John-Henri Holmberg
Den här artikeln är hämtad ur SF Forum #79 (1979) men publicerades ursprungligen i boken Drömmar om evigheten (1974).
Bland de författare som under det senaste dryga decenniet skrivit renodlad science fiction måste till en början Sven Nyblom och Arvid Rundberg (född 1932) nämnas. Nyblom utgav 1962 romanen Den runda staden, en traditionell utopisk skildring av hur mänskligheten kan gå en ljusare framtid till mötes om bara författarens förslag till social omvälvning genomförs. Arvid Rundberg debuterade å sin sida med De sista (1962), en dramatisk och tät skildring av de sista överlevande efter ett atomkrig och skrev darefter den Ray Bradbury-påverkade Mr Bilks död (1964), en satirisk skildring (med avsevärt mera udd än Bradbury själv) om hur en interplanetansk Kristus besöker jorden och om det mottagande han bestås i dagens värld.
Sven Delblanc (född 1931) skrev också han till en början sf-liknande berättelser. Debutromanen Eremitkräftan (1962) är en allegori om frihetens villkor och om individen gentemot den totalitära staten, placerad i en fiktiv militärdiktätur. 1965 utgav Delblanc Homunculus i vilken han skildrar en apart forskares försök att i det moderna Sverige skapa en konstgjord människa, hans framgång och slutgiltiga nederlag inför de härskandes reaktioner på hans skapelse.
Sent i sitt författarskap har Delblanc dessutom 1978 återvänt till den fantastiska romanen med Gunnar Emmanuel, en individcentrerad och psykologisk kärleksroman med handlingen förlagd till flera parallellt verkliga tidsplan och nu. Den boken har mötts med vare sig förståelse eller uppskattning av flertalet kritiker, men bör ändå enligt min uppfattning räknas bland Delblancs mest intressanta: man har tyvärr skäl att misstänka att just temats "orealistiska" natur har bidragit till romanens ljumma mottagande.
Den mest betydande samtida författare som genom hela sitt författarskap utnyttjat fantasyns och science fictions metoder är P C Jersild (född 1935). I sin andra roman, Ledig lördag (1963) låter han ett mycket vardagligt par på hemväg från en firmafest hamna på en förlupen tunnelbanevagn och i flera dygn irra runt i en säregen och främmande underjord. Calvinols resa genom världen (1965) är en hybrid mellan science fiction och pikareskromanen, en hårt ironisk skildring av en tidlös hjältes äventyr under skilda epoker och historiska skeenden. I senare romaner har Jersild allt mera närmat sig den direkta politiska vrångbilden. Grisjakten (1968> är en grym och effektfull satir över den moderna byråkratin där författaren låter en framtida statlig utrotning av Gotlands grisstam symbolisera den känslolösa tjänstemannaandans syn på vardagslivet. Vi ses i Song My (1970) och Djurdoktorn (1973) fortsätter trenden mot elegant men ibland uppgiven samhällskritik i science fictionform; speciellt den senare romanen är ett kraftfullt angrepp på den sterila datorstyrda teknokrati som allt mera fjärmar människorna från beslutsprocessen och som skiljer medkänslan från också den medicinska forskningen.
Efter de här tämligen renodlade sf-romanerna har Jersild mera närmat sig samtidsdebatten. Parabeln Den elektriska kaninen (1975) är föralldel en fantasiroman på ungefär samma sätt som George Orwells Djurfarmen brukar anses vara det, men jag vill ogärna acceptera tanken att man skapar vare sig fantasy eller science fiction enbart genom att låta djur uppträda som och därmed parodiera människor, eller, som Jersild gör, låta dem diskutera människornas beteende mot naturen.
I sin senaste bok, den oerhört framgångsrika Babels torn (1978), befinner sig Jersild fast i nuet och skildrar tillvaron på ett väldigt Stockholmssjukhus. Visserligen är verklighetens Huddinge sjukhus i romanen maskerat under annat namn, och visserligen anges handlingen äga rum ett par år in i framtiden, men att på grund av sådana fullständigt ovidkommande detaljer som några försökt göra hävda att boken skulle gå att placera in i science fiction-genren förefaller mig väl optimistiskt.
