SFF-Bulletin 95

Spunk: Ett slags text

Lennart Uhlin

Kaffet är drucket, tidningen är läst. Det är dags att börja göra fanzine. Jag har Richard Dreyfuss i en låda här bredvid mig, men han håller bara på att leka med maten. Så jag tvivlar på att han kan vara till någon hjälp. Oj då, nu duschar han med kläderna på. Så kan vi inte ha det, inte när vi gör fanzine. Jag försöker ha ett aktivt TV-tittande, men det är inte alltid så lätt. Jag har vissa program jag vill se, som känns nödvändiga, men ofta blir jag sittande efter ett sådant, passivt slötittande som den vanliga soffpotäten. Och eftersom jag så gärna fläker ur mig mitt innersta, har vi här Lennarts lista över nödvändiga TV-program, i veckodagsordning: Cityakuten, Knesset, Monty Python, X-Files, Det ljuva livet i Alaska, Star Trek Next Generation. Att utifrån detta skapa en psykologisk profil är en övning jag överlåter åt läsarna. Jag tänker inte gå in närmare på varför jag betraktar just dessa som nödvändiga, men jag måste konstatera att det varit mycket bröllop på sistone. Först i söndags, när det var Adam och Eve i ljuva livet som gifte sig, och igår var det åtminstone meningen att det skulle stunda i Cityakuten. Jag känner mig lite förföljd. Är det livet som försöker säga mig något här?

Paus. Det blev lite personligt där på slutet. Dags för eftertanke. Jag hade tänkt på en del saker, som jag skulle skriva om i detta fanzine. Men det kräver lite strukturering innan, och jag tror inte jag vill strukturera just nu. Jag vill jamma, låta tankarna fara och texten spreta åt alla möjliga håll. Det slår mig att jag använder mycket tid åt att fundera på hur jag använder, och borde använda, min tid. Det kanske jag inte är ensam om, men det gör inte saken bättre. Man ska ju leva i nuet. Ni vet, det är sånt det skrivs i böcker och sjungs i sånger. Lev varje dag som om det är den sista dagen i ditt liv, och liknande glada tillrop. Det är ju lätt att säga. Den bistra sanningen är att många dagar bara är ytterligare en annan dag. Man stiger upp, äter frukost, åker till jobbet - ni kan rutinen. Och ingenting skoj händer på hela dagen. Men man kan i varje fall tänka på vad man skall göra en annan dag, man kan drömma lite, tomorrow is another day, tjo! Jag vet, fel grundinställning. Det är bara att inställa sig för omprogrammering. Och varje dag blir ett äventyr. Men vem ska då göra det här fanzinet?

