SFF-Bulletin 105

DET FINNS ALLTID TID FÖR FANACS

Lennart Uhlin

Det finns alltid tid för fanacs. En gång för länge sedan skrev Ahrvid Engholm en glödande ledare i VÄ med detta budskap. Naturligtvis har han rätt. Det finns alltid för fanacs. Jag bruker upprepa dessa ord för mig själv, gång på gång som ett mantra, speciellt när jag sitter och slöar framför TVn på kvällarna. Det finns alltid tid, så varför göra någonting idag? Jag tror inte det var så Ahrvid menade att hans uppmaning skulle användas. Med andra ord, så är detta nummer av SFF-bulletinen, precis som vanligt när det gäller mig, gjort i sista minuten. Förhoppningsvis kan det vara läsarna till förnöjelse ändå. Men att jag aldrig lär mig. Jag hade ju betydligt mer tid att ägna åt detta fanzine förra månaden, bland annat två veckors semester.

Nog med gnäll. Låt oss se framåt, nej förresten låt oss börja med att se bakåt. Det har varit en ganska händelserik sommar i vår fandom, med hela två kongresser. Först var det Wasacon, där många av er dök upp, och visst var det en rätt lyckad kongress? Och sen var det Navigator 1997 i Fisksätra, där det tyvärr var färre som visade sig. Vad gick fel? Fick ni för lite information, eller var ni bortresta, eller vad? Vi som var där på lördagen hade faktiskt riktigt trevligt. Ge Wolf von Witting en chans. Han har massor av idéer och är verkligen underbart entusiastisk i allt han gör. Navigator 1998 är redan annonserad (se Wolfs fanzine i denna sändning), så då ses vi där eller hur? Men innan dess, redan nästa månad, är det kongress igen, denna gång i Uppsala. Vad är det här? Tre kongresser samma år! Fandom är kanske inte riktigt död ändå. Så kom ihåg dessa ord: Det finns alltid tid för fanacs.

En gång i tiden, för ungefär 1000 år sen, fick jag i uppdrag av Alvarfonden att ordna fondens fanzinebibliotek. Detta har jag länge kunnat använda som en bra ursäkt för att göra så lite fanacs som möjligt. Jag har kunnat säga till mig själv att jag inte kan göra några fanzines, för om jag får någon tid över måste jag sätta igång att sortera fondens fanzines. Bullshit naturligtvis, för som ni alla vet så finns det alltid tid för fanacs. Nå, den ursäkten håller inte länge till. Denna sommar har jag nämligen påbörjat sorteringsarbetet. Ja, ni läste rätt. Jag har verkligen fysiskt börjat sortera fanzinen i Alvarfondens bibliotek. Det var rätt skoj att se alla gamla fanzines igen, men jag blev lite häpen när jag upptäckte att varannat fanzine som gjorts i Sverige var utgivit av Kaj Harju. Jag hade glömt bort hur otroligt produktiv Kaj var under sin storhetstid. Men han var inte ensam om att göra många fanzines. Det här fick mig att fundera. Vi är ju alla nostalgiska när vi pratar om dagens fanzinesituation. Vi vill väl alla att det skall vara som förr, dvs ungefär tiden mellan 1978 och 1986. Det jag undrar är hur realistiskt det egentligen är att hoppas att det någon gång skall komma ut lika många fanzines som då. Var inte den tidens fanzineproduktion egentligen rätt abnorm? Jag har inte mycket mer än en känsla att bygga på, så det skulle vara intressant att se någon sorts statistik över till exempel fanzinesidor per capita på den här tiden, jämfört med andra tidsperioder i svensk och framförallt anglosaxisk fandom. Naturligtvis skall vi inte vara nöjda med dagens fanzineproduktion. Men kanske bör vi också inse att 80-talets fanzinekaskad var en extraordinär period i svensk fandoms historia som antagligen aldrig kommer att till fullo upprepas. Som sagt, bara en fundering. Vi får kanske mer klarhet i saken vartefter sorteringsarbetet fortsätter, för det är fortfarande mycket kvar. Bland annat skall ju alla fanzinen registreras på något sätt, förslagsvis på data. Hur detta register skall se ut och hur det skall göras tillgängligt för fandom är saker som Alverfondens styrelse funderar på just nu. Mer information om detta kommer längre fram i tiden (vilket år som helst).