Carl Johan Holzhausen är snarare moralist och berättare än politiskt engagerad. Han debuterade redan 1936 med novellsamlingen Den flygande spårvagnen, en bok som innehöll flera fantasifulla berättelser. Först 1964 återkom han emellertid med en andra bok, den sf-betonade Achilles häl som följts av de båda samlingsvolymerna Språnget (1970) och De kom från Dodona (1972). Båda böckerna är till största delen science fiction av god kvalitet och uttrycker främst Holzhausens humanism och oro inför en allt mera komplicerad maskinkultur.
Samma grundtanke, liksom en bitsk satir mot den moderna flockvandrande turismens likgiltighet och oförståelse inför främmande länders kulturer och skeenden, bildar stommen i Holzhausens tredje och nu mindre uttalat sf-betonade roman De sju käglornas ö (1974).
Hans hittills sista och tyvärr betydligt svagare roman tar åter upp temat om människors fördomar och bristande medmänsklighet. Och hoppets färg var grön (1978) åskådliggör en smula övertydligt resonemanget genom att postulera en tänkt straffreform där dömda i stället för att spärras in på viss tid förses med grön hudfärg; genom en sådan "grön" människa får läsaren följa omgivningens reaktioner och avståndstagande. Men berättelsen saknar mycket av den språkliga spänst och originalitet som karaktäriserade Holzhausens tidigare romaner i genren; man får bara hoppas att den inte också skall komma att utgöra slutpunkten i ett av svensk sf:s mera personliga författarskap.
Här bör också i varje fall en ensam roman son inte desto mindre tillhör de mest läsvärda i svensk science fiction nämnas. Jan Liedgrens Den gåtfulla bomben (1973) är en av de senaste årens starkaste svenska sf-romaner, en realistisk, välskriven och ofta förvånansvärt rolig skildring av hur Sverige om några decennier drabbas av inbördeskrig och blir ett slags testområde för de nyaste biokemiska stridsmedlen.
Liksom de författare som tidigare i det här avsnittet behandlats är Liedgren emellertid inte främst någon science fiction-författare, utan en skribent som för speciella syften begagnat sf-litteraturens formspråk och möjligheter. Samtidigt har under 70-talet en rad svenska klart uttalade sf-författare framträtt, och vi bör övergå till att diskutera de viktigaste bland dem.
Den av de svenska mer uttalade sf-författarna som debuterade först kom att bli Bertil Mårtensson (född 1945). Så tidigt som 1968 utgav han romanen Detta är verkligheten, och han har senare följt upp den med ytterligare flera science fiction-titlar: Skeppet i kambrium (1974), Samarkand 5617 (1976), Jungfrulig planet (1978), Deral bågskytt (1979). Som flitig novellist har Mårtensson dessutom sedan början av 1960-talet publicerat sig i bland annat sf-tidskriften Häpna, i skilda veckotidningar och tidskrifter och halvprofessionella sammanhang som Science fiction forum; en del av hans noveller finns samlade i boken Vilse (i samarbete med Steve Sem-Sandberg, 1979). Han är också den förste svenske sf-författare som publicerat en samling renodlad sf-lyrik: Vakthundarna (1979).
Mårtensson är förmodligen den av de svenska sf-författarna som nått störst läsande publik: hans romaner är faktiskt i ganska hög grad populära också bland människor som inte ofta läser science fiction. Förklaringen till det bör gå att finna i faktum att han helt enkelt i första hand är berättare. Hans sf-historier är konstruerade efter samma underhållande, fundersamma modell som hans senare populära (och hittills tre) kriminalromaner: läsaren förs varsamt in i en miljö, ett händelseförlopp och ett persongalleri som först så småningom visar sig vara kanske mycket främmande och skilt från den vardag han normalt vistas i.
Den mårtenssonska stilen är tydlig redan i debutromanen, en mjuk och romantisk berättelse som i allegorisk form söker analysera sambandet mellan dröm och verklighet, mellan det inbillade och det upplevda. Här är det också tydligt att författaren i hög utsträckning influerats av Clifford D Simak, en amerikansk sf-författare som allt sedan 1930-talets slut renodlat en resonerande, filosofisk berättarstil som av kritiker ibland en smula missriktat karaktäriserats som "pastoral" men som kanske mera rättvist borde betecknas som "idyllisk", för hos Simak finns liksom hos den tidige Mårtensson framför allt en varm och humanistisk förståelse för också det mest främmande och bisarra.
