följdes av en andra samling, Där. Ungefär samtidigt flyttade han till Stockholm och övergick av försörjningsskäl till att skriva prosa, främst i form av enorma mängder veckotidningsmaterial; hans mest minnesvärda arbete var den långa novellsviten Mellan fantasi ooh verklighet som åren 1943-45 trycktes i Äventyrens värld och som omfattade 60 berättelser, de flesta av renodlat sf-snitt.
Lönnerstrand hade redan i början av 30-talet upptäckt science fiction och fängslats av genrens visionära natur. Nästan alla hans skriverier var färgade av den upptäckten, från de tidiga dikterna framåt. De många veckotidningsnovellerna upplevde han inte som särskilt märkvärdiga; inte utan fog betraktade han dem som enkelt brödskriveri. Men för åtminstone en annan ung sf-entusiast kom de som ett slags uppenbarelse av att det i vårt land faktiskt existerade andra med känsla för science fiction.
Den unge mannen var Roland Adlerberth, född 1923. Också han överväldigades vid späd ålder av böcker om rymdfärder och främmande världar; när sedan Jules Verne-magasinet började utkomma 1940 var han fast för livet. Han började tidigt samla den sf han kom över och fascinerades av Lönnerstrands långa novellserie. Sommaren 1950 arbetade Adlerberth som bibliotekarie i Göteborgstrakten och tillbringade semestern i Marstrand. Här möttes han och Lönnerstrand, och sedan väl det kataklysmiska sammanträffandet ägt rum följde allt annat som självklarheter. Det stod genast klart för de båda männen att de sedan länge delat ett brinnande intresse för fantastisk litteratur och att det rimligen borde finnas ytterligare intresserade. Vad vore i så fall mera naturligt än att försöka samla de embryotiska fansen i en förening och dessutom, om möjligt, utnyttja den föreningen som ett medel att skapa större allmän kännedom om science fiction?
Tydligen ingenting. Redan under de långa samtalen i Marstrand, om dagarna på stranden och om kvällarna i vindsrummet på ett nött pensionat, skapades sf-klubben Futura. Den levde till en början ett osäkert liv i form av en väldig brevväxling mellan Adlerberth i Göteborg och Lönnerstrand i Stocknolm, men tog snart fastare form i och med att flera intresserade spårades upp och införlivades med det begynnande föreningslivet.
Den förste nykomlingen var Sigvard Östlund, byråsekreterare och sedan gammalt inbiten sf-läsare med ett bibliotek svensk- och engelskspråkig science fiction som redan vid 50-talets början var imponerande. Han hade betydande kontakter med utländska författare och föreningar och var under flera år den ende internationellt kände svenske sf-experten; 1951 deltog han i den nationella brittiska sf-kongressen och året därpå invaldes han i den internationella jury som utsåg de årliga vinnarna av International Fantasy Award.
Efter Östlund tillstötte J. Algot Eriksson, äldst bland Futuras medlemmar och till yrket spårvagnsförare. Eriksson var autodidakt och hade på egen hand lärt sig engelska för att kunna läsa sina favoritförfattare utan att vara hänvisad till den snåla svenska översättningspolitiken; hans sf-samling är legendarisk och utgjorde redan när han först stötte på andra fans ett imponerande bibliotek svensk och anglosaxisk fantastisk litteratur. Ett aldrig vare sig bekräftat eller dementerat rykte som antyder storleken av Erikssons samlingar berättar, att den första upplagan av Sam J. Lundwalls Bibliografi över science fiction och fantasy 1830-1961 till största delen helt enkelt förtecknade den svenskspråkiga delen av Erikssons sf-samlingar.
Nästa medlem i Futura blev Björn Nyberg, löjtnant vid flygvapnet och yngst i laget. Nyberg var född 1929 och var mest "fannisk" bland de tidiga fansen i så måtto att han med förtjusning ägnade tid åt amerikansk fandom och amerikansk fanslang, som han tappert men utan större framgång försökte introducera bland de andra futuriterna. Nyberg kom småningom att i allt högre grad fascineras av det slags blodiga hjälteepos om muskulösa barbarer som hade sin främste upphovsman i amerikanen Robert E. Howard (1906-36); det intresset resulterade i att han blev den första svenske sf-fan som fick en roman utgiven i USA. Conan the Avenger, en fortsättning på Howards berättelser och skriven i samarbete med den amerikanske författaren L. Sprague de Camp, utkom 1957.