På både Wasacon och Navigator var det programpunkter där fandom på internet diskuterades. Detta är ett ämne där det verkar vara många som har åsikter, så låt mig nu ställa frågan: Hur bör en websida för SFF utformas? Själv har jag den åsikten att det varken är önskvärt eller troligt att elektroniska fanzines kommer att ersätta tryckta fanalster. Men internet är onekligen ett bra sätt att sprida information om och helt enkelt göra reklam för fanzines och fandom. Så en websida bör nog SFF skaffa förr eller senare. Men vad skall den innehålla? En del saker är rätt givna, till exempel texter som ger en introduktion till vad fandom och fanzines är, SFFs historia och syfte, valda bidrag från gamla SFF-bulletiner och så vidare. Räcker detta? Många av de fanniska websidor jag har sett eller hört talas verkar bara ha som syfte att lagra gammal information, och det är förvisso bra att det sker. Det jag undrar är om vi skall lägga upp en SFF-sida med det ovan skisserade typen av innehåll, och sen vara nöjda med det. Eller skall vi försöka ha något förutom denna typ av material, något som gör att sidan uppdateras regelbundet och därigenom får folk att återvända dit. Mina egna modesta erfarenheter av nätsurfande är att man lätt blir jäktad att hoppa vidare, och inte ofta läser så mycket av vad som står på de sidor som ändå handlar om saker man är intresserad av. Den förhoppningsvis blivande neofanen kanske inte riktigt fastnar för det här med fanzines första gången han stöter på SFFs sida, men om det finns något där som gör att han återvänder vid ett senare tillfälle ökar ju chansen att han (eller hon naturligtvis) så småningom fastnar i vårt garn. Jag famlar lite i mörkret här och efterlyser därför synpunkter och förslag från läsekretsen.

innehöll tre (3) st fanzines, varav ett var en bulletin och två var enbladiga blad, varav ett tycks vara ett oneshot.

Oneshotet först. Test Run Failed heter det, om jag nu tytt rubriken rätt; herrar och dam redaktörer har hittat en hedervärt oläslig rubrikfont. Fanzinet låter sig villigt inrangeras i välkänd oneshottradition. Först lånar redaktionen till gästskribent in katten Klingon att skriva vad som faller den in; därefter kommer Den Genomtänkta Texten, vilket i det här fallet är en riktigt skojig genomgång av besynnerligheter datorer har för sig i filmer; drygt en halv sida ägnas så åt förtvivlan åt att man inte kommer på vad man skall skriva och därefter är det slut. Tja. Jag har sett avsevärt sämre i samma anda. Hela fanzinet är på engelska, utom Klingons bidrag.

Två sidor; redaktörer Staffan Vilcans, Andreas Kalliaridis och Mia Bruksman.

The Village Tribune 1/97 av Wolf von Witting är ett opretentiöst och trevligt tvåsidigt blad med nyheter om redaktören och framför allt om återuppståndna Sigma TC. Wolf kåserar om ryssar, gör reklam för numera avlöpta Saltsjö-Con XIV, berättar vad diverse nya och gamla fisksätrafans gör numera och funderar en stump över Sigma TC i forntid, nutid, och framtid. Det är kul att Sigma TC har kommit igång och väldigt kul att eldsjälen von Witting tycks spritta av entusiasm. Ännu ett litet hoppingivande skott av aktivitet som sticker upp ett spätt, grönt huvud ur den sverifanniska törnrosasömnens ödsliga tundra (där fick jag till det!).