Med Skeppet i kambrium började Mårtensson frigöra sig från det Simakska inflytandet, och även om han i den romanen tackar de anglosaxiska kollegorna Brian W Aldiss och Philip K Dick för inspiration är romanen mera självständig än den kanske ger vid handen: om man så vill skulle man kunna säga att den är ett försök att skriva sf i samma snabbrörliga och intrigmässigt mycket komplicerade form som Dick, men att den samtidigt på ett fortfarande seriöst sätt tar upp problem i omvärlden och nuet. Just här ligger naturligtvis också en av Bertil Mårtenssons styrkor; hans sf-berättelser är aldrig uteslutande underhållning eller spekulationer, utan normalt grundade i vår egen verklighet.
Ett helt eget tonläge fann Mårtensson så till slut i Samarkand 5617, där man kanske kan hävda att de bägge slags berättelser och stilarter han tidigare utnyttjat når en förening. Nu är tonen och rytmen långsammare och mera reflekterande än i den andra boken, medan handlingen förblivit mera komplex och sammanflätad. I den boken liksom i den senare Jungfrulig planet är det mycket de psykologiska relationerna mellan huvudpersonerna som uppehåller Mårtenssons intresse, men i den senare romanen söker han också använda sf-formen för att göra ett inlägg den pågående debatten om exploaterandet av miljö och naturresurser.
Deral bågskytt, Mårtenssons hittills senast utgivna sf-roman, kan förefalla avvika från hans tidigare författarskap; den avvikelsen får emellertid sin förklaring i faktum att boken till största delen skrevs redan omkring 1968, och således bör betraktas som hans andra roman om den än bearbetats inför den sena utgivningen.
Liksom i debuten är stilen dröjande och varsam, liksom debuten är berättelsen också av bildningskaraktär: en ung man i en avlägsen framtida värld finner på sin odyssé genom länder och kulturer en nyckel till sin verklighet och sin egen natur.
Utöver de nämnda fem romanerna har Mårtensson utgivit en lång rad noveller, främst publicerade i tidskriften Science fiction forum men delvis samlade i Vilse (med Steve Sem-Sandberg, 1979) och i en ny novellbok som färdigställs för utgivning under 1980. Med den här produktionen, som dessutom kompletterats med fram till och med 1978 tre kriminalromaner och en ungdomsbok av blandad deckar- och sf-karaktär, är Bertil Mårtensson utan större tvekan en av Sveriges mest produktiva sf-författare. Att han också är en av de mest uppskattade går att konstatera både av hans efter svenska förhållanden stora upplagor och av de lovord han numera nästan rutinmässigt bestås av kritikerna.
Den som i större utsträckning än någon annan enskild person kommit att förknippas med modern svensk science fiction är naturligtvis Sam J Lundwall. Som förlagsredaktör, bokförläggare, författare, översättare, bibliograf och kritiker har han framstått som en av det svenska sf-intressets tusenkonstnär, och det är följaktligen väl motiverat att här ge honom ett relativt stort utrymme.
Född 1941 har Lundwall meddelat att han redan i slutet av 40-talet fängslades av science fiction. I mitten av 50-talet blev han aktiv i de sf-föreningar som då existerade i Hägersten och Stockholm; kring 1959 hade han intagit platsen som den förmodligen odiskutabelt ledande inom svensk sf-inriktad amatörtidningsutgivning med Science Fiction Nytt, en efter dåtida förhållanden förvånansvärt välredigerad och sofistikerad stenciltidning.
Redan i den tidningen publicerade Lundwall följetongsvis sin första sf-roman, den aldrig komplett tryckta och mycket Ray Bradbury-påverkade Mot tidhavets stränder. En andra roman, nu påtagligt influerad av Ayn Rands Anthem, trycktes åren 1963-1965 i Science fiction forum men då följetongen äntligen slutpublicerats hade Lundwall i huvudsak lämnat sf-fältet och ägnade sig i stället åt fotografering.
1969 återvände Lundwall emellertid till science fiction, och nu för att stanna. Via en tjänst vid Sveriges Radio fick han möjlighet att utge den essäbetonade Science fiction: idag och i morgon, den första boklånga svenska studien i sf-litteratur som trots en mycket raljant ton etablerade honom som inhemsk sf-expert.
