Stomatolnäsa.
Ett fanzine färdigställt i oktober 1998
av Linnéa Anglemark,
Eddagatan 4A, 753 32 Uppsala.
Den som är lagd åt det hållet
kan nå mig på adressen <nea@nea.pp.se>
om alltings onödighet
Det är måndag, dagen efter En Bättre Konfekt. I morse vaknade jag kvart i tolv, och konstaterade att min handledare hade väntat sig att träffa mig klockan nio. Hur dum var jag som planerade in en uppsatshandledning tidigt på morgonen efter en kongress som jag var med och arrangerade? Och nu skriver jag fanzine i stället för uppsats.
Nåja. Detta fanzine kommer med oktober månads SFF-sändning i nådens år 1998. Det har ett blandat innehåll med ett par kongressrapporter skrivna i juli, en kortnovell skriven i augusti och lite bokpladder skrivet i oktober. Det hade varit trevligt med ett par illustrationer, framför allt till framsidan, men man kan ju inte få allt (och illustrera själv kan jag inte!)
Bd, som jag själv tyckte var ett synnerligen fyndigt fanzinenamn, har fått byta namn till Stomatolnäsa (fråga inte) men annars är det väl ungefär samma slags fanzine.
Det har hunnit gå några månader sedan årets brittiska påskkongress, Intuition; egentligen borde man skriva rapporter direkt men genom att vänta så här länge ansluter jag mig säkert till en eller annan Stolt Tradition™; om inte annat så till min egen stolta tradition att skjuta på saker. Å andra sidan kan det ju vara av något slags värde att se vad man minns ett tag efter kongressen, så här kommer trots allt en kongressrapport.
Det var i sista stund jag kom iväg till Manchester från den lilla staden i Warwickshire där jag hade tillbringat några dagar hos en god vän. Det regnade redan ganska häftigt där, och dagen efter att jag for var trakten i stort sett blockerad av regn. I Stratford-upon-Avon, ett par mil norrut, var det regelrätta översvämningar, och min goda vän var helt inregnad över påskhelgen.
Själv hade jag dock inga som helst problem. Tågen gick i tid och jag kom fram i god ordning. Många av kongressdeltagarna, som var lite senare ute, blev dock rejält hindrade av regnet, och flera av kongressens nyhetsbrev var fulla av reseberättelser som säkert hade varit skojigare om jag hade vetat vilka personerna och/eller platserna i berättelserna var.
Johan, som kom till Manchester direkt från Sverige, och jag bodde på hotell Britannia, det äldre och charmigare av kongresshotellen. Vi var oroliga för hur nattron skulle bli eftersom det var det hotell som hade annonserats som "festhotell" (och nej, det hade vi inte valt i första hand) men med undantag för första kvällen var det inga som helst problem. Hotellets lobby var överdådigt tjusig, rummet var mer ordinärt men vi bodde bekvämt och bra och hade inget att klaga på. Servicen var väl inte hundraprocentigt effektiv: folk som försökte nå oss från Sverige per telefon fick vänta i luren medan receptionisten tog hand om folk som kom fram till disken, och det tycker jag ju är lite dålig stil. Än värre var att vi aldrig fick de meddelanden som lämnades till oss. Å andra sidan var de effektiva nog när vi behövde skaffa fram en läkare som kunde skriva ut medicin mot Johans ihållande hosta, och vi blev hela tiden trevligt bemötta.
Jag är inte tillräckligt rutinerad kongressbesökare för att kunna bedöma hur smidigt själva kongressen flöt. Att den hölls på två hotell medförde en del strul, i synnerhet när programpunkter flyttades från en sal i det ena hotellet över till det andra. Det bidrog nog till att jag gick på färre programpunkter än vad jag hade tänkt. Dessutom var det ett evigt springande varje gång man letade efter någon - in i hotellbaren på Britannia, ner i källaren till kongressbaren i Britannia, över gatan, vänta på hissen, upp till baren på Piccadilly, upp till bokhandlarna... För dem som verkligen var tvungna att få tag på någon viss person, t ex gophers som letade efter försvunna panelister, måste det ha varit ett elände. Alla i hotellpersonalen var väldigt vänliga och verkade positiva till oss; på Britannia hade de förberett sig på en invasion av människor utklädda till StarTrekfigurer och var glada och lyckliga över att vi trots allt verkade (relativt) normala. Men nog såg jag en del förstulna huvudskakningar efter robotkrigen på Britannias discogolv...