SFF-bulletin 104 (14 textsidor, red Johan Frick).

Först en räkneövning
Fråga: Fanzinet X skall utkomma varannan månad, dvs med 6 nr per år. Det nummer som nyss har utkommit är 104. I hur många år har fanzinet då utkommit?
Svar: 17, 3 år.
SFF har visserligen funnits i mer än 17,3 år, men det är baske mig inte mycket mer. 19, typ. KÄNN VÖRDNAD OCH FÖRUNDRAN!
SFF-bulletin utkommer. Försenad, måhända; tunn, kanske; i symbios med ett annat fanzine, om redaktören är lat. Men kommer ut gör den. Jag blir ju alldeles rörd när jag tänker på det.

På senare år har bullen dessutom brukat vara den verkliga behållningen med SFF-sändningarna, och nr 104 är inget undantag. Fjorton sidor vänligt småprat från ständigt välskrivande och sympatiske Frick: recension av förra sändningen, skvaller om gafiater, några sidors allvar i forma av synpunkter på politiskt engagemang, litet kåserande om tobaksköp och Krazy Kat, om ditt och om datt - ja, ni vet. Det kanske inte är det bästa fanzine Frick har gjort, men därmed följer ju inte att det skulle vara något som helst fel på det.

Särskilt förtjust är jag i hans limerickversion av Gammalt porslin, och jag vill här gärna påpeka att stora snillen tänka lika. Samme Johan Frick ringde mig nämligen en kväll för att höra om jag kunde komma på någon fånig, välkänd ramsa som icke var av plumpt erotisk karaktär, och eftersom han formulerade frågan så kunde jag självfallet inte det. När vi hade lagt på slogs jag av en insikt: att det borde gå att piffa upp uttjatade roliga historier genom att skriva om dem i limerickform. Insikten följdes av handling, och resultatet löd:

En norrman, en dansk och så Bellman
slog vad uppe på Sulitelman
om rekord i att bo
hos en otvättad so
och Bellman var bäste snuskpellman.

Jag ringde genast tillbaka till Frick för att delge honom detta, och då visade det sig att han bara någon vecka innan haft den den insikt som ledde till den i bulletinen redovisade limericken. Se det var väl ett fantastiskt sammanträffande?

Frågan är varför man skall begränsa sig till sonetter och roliga historier, när hela världslitteraturen är på tok för lång och belastad av onödiga ord. Den kan gott bantas. Kanske så här:

En prins uti Helsingör
tyckte styvpappan var en horrör
så han spelade tok
fast han faktiskt var klok -
sedan dog denne kluvne posör.

Till exempel. Eller varför inte:

En sjöman som kommit på drift
efter kriget var ute på vift
i tjugo års tid;
när han var hemmavid
igen var hans fru ännu gift.

Jag har visst avlägsnat mig rätt långt från SFF-bulletin här, men äsch. Bullen var bra.

Fanzinerecensioner nedplitade av Lennart Uhlin

I den fortlöpande diskussionen om den rådande fanzinetorkan och svensk fandoms överlevnadsmöjligheter som under olika paneltitlar förts på de senaste årens kongresser, har det flera gånger framförts åsikten att vi bör söka oss tillbaka till våra rötter. Just det, science fiction. Som ni kanske minns, så var de flesta av oss innan vi blev fans fanatiska sf-läsare. Och naturligtvis är det så, att om någon föryngring av fanstammen skall kunna ske måste det finnas forum för de som vill prata om science fiction, i första hand då föreningar och kongresser. Många av oss började vår väg in i fandom med att bli medlem i en sf-förening, och det första fanzine vi såg var antagligen denna förenings medlemstidning. Så jag tänkte att det kanske vore på sin plats, här i organet för Sveriges fanzineförening, att titta lite närmare på några sf-föreningsfanzines.