Från Sveriges Radio fortsatte han till Askild & Kärnekull, där han åren 1970-73 ansvarade för förlagets sf-utgivning och publicerade de första sju titlarna i förlagets sf-serie. 1973 lämnade han A & K för att i stället ägna sig åt sitt eget bokförlag Delta, nästan helt specialiserat på science fiction. Vi återkommer nedan till bägge de nämnda förlagen.
Lundwalls egna skönlitterära författarskap har egenheten att på allvar ha inletts utomlands, i och med att han redan 1971-72 publicerade tre romaner på de amerikanska pocketföriagen Ace och Daw. Också de böckerna har emellertid senare utkommit i svensk version, och han har följakdigen fram till och med 1978 utgivit en imponerande rad titlar: Inga hjältar här (1972) Uppdrag i universum (1973), Alice, Alice! (1974), King Kong Blues (1974), Bernhards magiska sommar (1975), Alltid Lady MacBeth (1975), Mörkrets furste (1975), Mardrömmen (1976), Gäst i Frankensteins hus (1976) och Fängelsestaden (1978). Med de här tio romanerna är Lundwall den svenske just nu aktive sf-författaren som producerat sig mest i genren. Men hans produktion är samtidigt säreget ojämn.
Trots en uppenbar berättarbegåvning och trots en ofta god språkbehandling är det nämligen ett faktum att Lundwalls romaner ofta är säreget ytliga: de är med några undantag epigonarbeten, övningar i skilda utländska sf-författares stil och tematik.
Inga hjältar här och fortsättningen Uppdrag i universum är således antimilitaristiska och starkt burleska romaner som i stil och uppläggning står Harry Harrisons Bill, the Galactic Hero mycket nära; också temat i romanerna är detsamma som i Harrisons bok. Alice, Alice! är snarare Bradburysk: den berättar en humoristisk och lätt vemodig saga om några rymdfarare som i en oändligt avlägsen framtid återvänder till den sedan länge av människan övergivna jorden, och där finner att vår planet befolkats av förkroppsligade sago-, roman- och legendväsen ur mänsklighetens historia. Här är Lundwall en smula mera självständig, men påverkan känns ändå stark både vad beträffar berättarteknik och motivval.
Bernhards magiska sommar är den kanske mest flagrant påverkade av Lundwalls romaner: en renodlad kopia av James Branch Cabells Poictesme-berättelser, överförd till nutid och till svenska förhållanden men i övrigt beklagligtvis utan en originell vändning.
Till skillnad från de här böckerna är ett par av Lundwalls andra betydligt mera självständiga och intressanta. Bäst av hans romaner är förmodligen Mörkrets furste, en uttalad pastisch på sekelskiftets kolportageromaner med starka inslag av det slags "vetenskaplig romans" som karaktäriserade den flora av underhållningslitteratur som uppstod Jules Vernes efterföljd. Här är Lundwall som bäst: hans adjektivrika ordflöde passar väl samman med romanens tidsfärg och motiv och boken är verkligen både underhållande och rolig.
I relativt hög grad originella är också de relaterade King Kong blues och Mardrömmen, två uppenbart seriöst tänkta romaner från Stockholm en bit in på 2000-talet där Lundwalls säregna samhällssatir får fritt utlopp. Av outgrundliga orsaker har han förutsatt en utveckling i Sverige diametralt motsatt den som pågått de senaste fyrtio åren: Lundwalls framtida Stockholm är ett myller av orimligt överdrivna kommersialismens fasor och hans gestalter piruetterar snällt igenom en rad -- för att nu bruka ett av författarens älsklingsord -- osannolika situationer. Det finns goda uppslag i speciellt den första av böckerna, men åter märks en brist främst i att berättelserna så uppenbart är konstruerade: den naturliga sammanhållningen mellan episoderna och den flytande handlingsramen saknas, medan utfallen mot de tänkta gissel Lundwall vill angripa ofta överdrivs till gränsen för det parodiska. Fängelsestaden är slutligen säkert Lundwalls hittills mest ambitiösa roman. Här är författarens litterära och symboliska pretentioner uppenbara: romanen är full av symboler, av inlån från mytologi, litteratur och legend. Bitvis är det också en imponerande bok som kring Piranesis labyrintiska Carceri-etsningar berättar om en oöverskådlig, myllrande världsstad med starka drag både av senmedeltid och renässans. I den miljön placerar Lundwall in en enväldig despot, en brutal maktkamp och en enigmatisk frälsar- och symbolgestalt kallad Ygor.