Så småningom sammanförde Lönnerstrand Futuras medlemmar med andra sf-intresserade i sin bekantskapskrets: den unge författaren Per Lindström (1926-1956) och konstnären Thorvald Sundbaum var två av de viktigaste. Allt medan mötena i någon av medlemmarnas vardagsrum lades till handlingarna och åren gick började man diskutera möjligheten att publicera en "radikal tidskrift" där de konstnärligt lagda i Futura skulle kunna få utlopp för sina talanger och där avvikande, sf-betonade berättelser skulle kunna tryckas. Men innan de planerna hunnit förverkligas inträffade ännu ett sammanträffande av gigantiska konsekvenser för den ännu i huvudsak ofödda svenska fandomen.
Vid Sankt Larsgatan 3 i Jönköping låg 1953 Grafiska AB Kindberg & Söner, ett familjeägt boktryckeri. Ägare var de båda sönerna, Kurt och Karl Gustaf Kindberg, som i första hand hade tryckeriet som en kombinerad hobby och extra inkomstkälla. Bägge bröderna var intresserade av science fiction, och sedan de på omvägar fått kännedom om den spirande föreningen Futura föddes den inte alltför avlägsna tanken att begagna tryckeriet till att ge ut en sf-tidskrift som på en gång skulle ta in pengar och tillfredsställa det egna sf-intresset. K.G. Kindberg avreste till Stockholm och sammanträffade på restaurant Reisen i Gamla Stan med Sture Lönnerstrand; den middag de åt där har gått till historien.
Man diskuterade tidskriftsplanerna under förrätten, man drog upp ett handlingsprogram till varmrätten, till desserten skisserades en redaktion och till slut namngav man vid kaffet till och med det blivande husorganet. "Varför inte Häpna?" undrade Lönnerstrand och Kindberg fällde de enda ord som från hans mun gått till fandoms legendflora: "Nej, nu bjuder jag förbaske mig på en grogg!"
Den redaktion som så småningom tillsattes skilde sig på åtminstone en väsentlig punkt från den Lönnerstrand och Kindberg diskuterat på Heisen. Som redaktör stod inte Sture Lönnerstrand utan fil dr Kjell Ekström, litteraturhistoriker och sf-intresserad i Malmö men totalt utan kontakt med fandom. I övrigt var emellertid Futurainslaget i redaktionen betydande. Roland Adlerberth var redan från första numret knuten till tidskriften som recensent och redaktionsmedlem, Björn Nyberg ingick också i redaktionen och Sigvard Östlund hade den dubbla uppgiften att både medverka i redaktionen och agera fankrönikör. Allt sedan nummer ett skrev han under rubriken Klubbnytt om tilldragelser i svensk och utländsk sf-fandom.
Häpna! gick ända från början in för att skapa en svensk fandom. I det första numret manade Östlund till aktivitet och framhöll bland annat att Häpna! ville "medverka till bildandet av liknande grupper landet runt, helst i form av föreningar. Enligt vår mening bör varje förening vara en oberoende enhet, men alla kan mötas i denna tidskrifts spalter. ... Häpna! avser dessutom att småningom ordna konferenser m.m. med deltagare från hela landet. Kort sagt, vi skall hjälpa er att träffas."
I Häpnas första nummer publicerades också Sture Lönnerstrands adress i egenskap av kontakt för Futura. Och klimatet var uppenbarligen gynnsamt: nya medlemmar strömmade till. Man kallade till stormöte den 10 maj i Kungsholmens studiehem och kunde sent på våren 1954 räkna i 15 nya medlemmar. I juni publicerade föreningen det första numret av sitt fanzine Futura, starkt präglat av den aning hämningslösa entusiasm som fyllt grundarna vid den plötsliga medlemsökningen. Sigvard Östlund publicerade en framtidsvision kallad Möte i Futura där man kunde glädja sig åt att "tföreningen hade nu flera egna tidskrifter, eget bokförleg och dess inflytande och resurser hade möjliggjort den första månresan med raketen FUTURA, densamma som nu - omodern och overklig - fanns uppsatt på FUTURA-husets fasad ..."