Spektra SF är, som ni alla säkert vet, medlemstidningen för SFSF (Skandinavisk Förening för Science Fiction, Box 3273, 103 65 Stockholm, medlemsavgift för 1997 120:-, pg 40 79 03-4). Redaktör är Carl-Mikael Zetterling och i redaktionen finns också Stefan Gutehall. Spektra SF kommer ut med 4 nummer per år, och det är ju bra att redaktionen klarar av att uppehålla den planerade utgivningstakten. Sen kommer vi till innehållet, och då blir det lite mer problematiskt. Nr 61, Juni 1997 är, precis som de närmast föregående numren, på tolv sidor. När vi har passerat omslaget, ordförande- och redaktionsspalt och innehållsförteckning, har vi nio sidor kvar. Det är onekligen lite tunt. Den centrala delen av Spektras innehåll är förstås bokrecensionerna. Dessa är uppdelade i två sektioner. Först har vi Carl-Mikael Zetterlings återkommande spalt "Ett bra läs...", som är den del av Spektra jag läser med störst behållning. De böcker Zetterling recenserar är mest ny sf av intressanta författare, som till exempel Nicola Griffith, Greg Egan och Bruce Sterling. När det gäller de övriga recensionerna kan man notera två saker. Det första är att av de böcker på svenska som tas upp är den överväldigande majoriteten fantasy. En typisk recension är av någon del i en pågående fantasyserie, där recensenten först berättar om sitt gillande av tidigare delar, sedan ägnar större delen av recensionen åt att summera handlingen i dennna del, för att avsluta det hela med att utan närmare motivering även rekommendera denna del. Det andra är att de få engelskspråkiga titlarna är alla utgivna av de amerikanska förlagen Bantam eller Daw. Detta skall inte tolkas som om det är dessa två förlag som ger ut de mest intressanta sf-böckerna just nu. SFSF får helt enkelt recensionsexemplar från dessa förlag, men inte från andra. Förutom bokrecensioner innehåller detta nummer två korta noveller av Kjell Jarn och en artikel av Stefan Mankefors om utomjordiskt liv. Novellerna tänker jag inte kommentera närmare då jag inte läst dem och noveller är för övrigt inte speciellt typiskt för Spektras innehåll. Mankefors är med för tredje numret i rad, och hans artiklar är väl helt ok som komplementmaterial till övrigt innehåll.

Det tar emot för mig att säga det men Spektra SF är faktiskt inte speciellt bra. Det kan hända att SFSFs andra medlemmar är nöjda med fanzinet som det är, men jag vill nog bestämt hävda att Spektra kan bli betydligt bättre. Och det är dessutom rätt angeläget att så sker. Vi pratar trots allt om medlemstidningen för Sveriges, och så vitt jag vet Skandinaviens, största science fiction-förening. Så låt mig försöka komma med lite konstruktiv kritik. Vad bör Spektra SF innehålla? Recensioner naturligtvis, men Spektra kan inte gärna recensera allt som kommer ut. Utgivningen av sf och fantasy på svenska bör självklart bevakas. Att det sen inte översätts någon sf att tala om kan ju inte Spektraredaktionen klandras för. Tonvikten på fantasy i den svenska recensionsavdelningen är alltså förstålig, men jag tycker nog att det ändå är lite onödigt att recensera varanda jämra volym i alla pågående serier. Det är när vi kommer till sf och fantasy på engelska som jag anser att Spektra har sin viktigaste uppgift, och sin största nuvarande brist. Tänk dig att du är en ung sf-fantast. Du har läst i stort sett allt som utkommit på svenska, och har nu börjat läsa på engelska. Så nu står du där i SF-Bokhandeln och tittar dig omkring. Det finns ju hur mycket som helst! Men vad är bra? Det är ju här Spektra skall försöka fungera som en guide i sf-djungeln, och berätta om de mest intressanta böckerna och författarna. Som Spektra ser ut just nu få man intrycket att det tillverkas på en isolerad ö, dit det ibland flyter lite utländska böcker. Noll koll, liksom. Nu är det förstås väldigt lätt för mig, som arbetar heltid på SF-Bokhandeln, och sitta och kräva att Spektra ska hålla reda på all som händer inom sf-världen. Men redaktionen kan väl i alla fall försöka? Att till exempel läsa Locus är en bra början, men jag undrar om Zetterling och Gutehall gör det. Att ge läsarna en pejl på vad som händer behöver inte bara göras genom bokrecensioner, lika viktigt är helt vanligt nyhetsmaterial. Sådant finns det inte alls i Spektra. Inte ens en så enkel sak som att berätta om de olika priser som utdelas är något som man kan se i Spektra. Visst, Nebulapriset behandlas i ett eget fanzine, men det finns ju andra som till exempel Hugon, Arthur C Clarke och World Fantasy Award. Som en guide till vad som är värt att läsa är kanske dessa priser rätt begränsade, men det är bättre än ingen guide alls. Vidare kan konstateras att när någon betydande sf-författare har avlidit så nämns det så gott som aldrig i Spektra. Tyvärr är ju sådana dödsnotiser ofta första gången många nya medlemmar över huvud taget hör talas om äldre författare. Nu får de inte ens den chansen att bli nyfikna på gamla sf-klassiker. Detta om böcker. Sen är det onekligen så att många sf-läsare också är väldigt intresserade av sf på film och TV. Att då i Spektra helt ignorera detta intresse tror jag är oklokt, även om SFSF i första hand bör vara en förening som tar upp skriven science fiction.