Trots de stora ambitionerna och trots det bitvis imponerande fyrverkeriet av ord och bilder kan det emellertid inte hjälpas att åtminstone jag i huvudsak förblev oberörd av romanen. Åter finns den brist som jag tror är avgörande för Lundwalls författarskap hittills: det är tillkommet i första hand intellektuellt och beräknat, inte därför att Lundwall har en historia att berätta utan därför att han vill skriva en roman och därför måste konstruera något slags berättelse. Miljöer, personer och satir i hans böcker är ofta var för sig välkonstruerade; man saknar ett levande och naturligt samspel mellan dem, liksom man saknar den sorts naturliga berättarglädje utan vilken romaner av vad genre de vara månde aldrig kan bli minnesvärda.
Detta gör Lundwall till en svårbedömd författare. Utan minsta tvivel äger han både ambition, idérikedom, gestaltningsförmåga och språklig talang i rikt mått; det han saknar är en stomme kring vilken de egenskaperna skulle kunna komma till sin rätt. Hans science fiction är inte ointressant, inte på något vis dålig. Men den är ooriginell, den saknar den dimension som skulle göra den jämförbar med de bästa genreförfattarnas. Och här kan man naturligtvis inte annat än hoppas att Lundwall så småningom skall nå det ytterligare berättargrepp som skulle göra hans verk fullödiga, och som både hans energi och hans obestridliga talanger rimligtvis berättigar honom till.
"Våren 1969 inleddes en ny 'våg' av science fiction-utgivning i Sverige. Den igångsattes av Lindqvists förlag som startade en serie pocketutgåvor av huvudsakligen amerikansk sf. Trots några utmärkta romaner var kvaliteten övervägande låg och serien upphörde efter 18 titlar i mitten av 1971; då hade Lindqvists redan parallellt startat en betydligt bättre serie inbundna sf-böcker och flera andra förlag inlett liknande serier.
1969 återupptog också Bertil Falk i Malmö utgivningen av Jules Verne-magasinet som han publicerade privat i liten upplaga. Tidskriften var inte särskilt läsvärd och skulle sannolikt snart ha lagts ned, men köptes på hösten 1971 av Askild & Kärnekull förlag där den under Sam J Lundwalls redaktion utgavs 1972; därefter bytte den åter ägare och utkommer numera i pocketbokutformning på Lundwalls eget förlag, Delta. Tidskriften säljs inte längre i handeln utan enbart per prenumeration.
Askild & Kärnekull startade hösten 1970 en ambitiös sf-serie avsedd att innehålla både översättningar och originaltitlar. Sam Lundwall, som stod för serien fram till slutet av 1973, satsade klokt nog på traditionellt underhållande science fiction och nådde med främst Isaac Asimovs stiftelsetrilogi en betydande framgång. Parallellt ansåg förlagsgiganten B Wahlströms att science fiction låg i tiden och startade en varannanmånatlig bokserie kallad "Kalla kårar" som till övervägande delen bestått av skräckbetonad science fiction. Försöket slog så väl ut att förlaget våren 1973 parallellt startade också en serie renodlade sf-böcker, Saturnus. (Serien har senare döpts om till Kosmos.)
Ytterligare fyra bokförlag har under de sista tre åren börjat ge ut översatt science fiction. Det lilla Hedenlans Tumba försökte 1972 lansera en serie sf-romaner översatta från Östeuropa och Asien, tyvärr utan framgång. Sommaren 1973 började Lindfors utge en billighetsserie av ungefär samma typ som Wahlströms; den har senare försämrats katastrofalt och innehåller numera enbart en ändlös serie historier om den mycket enkle rymdhjälten Cap Kennedy.
Delta Förlag, som startades av Sam J Lundwall 1972 och till en början publicerade enbart nytryck av äldre svenskspråkig sf, började 1974 parallellt med nyutgåvorna publicera också nyöversättningar. Slutligen har Bernces förlag Malmö hösten 1974 inlett en ambitiös utgivning av översatt science fiction."
Så beskrev jag hösten 1974 läget inom svensk science fiction-utgivning. Hur har utvecklingen fortsatt? Vi kan börja med de förlag som nämndes ovan.
