Den här artikeln har tidigare publicerats i två delar i Spektra Science Fiction #53 och #54 (1995) under titeln "Science fiction och Häpna! sedan". Texten kommer ursprungligen från ett föredrag hållet på ett SFSF-samkväm i december 1994. Den elektroniska utgåvan är gjord av Hans Persson i januari 1998 med tillstånd av Bo Stenfors.
Svensk Science Fiction Fandom började på allvar våren 1954, då flera klubbar gav ut sina fanzines, uppmuntrade av SF-Magasinet HÄPNA! vars första nummer kom ut i mars det året. Tar man hänsyn till att några svenska SF fans redan tidigare påbörjat sin fanniska verksamhet vilken ledde fram till utgivningen av HÄPNA! har svensk fandom mer än 45 år på nacken.
Skandinavisk Förening för Science Fiction inledde verksamheten vid ingången av år 1960. Den har alltså nu hållit på i över 37 år. Numera är SFSF:s organ SPEKTRA SF.
Det första magasinet i världen, som var helt ägnat åt SF - Amazing Stories - grundades år 1926 av Hugo Gernsback. Det var för mer än 70 år sedan. I magasinets brevspalt diskuterades vetenskapliga problem livligt. På grundval av detta bildades "The Science Correspondens Club", som gav ut fanzinet The Comet i maj 1930, och SF-klubben The Scienceers, som gav ut ett rikhaltigt fanzine - The Planet - i juli samma år. Med detta anses internationell SF fandom ha börjat. Den är därmed närmare 65 år gammal.
Under 1930-talet blev SF alltmer populärt i U.S.A. och lockade allt bättre författare. Det stora genombrottet kom omkring år 1940. År 1938 fanns det fem SF-magasin i U.S.A. År 1941 fanns det 22 stycken.
På 1930-talet kunde den Sf-intresserade i Sverige t.ex. läsa Jules Vernes romaner och H.G. Wells berättelser på svenska språket. Även de första delarna av Edgar Rice Burrough's Mars-romaner översattes - Prinsessan av Mars år 1924 och Prinsessan av Mars befrias år 1925. Flera översatta Tarzanromaner låg ju också nära SF.
Men många svenska SF-författare fanns det inte. Den svenske författaren Otto Witt, född 1875, skrev förstås i början av 1900-talet närmare 30 romaner av SF-typ i H.G. Wells stil. Witt gav också ut en tidskrift som skulle kunna kallas ett SF- fanzine åren 1916-1920 - en tryckt periodisk tidskrift med namnet Hugin efter en av Odens korpar, som hämtade kunskap från hela världen.
Sedan fanns det ju rena ungdomsböcker, såsom Bertil Cleves Resan till Mars, och utopier eller framtidsromaner, dit väl Karin Boyes Kallocain får räknas. Särskilt bör nämnas två böcker av Vladimir Semitjov - Eugen Semitjovs far - nämligen 43 miljoner mil i världsrymden och Mot slocknande solar, som kom ut åren 1936 och 1937; och kanske också Ossian Elgströms Under meteorernas trumeld som kom ut redan år 1932.
I slutet av 1930-talet började emellertid SF-historier tas in i svenska tidskrifter. Teknik för alla hade en rad SF-romaner som följetonger, såsom På flykt genom världsrymden av Nelson S. Bond och Adam Link av Eando Binder år 1940. Även tidningarna En rolig halvtimme och Tidsfördriv tog in korta SF- noveller i slutet på 1930-talet.
Annars fick den SF-intresserade släcka sin törst efter SF med tecknade serier. Buck Rogers började i Teknik för Alla i april år 1940 med äventyr på Mars. Musse Pigg-Tidningen kom ut med åtta nummer under 1937 och femton nummer under år 1938. I den fanns en italiensk SF-serie som tecknades av Giovanni Scolari. Handlingen var förlagd till Pluto och världsrymden. I veckotidningen Levande Livet gick den mycket vältecknade serien Blixt Gordon under 1930- och 1940-talen.
I oktober 1940 kom första numret av veckotidningen Jules Verne-Magasinet ut. Ovanligt färggrant lyste omslaget med lockande scener från fantasieggande världar i tobaksaffärernas skyltfönster.
Redaktionen lade ned särskilt mycket arbete på färgtrycket på det vikta omslaget, som också på sina fyra sidor hade i flerfärg de tecknade serierna Titanen från Krypton ("Stålmannen") och Djungel-Jim (av tecknaren Alex Raymond som tecknade "Flash (Blixt) Gordon"). Andra veckotidningar hade bleka färger på sina omslag i jämförelse.