För att anknytna till inledningen på detta, så vore det ju trevligt om den unge sf-entusiasten och presumtive neofanen i Spektra emellanåt kan läsa om fanzines och fandom. Inte nödvändigtvis i varje nummer, men åtminstone någon gång under året. Några fanzines kommer trots allt ut, och precis som Johan Frick påpekar i förra SFF-bulletinen är det då än mer viktigt att uppmärksamma dessa. Till exempel Rickard Beghorns ambitiösa och utmärkta Minotauren, som jag tror skulle kunna intressera många av SFSFs medlemmar. De fåtal kongresser som äger rum i Sverige tycker jag också är värda lite mer utrymme än några rader i en ordförandespalt. Inte ens SFSFs egna arrangemang förekommer det någon utförlig rapportering om.

Ok, nu har jag skrivit om vad jag tycker Spektra bör innehålla, och det är ju rätt självklara saker egentligen. Problemet för Spektras redaktion är naturligtvis att några måste skriva allt detta material, att få in bidrag. Jag inser att detta är svårt. Det enda råd jag kan ge är att tjata, tjata och sen tjata lite till. Och då menar jag inte att i varje nummer efterlysa bidrag från läsekretsen, utan att direkt fråga om bidrag från folk som man tror kan skriva bra och intressant (till exempel tidigare fasta skribenter i Spektra då Lars-Arne Karlsson var redaktör), och att göra detta ofta och ihärdigt. Får man inte in tillräckligt mycket bra originalmaterial, kan man faktiskt tillåta sig att låna saker från andra tidskrifter. Och sen kan man, i synnerhet när det gäller nyheter, helt enkelt sno, eller återberätta om man vill ha ett finare ord för det. Det enda jag egentligen begär av Spektras redaktion är att de inte skall vara nöjda med Spektra som det ser ut nu, utan verkligen försöka göra fanzinet bättre.