Programmet såg jag som sagt inte lika mycket av som jag hade tänkt mig före kongressen. Så blir det förvisso alltid, kan jag konstatera efter att ha varit på ett halvdussin kongresser eller så, och det stör mig inte nämnvärt i efterhand. Connie Willis, som var en av hedersgästerna, lyssnade jag på i ett par av hennes programpunkter, och kunde konstatera att hon verkar både trevlig och vettig. Dessutom skriver hon bra. Maskeraden, som jag hade sett fram emot att se, lämnade jag efter tio minuter eftersom det inte gick att se mer än huvudet av de medverkande om man som jag hade ståplats i bakre halvan av salen. Dåligt planerat! För övrigt har jag inte så många bestående intryck av programmet; där fanns flera mycket intressanta debatter (och några mindre intressanta, t ex avslutningens "Why do we read science fiction?" som resulterade i en massa kvasidjupa inlägg) liksom en hel del underhållande fanniska inslag. Robotkrigen var kul att se; jag blev nästan inspirerad att bygga något själv till ett annat år!
På det hela taget hade jag väldigt trevligt på kongressen. En av de (för mig) största tjusningarna med en tillräckligt stor kongress är att man kan sitta i ett hörn och läsa i ett par timmar om man vill, utan att någon tycker att det är det minsta underligt, och det utnyttjade jag mig förstås av. Teddy var teknogopher så honom såg jag tyvärr inte så mycket av, och det var väl det jag i efterhand var mest besviken över, men det fanns gott om andra trevliga fans att umgås med. Alltför många billiga böcker att köpa fanns det förstås, men vi lyckades hålla nästan lika hård disciplin som vi hade planerat... Barerna hade nog ett bra sortiment, åtminstone har jag inget annat minne av dem, och förutom den eftermiddag när några nötter fick för sig att visa Babylon 5 eller något liknande på högsta volym i Piccadillys bar så var de trevliga att vistas i också.
På Intervention, 1997 års Eastercon, köpte vi stödmedlemsskap i årets påskkongress. På påskkongressen i år blev vi fullbetalande medlemmar i inte bara nästa års kongress utan även i Eastercon år 2000. Om inte det är ett gott betyg så vet jag inte vad som skulle vara det.
ConFuse hölls något mer nyligen, närmare bestämt helgen efter Johan&NeaCon (som för övrigt var mycket lyckad. Inledningsceremonin var väl den egentliga höjdpunkten. Därefter bjöd programmet på både debatter, fanniska lekar, ett par kåserande föreläsningar om aktuella ämnen och till och med en del filksjungande. Kongressmiddagen gick inte av för hackor, undertecknad tog hem det inofficiella förstapriset i maskeraden, och hedersgästerna var eniga om att det hela var en fantastisk tillställning som ingen av dem vill vara med om igen i egenskap av hedersgäst) eller, i mer mondäna termer, helgen efter midsommar.
Det var min första ConFuse men jag törs väl lova att det inte blir den sista; under förutsättning att inte Linköpingsfandom slutar arrangera dem, vill säga. Programmet var välfyllt och innehöll ganska olika typer av inslag, vilket förde med sig dels att det säkert måste ha funnits saker som alla kunde tycka var intressanta, samt att man ibland kunde skippa en programpunkt som man inte var intresserad av. Annars var det nog den kongress hittills som jag varit mest intresserad av programmet på; med programpunkter om både sf och fantasy omväxlande med charader och personlighetstester. (Jag blev INFX, vad blev ni?)
För första gången i mitt liv modererade jag en panel, och det gick väl inte alltför illa även om jag inte lyckades få panelisterna att komma fram till några direkt världsomvälvande slutsatser om hur man definierar fantasy.