Lindqvists förlag gick vid slutet av år 1976 i konkurs och upphörde följaktligen med sin utgivning av såväl science fiction som annan litteratur. I själva verket kom den aviserade sf-utgivningen aldrig ens igång: förlaget arbetade när det upphörde med en svensk utgåva av bland annat Frank Herberts mastodontroman Dune, men rättigheterna till den boken har nu övergått till andra utgivare.
Askild & Kärnekulls sf-serie utgav under åren 1970 till 1976 sammanlagt 16 titlar samt en fristående fackbok om science fiction. Serien lades därefter ned till följd av vad man ansåg vara bristande lönsamhet.
B Wahlströms förlags pocketserie Kalla kårar utges fortfarande och har nu publicerats med ett 60-tal titlar. Urvalet har emellertid allt mera förskjutits från science fiction till rena spök- och skräckromaner, i synnerhet sedan den förutvarande redaktionschefen Karl Rune Östlund insjuknat och tvingats lämna förlaget. Sf-serien Kosmos upphörde sommaren 1978 efter totalt ett 40-tal titlar till följd av för liten genomsnittsförsäljning; där billigböcker av det slag Wahlströms publicerat normalt måste säljas i genomsnittligt omkring 15.000 exemplar för att löna sig, nådde Kosmos-serien bara en snittförsäljmng på omkring 12.000 exemplar eller färre.
Lindfors pocketutgivning fortsätter ännu in på 1979, men har nu utan kvalitetsförbättring dels bytt förlagsnamnet till Regal, dels bytt ut den amerikanske rymdhjälten Cap Kennedy mot en svensk variant skapad av Olof Möller, som inom kort torde ha erövrat titeln som Sveriges genom tiderna flitigaste sf-författare: 24 romaner i hans synbarligen ändlösa svit kommer minst att utges, och enligt förlaget säljs böckerna så bra att man överväger en av författaren föreslagen fortsättning med ytterligare 12 titlar. Här är det emellertid fråga om ren och odelad skräplitteratur.
Bernces förlags serie utkom åren 1974-76 med inalles 12 science fiction-romaner av mycket god kvalitet. Därefter har förlaget emellertid i huvudsak upphört med sf-utgivning, även om man fortsatt publicera enstaka titlar av den polske genreförfattaren Stanislav Lem.
Delta förlag däremot, som sedan 1974 ökat sin utgivning av science fiction till i snitt onkkring 20 titlar per år, har fortsatt i genren och var under åren efter 1976 helt dominerande på den svenska sf-utgivningsmarknaden. Förlaget har i huvudsak fyra slags utgivning: originalverk i häftat skick och till normala bokpriser; nyutgåvor i samma utformning, vanligen av böcker ursprungligen publicerade Sverige på 1950-talet eller tidigare; sekundärutgivning i pocket av tidigare på förlaget utkomna titlar; samt den varannan månad utkommande sf-tidskriften Jules Verne-magasinet, som fortfarande säljs enbart per prenumeration och i bokhandeln men saknar kioskdistribution.
Totalt har Delta fram till början av 1979 utgivit omkring 120 titlar varav mellan 60 och 70 varit originalutgåvor, Jules Verne-magasinet oräknat. Det gör förlaget till vårt lands genom tiderna utan konkurrens största utgivare av science fiction, och man kan förmoda att verksamheten lyckats bibehålla lönsamhet främst genom förlagets energiska direktförsäljning per postorder men i viss mån också genom den mera öppna attityd gentemot science fiction som under 70-talet kännetecknat både biblioteken och kanske inte minst Statens kulturråd. (Det är således värt att notera att såväl Jules Verne-magasinet som de bägge ideellt utgivna sf-tidskrifterna Sf forum och Summa erhåller kulturtidskriftsstöd.)
Under 1979 kan man emellertid räkna med att den nära nog monopolartade ställning i genreutgivningen som Delta sedan ett par år åtnjutit kommer att gå om intet. Askild & Kärnekull har planer på att åter inleda en begränsad men ambitiös utgivning av science fiction, och inleder med den tidigare av Lindqvists planerade översättningen av Herberts Dune.
Skandinavisk förening för science fiction, som sedan 1960 publicerat tidskriften Science fiction forum, inledde 1977 en egen utgivning av sf-litteratur och av böcker om science fiction och fantasy. Den utgivningen trappas på försök upp under 1979, då man räknar med att publicera 7 titlar: tre romaner, två novellsamlingar, en diktsamling och en årsbok med facktexter kring genren i Sverige.