Månblad Alfa ges ut av Linköpings Science Fiction-Förening (LSFF, c/o Andreas Björklind, Fanjunkaregatan 9, 582 46 Linköping, medlemsavgift 90:-, pg 55 87 37-3). Redaktör är Tommy Persson, som innehaft den posten i stort sett från starten och på Wasacon nu i år vann 1996 års Alvarpris och det var i första hand för sina insatser som sådan. Månblad Alfa är utan tvekan ett betydligt bättre fanzine än Spektra, och förtjänar att spridas mer utanför Linköpings domäner än vad som sker nu. Det senaste numret jag sett är nr 31, Maj 1997. Det är på 40 sidor i A5. Här finns förutom sedvanlig föreningsinformation till att börja med två kongressrapporter, från Fabula 96 i Köpenhamn och En bättre kongress 96 i Uppsala. De båda rapportörerna, Hans Persson och Tommy Persson, tillhör båda den klassiska skolan och har en strikt kronologisk först-hände-det-och-sen-hände-det-struktur på sina texter. Det är inga märkvärdiga bidrag, men jag läste dem med stort intresse, kanske på grund av att det var så länge sedan jag såg en vanlig, gammeldags kongressrapport i ett svensk fanzine, och antagligen på grund av att jag inte bevistade någon av dessa kongresser. (Shock! Horror! Avgå!) Fanzinet längsta och bästa inslag heter kort och provokativt gott "UFO". Det är en transkription av Håkan Blomqvists föredrag från Confuse 96. Håkan Blomqvist är ordförande för Arkivet för UFO-forskning, och beskriver sig själv som en nyfiken skeptiker, som de mer fanatiska UFO-troende brukar anklaga för att vara agent för CIA eller någon annan hemlig organisation. Jag tyckte att detta var en av de mest intressanta programpunkterna på kongressen, och det är bra att den nu finns i skriftlig form. Minus dock för redaktören, som missat att ange Håkan Blomqvists namn. Mindre intressant i detta nummer betraktar jag en kort artikel om Babylon 5 och två artiklar om andra TV-serier. Den sedvanliga avdelningen med korta bokrecensioner är väl inte heller så upphetsande. Det har väl å andra sidan heller aldrig varit meningen att recensioner skall vara det dominerande inslaget i Månblad Alfa.

Nu kanske ni tror att det jag skrev om vad Spektra bör innehålla också gäller för Månblad Alfa. Men jag anser att de båda fanzinen har olika förutsättningar, och bör bedömas utifrån detta. LSFF är en lokal förening vars medlemmar kan träffas ofta och regelbundet, enligt nr 31s kalendarium hade man under våren ett medlemsmöte i månaden och bokmöten var tredje månad. Naturligtvis vet LSFFs medlemmar bättre än jag vad man förväntar sig hitta i sitt medlemsblad, men jag inbillar mig att det inte finns samma behov av guide i sf-djungeln just därför att man träffas så ofta och då kan rekommendera böcker åt varandra muntligen. Helt klart har man ju märkt under årens lopp att LSFF-medlemmarna läser en massa ny science fiction, och då inte bara Bujold. Men för många i SFSF är Spektra det enda de får ut av medlemsavgiften, och då tycker jag att kraven bör ställas högre på dess innehåll. Nu kan jag ju inte låta bli att jämföra fanzinen ändå, bland annat därför att Månblad Alfa innehåller så många av de saker som jag saknade i Spektra. Till exempel finns det i nr 31 förutom allt det ovan nämnda även en sida med information om kommande kongresser, och tre sidor med olika prisutdelningar och nomineringar. Sen bör det nämnas att Månblad Alfa har en bidragsresurs som Spektra saknar, nämligen den framgångsrika serien av Confusekongresser. Alla paneler och föredrag på Confuse spelas in på band, och varje nummer av Månblad Alfa innehåller minst en transkriberad programpunkt. Givetvis en utmärkt idé, men här finns också kritik att framföra. Enligt vad jag har förstått, så underlåter redaktören när man på detta sätt återger en paneldebatt att skicka ett ex av det numret till de som satt i panelen men inte är medlemmar i föreningen. Detta bör självklart göras, precis som man skickar ett fanzine till alla de som på olika sätt bidragit med nytt material. Samma sak med ett föredrag. Så hur är det med detta egentligen, Tommy?