Tiden förråder oss. Nostalgi är inne just nu, men det var egentligen andra omständigheter än Beatles återförening som förde mig till retro city. Jag har tagit hem de sista kartongerna med mina gamla saker. Villan i Sandviken skall säljas, så det var nödvändigt att gå igenom vad som fanns på vinden, och bestämma vad som skulle kastas och vad jag ville ha kvar. Det var inte så svårt som jag hade trott. Mycket hade jag gjort mig av med tidigare. Det som var kvar visste jag ungefär vad det var för något, och hade redan mestadels bestämt att det skulle sparas, åtminstone tills vidare. Mina gamla barnböcker som jag fått efter far och farfar var det till exempel aldrig något tvivel om. Om jag lyckas klämma in en bokhylla till i min lägenhet, tänker jag sätta upp, om inte alla, så i varje fall de jag minns bäst att jag läst av dessa böcker. De första Bigglesböckerna, utgivna av Wahlströms förstås, en hel rad Billböcker, några av Gustav Bolinder som jag inte minns titlarna på just nu. Den lördag jag fick dessa kartonger hemfraktade visade det sig dock att det fanns en låda som jag inte alls mindes vad den innehöll, som jag inte hade tittat på senast jag var upp på vinden vilket antagligen berodde på att den inte var märkt med mitt namn utan påstods innehålla jultallrikar. Denna lördag var också den dag Robert skulle flytta vilket innebar att när jag kom tillbaka till Lidingö så hann jag bara glutta i denna mystiska kartong innan jag åkte iväg för att hjälpa till med sista delen av Roberts flytt. Vad jag då såg var mer gamla barnböcker: Robinson Cruse, Gullivers Resor, ett par Worrals (W E Johns kvinnliga flygarhjälte) och annat. Där fanns också två samlaralbum, Berömda bilar och Allsvenskan 1971. Det här var saker jag inte visste om att jag hade kvar, och jag såg att det fanns mer saker under detta. Vad som gjorde det hela mer spännande var att jag nu tvingades vänta ett par timmar innan jag kunde titta efter. Vad kunde det vara? Jag hade ingen aning. Så kommer jag då hem, tar fram lådan och börjar packa upp, och vad ser jag? Två stora buntar med serietidningar. Och alla saknar omslag. Först fattar jag ingenting. Varför i hela friden har jag spart detta? Jag börjar bläddra i buntarna, det är mest Fantomen och Seriemagasinet, sen ser jag en Tarzan och jag börjar plötsligt inse vad det är jag har framför mig. Minnen. Här finns några av mina allra första serietidningar, just de som jag minns bättre än alla andra hundratals jag läste under min uppväxt. Jag trodde dom var borta. Jag var helt säker på att jag inte hade kvar någonting av dessa, jag sålde ju alla serier som låg i den stora lådan under min säng när jag gick i nian eller var det första året på gymnasiet, visst gjorde jag det? Men de här sönderlästa, utan omslag, kunde jag ju inte gärna fått några pengar för. Och här ligger dom, som har en speciell plats i mitt hjärta, som jag har tänkt på så många gånger under årens lopp. Jag sitter i soffan och stirrar rakt fram, och det bara väller upp. Minnen. Det är för mycket, jag börjar nästan gråta, så jag stoppar raskt undan kartongen i klädkammaren. Men nästa dag tar jag fram den igen. Här är det första numret av Gigant som jag köpte, och jag minns att jag uttalade titeln fel och tanten i kiosken rättade mig. Och jag vet att det är ett misstag, det går inte att återuppleva det förflutna, det kan aldrig bli som förr. Men det går inte att låta bli, så jag börjar läsa. Först Tarzan, äventyret heter Monstren från det okända. Tarzan kommer paddlande i en kanot, han är på väg hem, "oroad av rykten att allt inte står rätt till". Han stiger i land, och får direkt syn på en Tyrannosaurus Rex. Yes! Dinosaurier! Men Tarzan ångar vidare, ingen känsla för vad som är viktigt i livet här inte. Han finner sin gård belägrad och beskjuten av ett banditgäng. De tar honom till fånga, och det visar sig vara politiska banditer, ledda av en general Auric. Han ser ut som en modern rockstjärna och vill befria vildarna från Tarzans förtryck. Oj oj, här var det -68. Naturligtvis vill inte vildarna blir befriade och bo i städer, de vill fortsätta vara glada negrer och bo i djungeln. Auric blir sur, och säger att dom inte vet sitt eget bästa, men sen blir han glad igen när han får veta att Tarzan har en gruva fylld med guld. Tarzan och hans vänner ligger skrynkligt till. Men då kommer T-Rexarna, snacka om bra plotting, och de äter upp banditerna. Det här är tecknat av Russ Manning, och han var min favorit av alla Tarzantecknare. Det berodde nog på att de äventyr han gjorde var baserade på Edgar Rice Burroughs böcker, så det var mycket Pal-Ul-Don och dinosaurier. Jag märker att jag i min beskrivning av ovan- stående äventyr har en viss ironisk distans, men det är bara för att ni inte ska märka hur mycket jag jag älskar det.