Våren 1979 inleds också Kindbergs förlags utgivning av science fiction. Under samlingsnamnet "Alpha science fiction" avser förlaget att årligen publicera minimum 12 originalöversättningar i kvalitetsbokform, ett antal nvutgåvor av egna och andras tidigare utgivna titlar i pocketformat samt en varannan månad utkommande tidskrift i Pressbyrådistribution, Alpha science fiction, som skall börja utges i december 1979. Planeringen ger vid handen att Alpha-serien borde bli den efter Delta mest omfattande satsningen på sf i vårt land genom tiderna.
Konsekvensen här bör vara, att sf-läsarna kan se åtminstone de närmaste åren an med tillförsikt. Alldeles uppenbart redan av Deltas framgångar under 70-talet är att en marknad för science fiction nu stabiliserats i Sverige. De nya satsningar på genren som förbereds eller inletts tyder på att man nu närmast avser att undersöka hur stor den potientiella marknaden är. Självfallet kan man inte räkna med att det i Sverige skall vara möjligt att publicera obegränsat mycket science fiction (notiserna från Delta, Kindbergs, SFSF och andra utgivare tyder på en utgivning på minst 60-talet titlar med påskriften science fiction under 1979, mera än något tidigare år). Men det bör vara rimligt att marknaden kan bära en åtminstone markant större och mera omväxlande utgivning än hittills.
Under de allra senaste åren har ytterligare en lång rad sf-romaner och sf-novellsamlingar av för genren nya eller tillfälliga författare publicerats. Några av dem är värda att här närmare tas upp, medan jag tills vidare spar ett antal enstaka sf-verk av nyare författarförmågor.
Främst -- både i fråga om kronologi och nit -- måste i så fall Dénis Lindbohm (född 1928) nämnas. Lindbohm är den svenska sf-rörelsens nestor, aktiv föreningsman och amatörtidskriftsutgivare sedan början av 50-talet. Under en lång följd av år har han publicerat sf-noveller av ofta mycket god kvalitet i både professionella och ideellt utgivna tidskrifter; under 70-talet tycks också hans karriär som romanförfattare ha kommit igång på allvar.
Lindbohm utgav sin första sf-roman 1974: den underhållande men mycket enkla äventyrsberättelsen Soldat från jorden, vars drag av idélitteratur i huvudsak inskränkte sig till resonemang kring främmande varelser och en inte oäven "världssjäl". Senare följde i rask takt ytterligare två snabbrörliga och välskrivna underhållningsromaner: Stjärnpesten och Eden utan Adam. Senare har Lindbohm emellertid utgivit också betydligt mera seriösa verk, ofta med en resonerande, filosofisk grundton och med en betydande spännvidd: han har i sina romaner tagit upp så skilda problemkomplex som ansvarsfrågor, identitetsproblem och moralsynens inverkan på samhällets utformning. Den senare frågan behandlas intelligent och välturnerat i Den gyllene randen (1979), medan Domens stjärnor (1978) diskuterar bland annat de etiska aspekterna på genetiska manipulationer av människor. Ytterligare flera av Lindbohms romaner har kontrakterats för utgivning, och man kan utan större farhågor att ha fel misstänka att han under de närmaste åren kommer att framstå som en av vårt lands både mest produktiva och mest populära science fictionförfattare. Lindbohm har också -- och det är givetvis grundskälet till den senare gissningen -- den födde berättarens sprudlande och otvungna diktarförtjusning; även om hans verk har ibland tydliga litterära brister finns ändå ständigt i dem en stark och vital idérikedom och en underfundig, lekfull humor som gör dem roande och konstant trivsamma att läsa.
Liksom Dénis Lindbohm kommer Steve Sem-Sandberg (född 1958) och Peder Carlsson (född 1944) ur sf-fandom och har före sina respektive debuter flitigt publicerat sig amatörtidskrilter.
Steve Sem-Sandberg imponerade ursprungligen främst genom sin flit: han debuterade 1977 med inte mindre än tre romaner på mindre än ett år (Sländornas värld, Sökare i dödsskuggan och Menageriet), där i synnerhet den sista av titlarna var en bitvis originell och roande rymdfantasi medan de bägge andra böckerna måste betraktas som mycket ofullgångna.