Detta om detta, men ni ska inte tro att vi är klara för det. Sedan förra SFF-sändningen har det faktiskt utkommit ytterligare två fanzines som bör anmälas. Först har vi Stupido nr 3, av David Nessle (Ringvägen 27 B, 116 61 Stockholm) och Martin Kristenson (Amarantertrappan 6, 112 28 Stockholm). Johan Frick gav i sin recension av nr 2 i förra bullen en utmärkt beskrivning av Stupidos typ av innehåll, så jag tänker inte bli alltför långrandig här.I detta nummer har David skrivit en lång presentation av Harry Stephen Keeler, som jag fann mycket givande trots att jag knappt hört talas om denne som det verkar mycket bisarre deckarförfattare. Keeler verkar uppfylla alla krav man kan tänkas ställa på en riktig kultförfattare, inklusive att hans böcker är omöjliga att få tag på. Martin bidrar med en tung artikel om Knohults värmedöd som det gestaltas i de senare Åsa-Nisse-filmerna, och en undersökning av vem som kastade den första pajen på film. Sedan finns det en massa notiser och annat smått och gott. Allting är alldeles förtjusande underhållande, inklusive Davids bokförsäljningslista.

En annan glädjande återkomst till fanzinens underbara värld står John Annas (V:a Rönneholmsvägen 60 D, 217 41 Malmö) för med Man blir äldre med tiden. I fanzinets inledande text finns några rader som rätt bra beskriver innehållet: "Detta fanzines tema var tänkt att vara tiden och hur vi fördriver den. Så gick tiden ifrån mig och istället fann jag att två av mina vänner hade systrar som bodde i Los Angeles. Temanummer "Jag -har-en-lillasyster-i-Los Angeles" istället, med några rader om Kartago och lite annat på köpet." De två vännerna är Elisif Elvinsdotter och det i fanzines obekanta namnet Charlotte Elam. Christian Rosenfeldt bidrar med en text på originaltemat, en rätt rolig skildring av när hans arbetsplats skaffade stämpelklocka. John själv skriver lite om vad han har haft för sig det senaste året och berättar om två böcker han vill ska få några fler läsare. Sålunda ett fanzine med mestadels personliga betraktelser, ett fanzine av det slag som man inte ser så ofta nu för tiden. Men också ett fanzine som är svårt att bedöma. Trevligt är nog ordet som bäst beskriver det.

Upsalafandoms historia kan enkelt sammanfattas (säkerligen lögnaktigt, skulle den mer fanhistoriskt insatte säga, men det är jag lyckligt ovetande om ännu så länge) i tre faser.

Först var det sextiotal, tidigt sextiotal. Då fanns Ingvar Svensson. Han var Upsalafandom. Men ingen orkar ensam dra ett lass, eller ens bry sig alltför mycket om fandom när mondän tränger på, så det blev sjuttiotal. (Orsakssambandet här kan kanske verka något sökt.) Visst fanns det fans i Uppsala, bland annat som studenter vid litteraturvetenskapliga institutionen, men någon Upsalafandom fanns inte.

Sedan blev det åttiotal, 1983 närmare bestämt. Då flyttade Magnus Eriksson och Mats Henricson hit, och snart var även jag indragen i det nya Upsalafandom som tog fart när bl.a. även Robert Brown, Lennart Svensson och Karin Kruse kom hit. Men vi gick väl under i den allmänna letargi och uppgivenhet som spred sig i fandom. En skugga till fandom levde kvar eftersom det fortfarande bodde fans i Uppsala.

Sedan blev det nittiotal, 1996 kan vi säga. Då fick jag lust att göra kongress igen och övertalade utan större problem några av de andra. Magnus, som är en äkta fan i själ och hjärta, är aldrig svårövertalad om det gäller att göra något fanniskt korrekt, även om han är på det klara med att det är idioti.

Men det här var inte idioti, för genom att fiska lite på Internet fick vi på omvägar napp på en ung dam vid namn Anna Åkesson som kom på En bättre kongress tillsammans med sin dåvarande pojkvän Björn Öqvist. Hon kände mängder av människor som hon ville dra till kongressen, men även om det gick sämre med det så dök de upp hemma hos Tony och Jessica Elgenstierna på deras årliga glöggkväll i december och snart var även Sten Thaning och Matthias Palmér omfamnade av den fanniska bläckfisken.