Författargästerna fick jag ett ganska blandat intryck av. Jane Routley var väldigt trevlig, lite lågmäld och hade bra, genomtänkta synpunkter på saker och ting. Dessutom är hon bibliotekarie, vilket ger extra pluspoäng! Jag har ännu inte läst något av henne, men hennes två böcker står nästan högst på min läselista just nu. Paul McAuley verkade också sympatisk, och hans hedersgästtal var väldigt bra. Han kanske pratade lite väl mycket, inte minst när han satt i publiken, men på det hela taget fick jag ett positivt intryck av honom också. Niklas Krog var väl den av gästerna jag gillade minst, eftersom han verkade ha just den överlägsna inställning till sig själv och sin omgivning som jag har allra svårast för att tåla. När han satt i paneler hade han ganska lite vettigt att komma med, och ibland hävde han ur sig rena vansinnigheter, som i "Hur skriver man bra fantasy?"-panelen där han på fullt allvar hävdade att fantasygenren har den inneboende fördelen att man inte behöver fundera över miljön utan kan koncentrera sig på plotten. Nåja, generös och välvillig som jag är så antar jag att han menade att det är så för honom personligen (han har skrivit historiska romaner också), även om han uttryckte sig som om det gällde alla fantasyförfattare. Just denna kommentar vet jag inte hur den bemöttes, eftersom jag var tvungen att passa en buss som gick ungefär då.
Lokalen var alldeles lysande. Tänk om man hade en sådan lokal att ta till i Uppsala... Den var lagom stor, den var trevlig, det fanns matställen i närheten och det var lätt att ta sig dit. Till skillnad från flera andra som jag har talat med så tyckte jag att puben i källaren var bra placerad, lite ur vägen för programmet och ändå lättåtkomlig.
ConFuse var också 1998 års svenska nationella kongress. Det präglade väl inte kongressen särskilt mycket, inte minst som planeringen väl måste ha varit på god väg redan när det bestämdes att ConFuse skulle bli SweCon, men det var definitivt en bra startpunkt för vad som förhoppningsvis blir en lång rad årliga nationella kongresser.
Varje författare med eller utan självaktning bör producera trilogier just nu. Detta gäller i synnerhet men inte enbart fantasyförfattare, och fenomenet är ju inte helt nytt. Inte så konstigt heller, i och för sig. Tre är ju ett tal med ett slags inneboende symmetri - det är ingen tillfällighet att talet tre så ofta förekommer i sagorna. I en bok kan man ta upp bakgrunden, i nästa bok problemställningen och i den tredje lösningen av problemet, det är ett lätt sätt att få en hanterbar form på sina berättelser. Om detta finns det dock folk som har skrivit betydligt mer initierade skrifter, så det vore dumt av mig att gå in närmare på det.
I stället ska jag skriva lite om två trilogier som jag själv håller på att läsa just nu. Det ena är science fiction, det andra fantasy och jag har nästan läst ut dem bägge, vilket känns som det bästa tillfället att ge ett utlåtande.
Den första trebokssviten är Kim Stanley Robinsons Mars-böcker. Jag hade fått för mig att de var näst intill obligatorisk läsning som alla riktiga sf-entusiaster kunde utantill, men har sedermera förstått att många faktiskt inte har läst dem. Kanske avskräcks man av formatet. Böckerna har ett massivt tegelstensformat, och böcker om kolonisation av Mars kanske inte är var mans kopp te (som man säger på god svenska) men de här böckerna är definitivt läsvärda.
Titlarna Red Mars, Green Mars och Blue Mars syftar på försöken och framstegen med att skapa Jordenlika förhållanden på Mars, att göra den röda planeten blå. Det lär ligga totalt 17 års forskning bakom böckerna, och nog verkar alla vetenskapliga fakta stämma för mig stackars humanist. Ibland blir det lite väl mycket växthusgaser, genetik och sociologi, handlingen kan stanna upp totalt i ett dussin sidor eller mer medan man följer en vetenskapsmans insikter om åldrandets problematik eller hur man avlar fram de bästa fanerogamerna för att få en fungerande atmosfär på sikt. Naturligtvis ökar det realismen i böckerna men det gör dem bitvis tunglästa.