Under hösten 1954 fortsatte Futura värva nya medlemmar och hade i början av år 1955 samlat jämnt 30. Möten hölls alltid minst en gång i månaden, ibland så ofta som varannan vecka; så småningom stabiliserades ett för sentida betraktare aningen krångligt system med möten var 18:e dag. Under 1954 ägnades sammankomsterna huvudsakligen åt uppläsningar, frågetävlingar och bokförsäljning; det mönstret blev bestående och kom så småningom att leda till splittringar inom föreningen när vissa medlemmar ville ha större variation både på program och verksamhet.
Från att ha sammanträtt enbart hemma hos styrelseledamöterna började Futura husera först på olika caféer, sedan på Kungsholmens studiehem på Pipersgatan och därefter mera stadigvarande på konditori Globen, Tunnelgatan 19. Där infann sig under 1955 flera nya medlemmar som inom kort skulle bli tongivande i svensk fandom: Leif Helgesson, Anders Palm, Georg Sjöberg, Bo Stenfors, Karl-Evert Wetterlund. Men långt ifrån allt var frid och fröjd i Stockholmsfandom. Föreningsorganet Futura utkom med tre nummer och året därpå med två. Fanzinet höll sig kring ett dussin sidor av vilka de flesta upptogs av noveller skrivna av medlemmarna, i första hand då av Sture Lönnerstrand. Men sedan det famte numret utgivits i maj 1955 blev det ett uppehåll på ett drygt år fram till nästa nummer. Långt ifrån alla av föreningens medlemmar var särskilt lyckliga över fanzinets utgivningstakt och åtminstone några gjorde omedelbart något åt saken. Redan tidigt sommaren 1955 bildade George Sjöberg, som just avgått från posten som klubbmästare 1 Futura, en egen förening kallad Star SF Club och startade samtidigt fanzinet Stor Science Fiction Fanzine. Med sig i den nya klubben fick Sjöberg sådana Futuramedlemmar som Stenfors, Carl Olof Elsner och Göran Sundius, och även om Starfalangen upprätthöll goda kontakter med moderföreningen väckte hela tilltaget med en ny förening avsevärda mängder ont blod. Riktigt hur mycket förstod väl få utanför den innersta kretsen förrän i maj 1956, när det första numret av Star Stuff publicerades, men en föraning gavs trots allt på det stormiga årsmötet, där Lönnerstrand mot stark opposition lyckades få igenom sina krav på att Futura skulle ta emot korresponderande medlemmar bosatta utanför Stockholm, på att hedersmedlem skulle kunna vara också utlänning och på att Futura skulle ställa sig som arrangör för en svensk sf-kongress under 1957. Trots att Lönnerstrand omvaldes som ordförande och fick föreningens förtroende för sina krav grodde missnöjet inom föreningen. En relativt stor grupp medlemmar med bland andra Sigvard Östlund och Björn Nyberg som ledande namn ansåg att föreningen borde förbli en lokal stockholmsklubb utan pretentioner på att agera riksorganisation, en ambition som var underförstådd i Lönnerstrands planer för föreningen. Ytterligare andra medlemmar, bland dem Helgesson och Wetterlund, ansåg Futura hopplöst inskränkt och protesterade mot så skiftande ting som föreningsfanzinets oregelbundenhet, mötenas enahanda program, klubbens konservatism och Lönnerstrands dominans.
Våren 1956 gjorde också Helgessom och Wetterlund slag i saken och bröt sig ur Futura. De bildade en konkurrentförening som ursprungligen döptes till Star Stuff men som redan efter någon månad var omdöpt till Star Stuff SF-Union och var tänkt att bli en landsomfattande organisation av enskilda sf-intresserade; som organ för unionen fungerade fanzinet Star Stuff. Men här blir den tekoppspolitiska djungeln verkligt snårig, för den grupp fans som stod bakom fansinet utgjorde enbart den moderata falangen inom utbrytarskaran, de som innan Star Stuff-idén ännu offentliggjorts sökte förlikning med Futura och bad Lönnerstrand låna sitt namn också till det nya fanzinet. En mera rabiat grupp upprorsmän med Carl-Olof Elsner som ledare vägrade istället allt vidare samröre med Futura och nu följaktligen också med de andra inom Star Stuff-unionen. Istället utgav den Elsnerska anarkistskaran anonymt fanzinet Smart Gruff som vildsint angrep såval Lönnerstrand som den moderata Star Stuff-gruppen
Under senare hälften av 1956 lyckades i forsta hand Lönnerstrand hålla samman Futura trots de olika utbrytargrupperna och de kvarvarande inre stridigheterna. Fanzinet Futura upphörde helt efter ett tunt sjätte nummer på våren, i stället kom flera av föreningens medlemmar att ingå i Star Stuff-unionen och Star Stuff blev i praktiken det nya namnet på Futuras medlemsblad, något som också var på väg att bli officiellt: i fanzinets sista nummer, utgivet sommaren 1957, anges som utgivare "FUTURA SF KLUBB, STAR STUFF-falangen" och fanzinet är dessutom dubbelnumrerat "STAR STUFF nr 5, FUTURA nr 7"; ett aldrig tryckt omslag till det nästföljande numret har bägge titlarna på framträdande plats.