Om jag kort (och säkert ganska missvisande) ska karakterisera våra kära neos så är Anna omsvärmad fysiker med en fäbless för tjugotalet; Björn vår lokale klingonexpert och datorfrälst anarkist; Sten komplett boktokig (han köpte t o m Lenins samlade verk av oss!) och lingvistiskt inriktad; samt Matthias fysiker han med, seriöst vetenskapligt intresserad och glad i hård sf.

Tillsammans var vi nu en så pass stor och tapper skara att vi bestämde oss för att återuppta en kär gammal tradition: de återkommande Orvarsmötena. Eftersom några av oss saknade studentkårslegitimation fick den irländska puben O'Connors överta den roll som nationspuben Orvars krog ursprungligen spelat tio år tidigare. Upsalafandom kan nu anses bestå av följande gäng: Johan Anglemark, Joakim Bjelkås, Jessica Elgenstierna, Tony Elgenstierna, Magnus Eriksson, Linnéa Jonsson, Karin Kruse, Jan Nyström, Matthias Palmér, John Sören Pettersson, Torbjörn Ragnesjö, Lennart Svensson, Sten Thaning, Kristin Thorrud, Anna Åkesson, Björn Öqvist. 16 personer inalles är vår kärntrupp. Vi väntar dessutom tillökning i oktober, när Mikael Jolkkonen återvänder ur sin amerikanska exil.

Den uppmärksamme ser nu genast minst två nya namn som inte har nämnts ovan: Jan och Linnéa. De två har kravlat sig in i gänget genom att sedan ett par år ha slagit ihop sina bohag med Karin respektive mig, så jag har lite svårt att inse att de är neos.

Dessutom har ytterligare ett dussintal mer eller mindre intresserade varit med om något enstaka pubmöte. De har inte dykt upp igen än så länge, men de kan väl räknas som ett slags presumtiv fringekrets. Särskilt fanniskt lagd verkar en herre vid namn Andreas Gustafsson vara, som tydligen kolliderat med Linköpingsfandom på rollspelskonventet i Linköping för några år sedan, och som hängde med fram till halv åtta på morgonen när vi senast var ute och roade oss på septemberpubmötet.

Antalet fans som synts till på pubmötena har varierat mellan 5 (under sommarmånaderna) till 13, så det känns som att den traditionen håller på att sätta sig ganska bra.

Så vad gör Upsalafandom då? Hittills har vi bara träffats på pub, sett någon film respektive video samt planerat kongress, men vi har pratat såväl om att utge ett Upsalafanzine som att arrangera lite mer serconistiska föredrag eller paneldebatter, antingen på stadsbiblioteket eller på ett lokalt kulturkafé. Den ultimata målsättningen är naturligtvis att jag och Magnus ska kunna lämna över till en yngre generation, och ägna oss åt att gå på kongresser istället för att arrangera dem.

Pubmötena har väl ingen särskild prägel; några av oss är tämligen nykteristiska eller fattiga, vilket ger ungefär samma resultat, medan andra är mer benägna på starka drycker och stadda vid en kassa som tillåter sådana utsvävningar. Vissa av oss sitter mest och gaggar fanniska och andra minnen från åttiotalet och skvallrar om andra fans födslar och dödslar medan åter andra invecklar sig i fysikaliska eller filosofiska diskussioner, inte sällan med sf-anknytning. Däremot har vi förvånande nog inte sett något av den beramade fantasyvågen i vår pånyttfödda Upsalafandom: här är det mest skiffy som gäller.

Och har du vägarna förbi den första tisdagskvällen i en månad så titta in på O'Connors på Stora torget här i Uppsala och ta en öl med den återupplivade Upsalafandomen.