Men det finns också gott om dramatik och action i böckerna. Att kolonisera en ny värld innebär inte bara att man ska ändra den fysiska miljön utan också att människor måste fungera tillsammans under helt nya förhållanden. Robinson har tagit sig an frågan om hur framtidens demokratiska system kan komma att se ut, han verkar veta en hel del om psykologi och sociologi och han har förmågan att skapa trovärdiga personer. Handlingen berättas i tredje person, sedd genom olika människors ögon; ibland får man se samma händelse flera gånger ur olika synvinklar och det ger förstås intressanta vinklingar åt historien. Långa bitar förekommer det inte särskilt mycket dialog men desto mer av inre funderingar.
Ett problem är att det är svårt att hålla reda på tiden. En händelse kan beskrivas i minutiös detalj över tio sidor, så går det ett par sidor och plötsligt refereras det till händelsen som "...it was now a year since..." och det blir lite irriterande, i synnerhet som Robinson dessutom använder omväxlande jordår och "M-years", Marsår, vars invecklade kalender beskrivs ingående i första boken. Robinson verkar vara lite lätt detaljfixread, och förmodligen vill han helst av allt beskriva allt som händer lika noggrant, men hindras av att det i så fall skulle bli 30 tegelstensromaner snarare än tre. I stället hoppar han som sagt över vissa saker.
Men det är en randanmärkning. Mars-böckerna åker rakt upp på min tio-i-topplista över riktigt bra och läsvärda böcker.
Den andra trilogin är skriven av Dave Duncan och har samlingsnamnet The Great Game. Med en lätt rodnad måste jag erkänna att jag först lockades av böckernas titlar: Past Imperative, Present Tense och den nyutkomna Future Indefinite - med sådana titlar måste de ju vara lysande, eller hur? Dessutom hade de fått lovord i Locus, men det säger ju inte så oerhört mycket.
Böckerna utspelar sig dels i England under och strax efter första världskriget, dels i en parallellvärld till Jorden. En av huvudpersonerna färdas från den ena världen till den andra på övernaturliga sätt, och det klassar förstås böckerna som fantasy. I båda världarna förekommer andra övernaturliga inslag, som Duncan dock försöker ge ett slags vetenskaplig förklaring som jag tycker är ganska intressant uttänkt. Konceptet är alldeles utmärkt, och parallellvärlden välgjord.
En märklig sak med böckerna är att medan de delar som utspelar sig i den andra världen är bra och känns trovärdiga så blir jag inte särskilt övertygad av Duncans bild av 1910-talets England. Alltför många detaljer känns fel. Bilarna går för fort (och behövde man verkligen körkort på den tiden?), London är för stort och folk är betydligt mer frigjorda än vad de är idag, för att inte tala om för 80 år sedan. Duncan bekänner sig tydligen till den Krogska läran om research när man skriver fantasy, dvs att det inte är så viktigt... Till och med dialogen har en helt annan prägel av overklighet i Englandsbitarna: folk pratar ungefär som i Wodehouseböcker men på allvar, med vissa undantag där Duncan har glömt sig och låter en ung dam av god familj säga "I was just being bitchy" och liknande. Och varför måste alla amerikaner som skriver i engelsk miljö överdriva så mycket? Elizabeth George gör det, Connie Willis gör det i viss mån, och Dave Duncan gör det något alldeles oerhört. "My dear chap, that is hardly cricket! [dvs 'juste']" Jag var visserligen inte där anno 1917 men jag har väldigt svårt att tro att de talade så hela tiden och dessutom tänkte på samma sätt! I "Nextdoor", parallellvärlden, har Duncan använt fantasin och, som sagt, skapat en utmärkt värld där folk både beter sig och uttrycker sig mycket mer trovärdigt.
Trots alla dessa anmärkningar köpte jag ändå tredje delen så snart den hade kommit ut. Historien är spännande, intressant och rör sig rappt framåt, konceptet är som sagt bra och Duncan är en van författare som har gjort ett gott hantverk.
Detta novellförsök härstammar från en idé som någon på min gymnasieskola kläckte i samband med en större idrottstävling, möjligen OS 1988. Idén sprang upp igen i mitt medvetande när jag tittade på finalen i fotbolls-VM nu i somras, och blev till en historia, eller snarare en problemställning, i mitt huvud. Det är den jag försöker presentera här.