Jan Myrdal har i sin antologi över JVM (Förlags AB Wiken 1993) målande beskrivit sin hänförelse över att hitta det nya magasinet.
I antologin återges en rad noveller i exakt det skick som de en gång publicerades. Till och med de ålderdomliga verbformerna står kvar. Ett exempel kan hämtas från Eando Binders Kapplöpning med tiden: "De tre männen flämtade, fastän de voro förberedda". Ett index över alla berättelser som publicerades i JVM finns i Myrdals antologi.
Den som emellertid verkligen lyckades fånga intresset hos läsarna av JVM var Edmond Hamilton med sina romaner om Captain Future - Kapten Frank. Romanerna, som till sist blev tolv stycken, var i de ungdomliga läsarnas ögon fyllda av fart, spänning och humor. Kapten Frank räddade Solsystemet från den ena faran efter den andra med hjälp av sina "Frankmän": En android, Otho, en robot, Grag, och en hjärna i en genomskinlig låda, Hjärnan. De var alla typiska personligheter. Naturligtvis hade Kapten Frank också en vacker flicka i sin närhet, som han kunde rädda av och till ur farofyllda situationer.
Allt var naturligtvis inte av högsta klass i JVM, men mycket var ändå av den tankeväckande art som gjorde att man kom ihåg historierna, till exempel fantasy-artade noveller av Henry Kuttner, robothistorier av Isac Asimov och skämtsamma SF-historier av Robert Block och Nelson S. Bond.
Några novelltitlar: Den fredlöse från Saturnus (nr 1940:3), Svarta Kejsarinnan (ett rymdskepp, nr 4), Livsstenen (av Kuttner), Ingen mans värld, De tidlösa (nr 5), Rättegången mot Adam Link (en robot, nr 6), Skatten på Morgonstjärnan (nr 7), Drama på Ceres, Den fyrsidiga triangeln (nr 8), Rymdens pionjärer, Robotarnas uppror (nr 9) Gizeh-pyramidens hemlighet, Skatten på Asteroid X (nr 10), Sirenen, Revolution på Venus (nr 11), Strid i Gryningen (nr 1941:1), Kapplöpning med tiden, Den osynliga invasionen (nr 2), Den viskande gorillan (nr 3), Hämnaren från Mars, Varde ljus! (nr 4), Boomala (en sträng men välvillig indiansk gudom), Kometens dag (nr 1941:6).
Ett citat ur Kometens dag:
"Den gamle tystnade, tydligen fördjupad i sina tankar. Långsamt började han åter tala.
- Och nu kommer dödsdomen från skyn. Dödsdomen inte endast för oss men för hela Pluto! Kometens dag närmar sig!
- Kometens dag? upprepade Fowler med rynkad panna. Jag förstår inte.
- Se! Tarn reste sig och tryckte ned en spak på sitt bord. Se och förstå!
När han tryckte ned spaken, vände sig ett block av polariserat glas, och en vägg blev plötsligt genomskinlig. De tre tidsresenärerna såg, och stelnade till. Genom byggnadens vägg mötte en scen av trolsk, satanisk skönhet deras ögon.
Liksom en väldig bubbla höjde sig den blekblå kraftkupolen omkring byggnaden, genomskinlig och skimrande. Bortom den tornade sig stadens övriga väldiga byggnader upp.
Ett fruktansvärt, skräckinjagande skådespel drog emellertid deras ögon till himlavalvet. Ett helt hörn därav doldes av en gigantisk eldkula, som likt en ofantlig sol kastade ett grymt, vitglödande sken över staden och sände strålar av övernaturlig glans genom bankar av dystra, hotfulla, svarta moln. Väldiga blixtar ljungade över himlen, rasande stormbyar pressade ned de underliga, gråaktiga träden och den fantastiska plutoniska vegetationen.
En scen av fruktansvärd kosmisk vrede: den stora kometen som kom närmare och närmare. En domens dag - en bild av ett nytt, fruktansvärt inferno - ett skådespel av naken fasa, och likväl fascinerande i sin hemska skönhet.
- Gode Gud! Fowler skakade förvirrad på huvudet.
- Kometen kommer inom tjugofyra timmar tillräckligt nära för att utplåna allt liv på Plutos yta, sade gamle Tarn allvarsamt. Än mer, den rycker kanske vår planet ur dess bana långt ut i solsystemets ytterområde. Det var för att undvika kometens dödsdom som vi byggde tidkonen. Nu, då vi vet, att framtiden är en öde värld, har vi ingen annan utväg än att fly till det förflutna!"