Någon återgång till den idylliska tiden före utbrytningams åstadkom trots inte förlikningen med Star Stuff. Under den första svenska sf-kongressen, Luncon, som hölls 18-19 augusti 1956, representerades Futura av en grupp nyblivna medlemmar med Björn Nyberg som äldre statsman. Nyberg var starkt kritisk mot Lönnerstrands sätt att sköta föreningen och stödde följaktligen i Futuras namn den konkurrerande union som bildades vid kongressen, och på nyåret 1956 kom de inre konflikterna att delvis som en följd av de nya unionstankarna förvärras ytterligare inför den stundande Stockholmskongressen i Futuras regi.
Bland de nya medlemmar som fångats upp av föreningen under slutet av 1956 märktes den tyskfödde ingenjören Carl H Bierbaum, född 1930. Han hade till en början attraherats av Star Stuff-unionen men började senare hysa egna, mera vittfamnande planer på en väldig och helst internordisk sf-union, förmodligen inspirerad av den ofantliga Science Fiction Club Deutschland som i mitten av 50-talet befann sig i ett kraftigt expanderande stadium och med sina cirka 2000 medlemmar effektivt kvävde varje ansats till vare sig förenings- eller fanzineverksamhet utanför SFCD:s ram. Bierbaum fann stöd hos åtskilliga Futuramedlemmar, antingen tack vare att de stödde hans önskan att i de lokala föreningarnas ställe skapa en landsorganisation eller enbart på grund av att de kände sig missnöjda med den existerande föreningen och dess ordförande.
Men diskussionerna mellan Bierbaum och de andra skedde före kongressen Stockon den 23-25 augusti 1957 internt och Futura verkade närmast stärka sina positioner i och med kongressen, som blev en betydande framgång både vad avser deltagarantal, publicitet och program. Lönnerstrand, som fungerat som kongressordförande, ansåg sig lugnt kunna lämna landet för en tids resor och Futura var med drygt 60 medlemmar landets i särklass största sf-förening.
Ändå hårdnade den inre konflikten under hösten. Till slut kallade en smått desperat Anders Palm i egenskap av klubbmästare till extra årsmöte den 18 december, då en stark medlemsgrupp krävt omedelbart nyval av ordförande, sekreterare och ksssör samt hotat med att lämna föreningen.
Vid mötet framlade Bierbaum förslag till stadga och handlingsprogram för sin nya samnordiska sf-union och fick stöd av bland andra Helgesson, Elsner och Sture Sedolin. Ställt inför alternativen att antingen söka bevara Futura med rådande splittring och sannolikheten att en stor grupp medlemmar i så fall skulle lämna föreningen, eller att upplösa Futura och i stället nybilda föreningen som en Stockholmssektion av den nya unionen, valde det extra årsmötet det senare alternativet.
Futura upphörde följaktligen officiellt att existera den 18
december 1957. I dess ställe kom en inte mindre splittrad union och i
dess spår en rik legendflora, mycket underhållen av Sture Lönnerstrand
som vid sin hemkomst något förbluffad upptäckte att landets största
sf-förening bestämt sig för att lägga ned sig själv. Inte orimligt
hävdade han att beslutet varit stadgevidrigt och att Futura
följaktligen aldrig upphört utan snarare i betydligt mera begränsad
form funnits kvar och arbetat i det fördolda. 1 så fall måste man
emellertid konstatera att den verkat så dolt att irgen över huvud
taget kunnat ana dess existens, och att den därför faller utom ramen
för en meningsfull historieskrivning.