För övrigt kan man väl konstatera att jag inte är en stjärna på att skriva dialog, men alla kan ju inte vara bra på allt (i så fall kanske vi alla skulle vara Ylva Spångberg, och det vore nog jobbigt för henne)
Diskussionen var inte lika högljudd detta år, men motståndarna var om möjligt mer fanatiska än någonsin. Dygn efter dygn stod de utanför idrottsarenorna, laboratorierna, till och med Västeuropeiska Alliansens ambassader runt om i världen, med sina banderoller och flygblad. I Australien saboterades en fabrik, från Ryssland rapporterades om ett flertal incidenter där aktivister kedjat fast sig vid fabrikerna och hindrat arbetare från att gå in. Samtliga medlemmar av den andra internationella olympiska kommittén hade livvakt dygnet runt efter upprepade hot. För övrigt var debatten, som sagt, inte lika märkbar som tidigare gånger. Folk diskuterade förvisso, men inte offentligt. En av diskussionerna ägde rum på tolfte våningen i ett centralt beläget höghus i Go Linnod...
"Jag undrar hur de resonerar", sa K. Han stod och såg ut över stadens västra delar, mot en rökplym som markerade energiverket och fabrikkomplexet som omgav det. "De vet hur det är, hela tiden, men inte förrän det är dags protesterar de."
"Det är taktik", svarade F-L. "Om de saboterade fabriker hela tiden skulle folk tröttna. Sker det bara vart fjärde år kan de trots allt få en viss opinion med sig. I grunden finns det ju många som håller med dem, men folk har tröttnat på att skriva insändare som ingen bryr sig om, och att tjata samma argument i det oändliga. De som inte vill hålla på med demonstrationer och sabotage själva orkar inte protestera, men de sympatiserar med sabotörerna."
"Men varför just nya OS? Varför är det nästan tyst runt alla andra tävlingar?"
"Jag vet inte", sa F-L osäkert. "Det är väl en symbol - de olympiska spelen har en lång historia, högre symbolvärde..."
K gäspade. "Nåja, de har förlorat slaget, och eftersom de är mesar per definition så kommer de inte att skada någon."
F-L tittade upp på honom med höjda ögonbryn. K flinade, och tittade menande bort mot M. Hon hade suttit tyst och till synes utan att bry sig om diskussionen, men nu vände hon sig långsamt mot dem. "Jag vet att du bara är ute efter att göra mig arg, Kar, och jag tänker inte nappa. Som du vet har jag lämnat proteströrelsen." M hade varit aktiv i den mer legala delen av rörelsen, den som skrev arga insändare, hungerstrejkade och demonstrerade; men hon hade slutat vara aktiv mer än femton år tidigare, medan det fortfarande handlade om doping. F-L hade ofta undrat varför hon inte verkade bry sig längre.
K log avväpnande. "Men du sympatiserar fortfarande?"
Hon ryckte på axlarna. "Naturligtvis. Mina åsikter är i grunden desamma, och det hela har ju bara förvärrats. Alla de gamla motargumenten gäller fortfarande, och det finns en hel rad nya."
"Snack. Det har gått mer än trettio år, så många av era gamla argument har blivit motbevisade. Vilka negativa effekter har drogerna fått, till exempel?" Det hade varit det viktigaste argumentet de första åren, att man inte visste vilka effekter den konstanta dopingen skulle få.
"Sterilitet, precis som många förutspådde."
"Det var en kalkylerad risk. Inget motargument - många av dem var inställda på det. Med tanke på befolkningsökningen är det till och med en positiv bieffekt sett i stort."
"Tidig utbrändhet, då. Nämn en idrottsman som är aktiv efter tjugofem års ålder idag. För femtio år sedan var fotbollslagen fulla av trettioåringar, och maratonlöparna var bortåt 35-40, nästan allihop."
K lämnade fönstret och satte sig ned. Han såg nöjd ut, som om han hade arrangerat diskussionen. "De behöver inte vara aktiva längre än så, sötnos." När M stirrade förebrående på honom rodnade han och bad om ursäkt. "Jag förolämpar folk hela dagarna, på jobbet...orden förlorar sin mening. Förlåt." Hon ryckte på axlarna och han fortsatte. "Vid 25 års ålder har de världsrekord som inte gick att drömma om, och är rika bortom allt förnuft...det fanns förstås sådana idrottsmän förut också men nu kan det i princip hända vem som helst som är beredd att offra lite. Det är inte bara eliten som vinner."