Nu har det gått ett par dagar, och jag tror det här ror iväg litet åt fel håll. Jag sitter och tittar i ett par nummer av Gigant, men jag tänker inte berätta vad som står där. Det känns onödigt, för faktum är att när jag ser på dessa serierutor med Svarta Fågeln, Gröna Pilen och alla andra i Lagens Väktare tänker jag inte på vad jag läser. Det är inte så att jag ser min barndom rulla upp som en bio-pic från Holly- wood, det är mer som en röra av ickelinjära associationsbanor som snurrar omkring helt utan kontroll. Det var svårt, det här med personlig nostalgi. Jo visst, jag kan berätta en massa om vad jag läste när jag var liten, och var jag bodde då och hur skolan var, men om jag inte kan förklara hur det känns nu när jag tänker på vissa objekt från min barndom känns det hela ointressant. För nostalgi är väl inte vad man gjorde då, utan just hur det känns att minnas det nu. Men låt mig gripa tag i en tråd från mitt mosiga nyste till hjärna, så vi kan få den här texten i någon slags riktning. För ungefär en månad sedan slutade jag på posten efter att ha jobbat som brevbärare i tusen år, och började jobba heltid i den satanistiska högborgen SF-Bokhandeln. Detta innebär att jag inte längre måste stiga upp halv sex på morgonen, men det förstod inte min kropp till att börja med. Så de första dagarna i mitt nya liv somnade jag framför TVn så där vid halv elva på kvällen. Då kom jag att tänka på att när jag var 4-5 år alltid brukade somna framför TVn, varpå min far bar upp mig till min säng, där jag vaknade nästa morgon utan att minnas hur jag kom dit. Och detta minne födde en plötslig tanke: det var nog därför jag senare började läsa science fiction. Jag vet, det är en minst sagt besynnerlig idé, vilket också var min första reaktion. Men eftersom det var i mitt huvud denna idé, helt objuden, hade dykt upp, kände jag mig tvungen att i åtminstone några nanosekunder försvara den. Det gick inte så bra, så jag kan inte direkt hävda att jag tror på detta påstående. Det som egentligen intresserar mig är varför denna tanke dök upp, och det tror jag att jag vet. Jag funderar ibland på varför jag började läsa science fiction, varför jag blev sf-fan. Jag tror nästan jag är född sån. Jag minns att när jag upptäckte sf i tolvårsåldern så var det inte så att jag testade något nytt, något som jag inte hade läst tidigare, och fann att den här rymdboken var ju riktigt skojig så jag kan ju läsa en annan. Så här var det: Min storasyster hade lånat en bok av sin pojkvän, Fredric Browns Vilken vanvettig värld, och jag läste början på den. Sen gick jag till biblioteket och letade, men hittade inte på den. Men jag visste att Browns bok var utgiven av samma förlag som Trollkarlen från Oz, som jag hade läst året innan. Och den fanns inne, och i slutet var en lista över andra böcker utgivna av Delta. Så jag gick runt bland hyllorna och letade efter författarna på denna lista (huvudbiblioteket i Gävle hade ingen speciell sf-avdelning), och upptäckte att en del författare utgivna av Delta även var utgivna av andra förlag, och dessa förlag hade också en lista över sina sf-böcker, det verkade finnas hur mycket som helst....Och plötsligt förstod jag. Det var som en religiös uppenbarelse. Jag stod där med några sf-böcker i min hand och insåg att det var det här, just det här, jag hade letat efter en lång tid utan att veta exakt vad det var som jag sökte. Jag hade inte läst några av dessa böcker än, men det spelade ingen roll. Jag visste ändå. Science fiction! Jag ville läsa allt, alla sf-böcker jag kunde hitta i hela biblioteket. Och det gjorde jag också, med känt resultat.

I Clute och Nicholls Encyclopedia of Science Fiction finns uppslagsordet conceptual breakthrough. Med det menas ett slags paradigmskifte som är en central del i många sf-berättelser, alltså det skeende där en etablerad världsåskådning på grund av ny kunskap och information ersätts med en annan, ofta mycket häftigare. Som exempel kan man ta Aldiss Non-Stop och Heinleins Universe, där det visar sig att världen i själva verket är ett stor rymdskepp. Jag antar att de av er som orkat hänga med så här långt har läst så pass mycket sf att ni förstår vad jag syftar på, även om ni inte hört talas om det som conceptual breakthrough. Jag undrar vad en lämplig svensk översättning skulle kunna vara. Konceptionsgenombrott kanske? Men det låter lite otympligt. Låt oss kalla det för KG. Det märkliga är att när jag tänker på termen KG och minns hur det kändes att läsa olika sf-verk som är bra exempel på vad den innebär, så är det en väldig likartad känsla som den jag får när jag kommer ihåg hur jag upptäckte science fiction. Det var KG helt enkelt. Innan detta ögonblick på Gävle stadsbibliotek famlade jag i mörkret. Sen föll fjällen från mina ögon, och världen såg plötsligt annorlunda ut.