Senare har Sem-Sandberg inom genren huvudsakligen producerat sig som novellist, och ett antal av hans noveller finns samlade i Vilse (i samarbete med Bertil Mårtensson, 1979). Han har också utgivit ett par väl emottagna samtidsromaner, men det kan förefalla riniligt att anta att han också ämnar återvända till science fiction; i hans senaste verk har bade stil och berättarteknik fått en stramare och mera genomtänkt struktur, och liksom var fallet med Dénis Lindbohm är det inte orimligt att anta att Sem-Sandberg skulle kunna komma att framstä som en betydande svensk genreprofil.
Peder Carlsson har däremot med skärpa avsvurit sig sådana ambitioner. Det till trots är hans bägge romaner Syns, syns inte (1976) och Enhörning på té (1979) redan de nog för att ge honom en plats bland de mest intressanta svenska sf-författarna -- om nu genrebeteckningen här är helt korrekt, eftersom Carlssons romaner i första hand är fantasier utan speciella sf-förtecken. Carlsson är en stilistiskt utomordentligt driven författare, som med fullständig kontroll och betydande skärpa gradvis och med både idérikedom och humor för läsaren in i en allt mera absurd och främmande verklighet. Hans senaste roman är en allt annat än seriös avsedd framtidsvision, fylld av galghumor, absurda infall och ordlekar: jag tror att den på sina egna villkor är något av ett mästerverk.
Slutligen bör Börje Cronas (född 1932) novellsamlingar noteras, liksom K Arne Bloms (född 1946) våren 1979 inledda polisromanserien från 1990-talet.
Crona är en av de få svenska novellister som arbetar den inom amerikansk sf mycket populära "twist-end"-traditionen: hans noveller är korta och bygger i hög grad på en oväntad sista mening, som plötsligt tvingar läsaren att tänka om och se den föregående berättelsen ur ett helt nytt perspektiv. Crona gör den sortens berättelser väl, ofta minst lika bra som flertalet anglosaxiska skribenter i genren, och hans två novellsamlingar är underfundig och ofta stlmulerande läsning.
Om den serie kriminalromaner från framtiden som Blom inlett med Mannen i gränden är ännu svårt att uttala sig. Men den ton som slås an i den första boken är lovande. Blom ser Sveriges framtid som långt ifrån problemfri; tvärtom utspelas den första berättelsen i ett hårdnande ekonomiskt och politiskt klimat, och miljöbilderna från den tjugo år avlägsna tid han valt att skildra känns i hög grad övertygande och relevant också för vår nutid. Många har genom årens lopp försökt förena sf- och kriminallitteratur, men försöken har i de flesta fall förblivit halvijärtade och bristfälliga. Det är inte uteslutet att Blom kan bli den förste författare som lyckas åstadkomma en svit bra kriminalromaner som samtidigt verkligen är bra science fiction.
Blom har i varje fall i sina böcker gjort hedervärda ansfrängningar att verkligen extrapolera: att inte bara skriva samtidsberättelser som påstås utspelas om några år. Den sortens romaner har de senaste årens svenska skönlitteratur annars varit överfull av, och det är naturligtvis möjligt att lägga in också en lång rad -- företrädesvis politiska -- sådana romaner i en genomgång av det här slaget.
Men i huvudsak rör det sig trots allt inte om vad jag menar att man bör kalla "äkta" science fiction. Med vilket inte skall vara sagt att det inte kan finnas skäl att i en senare krönika återkomma också till några av dessa halvfabrikat, om inte annat så kanske i varnande syfte.
Trots det kvarstår hur som helst faktum. Svensk science fiction
just nu är ett rikare, mera vitt förgrenat falt än någonsin tidigare
och alla tecken tycks också tyda på att genren också rent inhemskt
sett är stadd i tillväxt och utveckling. Det finns skäl att glädja sig
åt det fenomenet. Så länge science fiction i Sverige varit enbart en
översättningslitteratur har det aldrig gått att vara helt övertygad om
att den skulle kunna få fast fotfäste i landet. Idag är det uppenbart
att sf slagit djupa och livskraftiga rötter också i den svenska
litteraturen, och därmed tror jag också att man på gott eller ont kan
känna sig övertygad om att den också i vårt land har framtiden för
sig. Och, förhoppningsvis, i sig.
Åter till Fanzinearkivet.