"Gammalt argument, K. Och det är mindre giltigt än någonsin. Det finns en ny elit nu...folk som har förmågan att springa fort eller hoppa högt och dessutom är förbättrade. Och sedan har du ett gäng gamla idrottsmän som visserligen är rika och kända men också kroppsligt slut och inte kan arbeta. När de valde att bli förbättrade idrottsmän, i tonåren, förutsåg de knappast det."
"Problemet håller på att försvinna, M" inflikade F-L. Han kände sig underlägsen de båda andra, som var så mycket äldre och självsäkrare än han, men här kom ett ämne som han verkligen behärskade. "Den nya medicinska tekniken och forskningen gör att det finns läkemedel som gör de här människorna nästan som de var innan. Och den forskningen, som kommer sjuka människor utanför idrottsvärlden till del, skulle knappast existera utan den nya idrotten..."
"Nej, det är sant." M nickade leende mot honom, och han kände sig plötsligt upprymd. "Men är det inte typiskt, att forskningen inte började gå framåt så här snabbt förrän proffsidrotten började pumpa in pengar i den!" De andra nickade. Ingen av dem var egentligen någon idrottsfantast.
"Nytt argument", fortsatte M. Hon hade inte diskuterat den nya idrotten på många år, och var förvånad över hur engagerad hon plötsligt kände sig. "Världens fattiga länder har ohjälpligt halkat efter nu. I början hade de bara råd med de enklaste drogerna, och nu när folk opereras om och gener manipuleras för fullt så har de inget att komma med. Visste ni att flera indiska stater bara kunde förse sina spelare med koffeintabletter vid senaste ny-VM i fotboll? Vad har de för chans mot lag där hälften av spelarna har tillväxtbehandlats och opererats med hjälp av den berömda nya medicinen så de har två meter långa ben?"
"Du förvånar mig", erkände K. "Jag trodde problemet för dig var etiskt snarare än praktiskt."
"Jo, naturligtvis är det så i grunden. Framför allt..." Hon avbröt sig och stirrade ut i luften ett ögonblick medan hon sorterade sina tankar. "Framför allt känns det som en så futtig anledning till att börja ändra på hur folk är konstruerade. Jag menar, för förtio år sedan kom någon plötsligt på att det skulle vara bra om idrottsmän fick dopa sig hur mycket de ville, för att alla resultat skulle bli så mycket bättre och tävlingarna skulle dra fler tittare, och vips hade vi två parallella idrotter, med varsin uppsättning tävlingar i alla tänkbara grenar... och för femton år sedan blev det tillåtet med annan form av manipulation för att 'förbättra' idrottsmännen ännu mer. Nu finns det människor som bokstavligt talat är outtröttliga, människor som är tre meter långa, människor med simhud mellan armarna och kroppen... det får mig att undra om de egentligen är människor längre. Om vi har skapat monster, bara för att få oslagbara idrottsrekord."
F-L var tyst. Han kunde inte minnas tiden före den nya idrotten, och han tyckte att den gamla varianten var ganska patetisk. Vem brydde sig om de oförändrade idrottsmännens löjliga rekord längre?
"Det är klart att du har rätt, på ett sätt", sa K. "Jag har väl inte sett det på riktigt det sättet... de flesta motståndare är så hysteriska att jag har slutat lyssna på dem. Men samtidigt som du har rätt, så hade den som kom på det också rätt... det är fantastiskt att se dem tävla, och slå rekord som borde vara oslagbara. Och det är ju vuxna människor vi talar om, M. De har alltid ett val."
"Säg inte det", sa M bistert. Hon hade flinat lite medan K med en spjuveraktig glimt i ögat försvarade den nya idrottens uppkomst, men nu hade hon ett hårt uttryck i ansiktet. "De opererar ju om barn nu. Så vitt jag vet manipulerar de ägg och spermier för att få förbättrade barn att födas. Var finns valet för dem?"