Det som slår mig när jag sitter och tittar i dessa gamla serietidningar är hur mycket sf jag läste innan jag började läsa sf, om ni förstår vad jag menar. De Tarzanäventyr jag gillade bäst var just de som handlade om dinosurier, och konstiga människoliknande varelser som kunde flyga. Och i alla superhjälteserier (Stålmannen, Stålpojken med Rymdens Hjältar, Gigant som mest innehöll äventyr med Lagens Väktare) var det ju nästan alltid med något sf-aktigt, oftast elaka aliens som skulle invadera jorden. Och titta här! Ett gammalt nummer av Chock, som innehåller den första twist end-berättelsen jag någonsin läste, Livsformen. Den handlar om ett rymdskepp som landar på en planet där innevånarna har varit döda i flera tusen år. Besättningen går ut och gräver i ruinerna, och hittar på fossiler så dom kan spekulera över hur varelserna såg ut och varför dom förstörde sin värld. Jag tror ni kan gissa slutet. Jag läste naturligtvis en massa som som inte var sf, men det intressanta är att de serier som jag minns bäst är de som jag pratat om här. Och det känns som jag hittade instinktivt till just dessa, som om det var förutbestämt, som om jag var född till sf-fan. Ibland har det hänt att jag fått frågan: Varför läser man sf? Och då vet jag först inte alls vad jag ska svara. Det är som att fråga varför man andas. Det är så självklart liksom. När det var Fantastika 92 blev jag intervjuad av en journalist från DN, som naturligtvis ställde denna fråga. Jag svarade med något som lät bra, typ att sf tvingar läsaren att tänka och gör att man ser sin omvärld i ett nytt perspektiv. Och det kanske inte är direkt osant, men jag minns att när jag såg detta i tryck kändes det väldigt falskt och förljuget. Jag skiter väl i om det är nyttigt att läsa sf. Och om det skulle bevisas att det är direkt skadligt att läsa sf, så tror jag min reaktion skulle vara: Än sen då? Det var värt det. Vad jag borde ha svarat på den där frågan är: jag läser sf därför att det får mitt blod att börja koka!

Marcel Qualfood förklarar läget, liksom.

Förr i tiden, när fandom mer påtagligt existerade, var det lätt att få ihop en spalt om någon fanzineredaktör behövde utfyllnad. Det fanns alltid någon debatt att haka på, och annars kunde man bre ut sig om sin fanniska vardag. I värsta fall gick det bra att anknyta till något som hade med science fiction att göra. Idag, när Lennart undrar om jag vill bidra, ter sig saken mer komplicerad. Fanzinen spelar inte längre någon avgörande roll, och de som faktiskt kommer ut griper inte tag i mig, hur bra de än må vara. Jag och min fandomgeneration har blivit äldre, helt enkelt. Men allt det där är välkänt, jag ska inte slösa mer dyrbart spaltutrymme på det. (Den som vill ha en detaljerad redogörelse för hur jag ser på de här frågorna kan läsa min rapport "Statistiska och patologiska aspekter på svensk science fiction-rörelse 1990-95. Med ett tillägg om våra vänner i Rymden och varför de inte öppet kontaktat oss fast de har varit här åtminstone sedan Hiroshima, vilket f.ö. var en onödig tragedi eftersom Japan ändå stod i begrepp att kapitulera endera dagen", SOU 95: 14.)

Fanzines är alltså inget att skriva om. Vardagen då? Eftersom jag inte träffar fans mer än då och då så skulle i så fall en mer mondän vardag ligga närmare till hands. Visst kunde jag pressa fram en eller annan betraktelse över de objekt som befolkar frukostbordet, eller någon annan lagom absurd företeelse. Men något har förändrats. Förr, alltså under vår fangenerations guldålder, då visste man att det var liv i tingen, att okända, häpnadsväckande krafter låg på lur lie här och var. Nuförtiden är vardagssurrealismen mindre framträdande. Den som till äventyrs betvivlar att sällsamma och djupt meningsfulla händelser verkligen brukade inträffa förr behöver bara fråga Lennart Uhlin om när han hittade en kastrull med kokt, ännu varmt ris som stod vid hissen på bottenvåningen i huset där han bodde. Jag bodde på samma gata då, och när Lennart ringde och berättade gick jag omedelbart dit. Riset smakade mycket bra. Vissa efterforskningar vi lät göra visade med tillfredsställande säkerhet att ingen som bodde i området kunde ha ställt dit kastrullen vid den aktuella tidpunkten. Det framkom att ingen heller kunde ha tagit med sig den någon annanstans ifrån, för då skulle riset ha svalnat under transporttiden.

Min vardag numera kretsar mycket kring mina döttrar, tre och noll år. Visst finns det anekdoter att berätta, av det slag småbarnsföräldrar brukar strö omkring sig. Men de tenderar att mest intressera de som också har barn och upplever ungefär samma sak. Möjligen kunde jag återge en egendomlig replik som Joanna, 3 år, sa häromdan. Det var tidigt, och hon ropade på mig. Hon låg kvar i sängen, hade just vaknat. - Är det morgon nu? frågade hon. - Ja, det är det, svarade jag. - Plötsligt fixade dom morgon! utropade hon med ett triumferande skratt. Jag kom mig inte för att försöka ta reda på vilka "dom" kunde tänkas vara. Gudarna, myndigheterna, de vuxna i största allmänhet? Jag började laga gröt istället.

Science fiction då, det är väl ett bra spalttema? Det är bara det att science fiction inte längre är en sorts litteratur, som det var när jag var 14-15 år och lät sf-böckerna förstöra min hjärna. Alltihop är verklighet nu. Det är snart 1996, ett sånt årtal som av böckerna utspelade sig i. Rekvisitan stämmer bra , en massa obegripliga dataprylar ända in i folks hem. Och det golobala miljöhotet utvecklar sig stilriktigt. En sån sak som ozonhålet är ju en typisk sf-detalj. Den poltiska utvecklingen rör sig snabbt och svårförutsäg- bart. När vi går med i EMU får vi krediter istället för kronor. Sanslösa transaktioner i det världsom- spännande flödet av fiktiva ekonomiska värden dominerar media och presenteras där i en ren sf-jargong bestående av pseudovetenskapligt mumbo jumbo. Genmanipulation och annat inom biologi och medicin är definitivt science fiction. Androider är visserligen inte så vanliga, men de var det på 80-talet, fast de kallades yuppies. De flesta togs visst ur bruk efter nån bankkrasch. Kort sagt, världen är precis som i de böcker jag läste som tonåring, bortsett från att det saknas nåt slags romantiskt skimmer som fanns i dem. Ett par andra skillnader finns förstås, exempelvis att rymdprogrammet inte alls utvecklades som väntat, delvis beronde på att NASA tog intryck av Barry Malzbergs astronautromaner. Och Dennisprojektet här i Stockholm känns absolut inte som sf. Det är förvisso tekniskt komlicerat, får stora konsekvenser och blir otroligt dyrt. Men projektet bär en genuin prägel av gammal klassisk modernistisk samhällsplanering, fokuserad kring den anakronistiska "bilen". Det är inte science fiction, men eftersom projektet är fullkomligt onödigt bör det ändå ses som ett konstverk. Konst kan man ju kalla sånt som fyller en sorts lyxfunktion utöver alla praktiska behov. Närmare bestämt här Dennisprojektet till den konstruktivistiska riktningen, som enligt Nationalencyklopedin var "nonfigurativ och nonexpressiv och vanligtvis använde sig av geometriska former". Att det är ett konstverk framgår ju f.ö. redan av att konstnärens namn alltid nämns i samband med projektet. Vägbyggen som görs utan konstnärligt syfte brukar vara anonyma.

Alltså: science fiction har blivit ren realism. Hur de nyare sf-böckerna hanterar det problemet vet jag inte eftersom jag så sällan läser någon av dem. Jag kan således inte skriva någonting om varken fanzine- fandom, vardag eller science fiction. Och då föreningens rigida stadgar förbjuder mig att skriva om någonting annat så tvingas jag avstå från att medverka i SFF-Bulletinen. För att spalterna inte ska gapa tomma skickar jag in följande (helt autentiska) artikel från Svenska Röda Korsets Medicinska Uppslagsbok, Stockholm 1933, för eventuell publicering.

Örfil. En örfil bör givas på kinden framför örat och ej över själva örat. I det senare fallet kan det hända, att örats mynning fullständigt tilltäppes av handen, så att luften i yttre hörselgången sammantryckes. Detta kan medföra, att trumhinnan spränges av lufttrycket, så att ett större större eller mindre hål upp- kommer. Detta kan verka nedsättande på hörseln. Den egentliga faran är emellertid, att bakterier skola inkomma genom detta hål och medföra en inflammation i mellanörat. Om man på grund av smärtor i örat efter en örfil misstänker, att trumhinnan brustit, bör man ej drypa in droppar i örat. Dessa kunna föra bakterier med sig in i trumhålan. Man bör istället skydda örat för infektion genom en torr, ren bomullssudd i hörselgången , och vidare bör man genast söka läkare. Särskilt hos yngre personer läkes hålet snabbt, och hörseln återkommer då mer eller mindre fullständigt.