Det blev tyst. K gick tillbaks till fönstret. Han hade ingen lust att föra diskussionen vidare, även om han fortfarande inte höll med. F-L satt tyst och förvirrad i karmstolen. Han ville försvara den nya medicinska tekniken men visste inte vad han skulle säga. M började bläddra i en uppslagen tidning på bordet framför sig. Tystnaden bröts bara av hennes ilskna pappersvändningar. Varför hade hon gett sig in i debatten igen? Hon svor tyst över sin egen dumhet. Så fångades hennes blick av en kort artikel. Medan hon läste den började hon fnissa, och till slut skrattade hon högt.
"Vad? Vad står det?"
"Jag får...äta upp...mina...egna ord" frustade hon. "Det finns ett val..." Hon tog ett djupt andetag och lugnade sig lite. "Ni hörde säkert talas om den brasilianske pojken som fick benen i högerarmen ersatta med en ryggrad från ett lamm för fem-sex år sedan? Den största idrottsrelaterade operationen i Sydamerika? Brasilianska fäktarförbundet var överlyckliga och säkra på att ha en världsmästare vid OS i Västeuropeiska Alliansen nu i år. Med en arm som går att böja så mycket skulle han bli oslagbar."
Hon började fnissa lite igen. "Ni förstår, mina vänner, att unge Raoul gillar inte fäktning." Nu skrattade hon så hon knappt kunde tala. "Han har blivit... blivit trombonsolist!"
woe is me
Jag fick ganska positiva reaktioner på Bd. Magnus Eriksson skickade det första locet, bara ett par timmar efter att han fick fanzinet i handen. Där påpekar han apropå fanzinets baksida att det är lite väl kortfattat att sammanfatta feniciernas alfabetsinsatser med "1000-talet f Kr; Fenicierna utvecklar ljudskrift med 25 tecken; Medelhavsområdet", och det kan han väl ha rätt i.
Baksidan av Bd var en inlämningsuppgift i den kurs i bok- och bibliotekshistoria som jag gick just vid tillfället. På en A4-sida skulle vi i punktform gå igenom bokens historia, och själva välja ut ett antal viktiga milstolpar som kunde representera bokens utveckling från begynnelsen till idag. Med de premisserna måste man förstås hålla sig kortfattad. När papperet var inlämnat, godkänt och återlämnat tyckte jag att det lämpade sig alldeles utmärkt för att vara fanzinebaksida.
Fenicierna bodde öster om Medelhavet, men de åkte runt och lånade friskt från hela Medelhavsområdet och de olika kulturerna där, ända upp till Britannien så vitt man vet. Alltså är feniciernas ljudskrift en sammansmältning av olika skriftsystem - det är fel att ge dem hela äran men det var (återigen så vitt man vet) de som konstruerade ett alfabete utifrån de gamla systemen.
För den som är mer intresserad rekommenderar jag på det varmaste boken Makt & Minne av Anita Ankarcrona (Atlantis förlag 1996).
Hans Persson hörde också av sig och sa snälla saker om fanzinet; eftersom detta inte är den bästa av alla världar hittar jag inte hans LOC just nu (se rubriken) men han hade iallafall känt sig inspirerad att slå upp papyrus och pergament i sina lexikon. Se där vilket förädlande inflytande även det blygsammaste av fanzines kan ha!
Anna Åkesson skrev ett loc till Johans Tarabagatai! 2, där hon försäkrade att även Bd skulle få ett loc... det får väl räknas som ett WAHF, Åka!
och så till sist
Det bor renar under marken i Uppsala. Närmare bestämt finns de under den stadsdel som heter Luthagen, strax norr om centrala Uppsala. De klapprar fram på sina små klövar där nere i gångarna under jorden - man hör dem sällan, men på natten när man är ute och går kan man höra ett avlägset smattrande just när man kommer över ån vid Eddaspången.
Under Luthangsesplanaden finns ett fångstnät för att renarna inte ska förvilla sig för långt norrut. Söder om Stora Torget går de ändå inte, och i öster ligger Fyrisån och hindrar dem från att komma fram. Det händer att de förirrar sig västerut men då dyker Salasamerna upp och driver dem tillbaka till Luthagen.
Sedan fångas de in av Svensson. Jag har själv sett bevisen. På menyn på Svenssons krog finns en Luthagskanapé som består av rökt renkött.