Spännande, och faktiskt en aning modernt. Vi hade ju faktiskt en komet oroväckande nära Jorden våren 1996. Lyckligtvis slapp vi få uppleva vad som skulle ha hänt om den slagit ner på jordklotet någonstans.
Skildringen av Kometens dag fängslade naturligtvis oss som var unga år 1940 oerhört, för att inte tala om "tidkonen", som förde "tids-resenärerna" tillbaka till en tid då planeten Pluto låg nära solen och hade blomstrande liv. Det här var en ny litteratur, som bara hade förekommit sporadiskt i Sverige tidigare.
Som följetong började i första numret av JVM långnovellerna Fem steg mot morgondagen (av Eando Binder) och Syndaflodens söner. Senare tog JVM, antagligen för att knyta an mer till världslitteraturen och förbättra sitt rykte, in två romaner av den som de åberopade som den store föregångsmannen, nämligen Jules Verne. Det blev Till Jordens medelpunkt (nr 1940:9 - 1941:15) och Resan till månen (nr 1941:16 - 33). Efter detta var det dags för romanerna om Captain Future, som fick heta Kapten Frank i Sverige och som sålde tidningen under en följd av år, under det att standarden stadigt sjönk på det övriga materialet. Den första "Frank-romanen", Kapten Franks Triumf, började i JVM 1942:32.
En följetong som togs in nästan från början (i JVM 1940:7) och hade flest avsnitt av alla (25 avsnitt) var märkligt nog en roman som var mer litterär än SF-betonad, nämligen Vicarion av "Gardner Hunting" - en helt okänd författare inom SF-sammanhang. Gardner Hunting var sannolikt en kvinnlig författare. Romanen Vicarion är nämligen en ganska trögflytande kärlekshistoria mot bakgrunden av en uppfinning. Huvudpersonerna är uppfinnaren av Vicarion Radley Brainard och hans trogna fästmö Phyllis Norman. Berättelsen sysslar mycket med personernas inre tankar och föreställningar och är i grunden filosofisk.
Det var ett märkligt val av följetong som redaktionen gjorde till ett science fiction-magasin, som var ägnat åt händelsemättade äventyr i rymden och tiden och - efter vad man kunde förstå - mest riktat till teknik-intresserade pojkar.
Sven Lindqvist har påstått (Dagens Nyheter 10 nov 1996) att science fiction handlar om föremål, idéer eller samhällen, inte om känslor, relationer och människor. I Vicarion handlade det emellertid mycket om känslor, relationer och människor. Radley mognar som person i Vicarion.
Vicarion måste dock anses vara tankeväckande och god science fiction. Den hade också ett inslag av förförelse, som eljest mest hör hemma i Fantasy-litteraturen, men som definitivt är välkommet inom science fiction enligt min mening, för att där förstärka "the sense of wonder" inför vår mirakulösa tillvaro på planeten Jorden i ett stjärnstrött universum, som både hotar och lockar.
Följetongen handlade om uppfinningen Vicarion som fångar upp förflutna händelser och återger dem på nytt med vetenskaplig teknik. Människor blir som galna efter att få se detta "verkliga" liv, som Vicarion kan visa dem.
Publiken kan på stora biograf-arenor få se blodiga scener från första världskriget, se Charlotte Corday när hon mördar Marat i dennes badrum, se Rafael vid sitt arbete, se gladiatorstrider med livet som insats, se den sköna Cleopatra, eller - i små avskilda bås - se sina kära avlidna igen.
Människorna strömmar till för att få se Livet Självt, osminkat och verkligt, om än bara de yttre konturerna av någonting, som Vicarion aldrig kunde fånga upp, nämligen de innersta tankarna och motiven hos de agerande. En trust för filmindustrin hotas därvid av ruin och försöker bekämpa Vicarion med alla medel.
En viss parallell kan här dras mellan detta och dagens video- och CD-rom-teknik för datorer, som håller på att slå ut biograffilmen.
När Brainard får se en underbart vacker, halvnaken flicka i naturen hamnar han själv under sin uppfinnings förtrollning. Han försöker få tag i det index, som behövs för att han ska kunna spåra upp flickan i verkligheten. Trustens ledare har detta index och erbjuder det i utbyte mot en överenskommelse.
Scenen med flickan som förtrollar Brainard skildras på följande sätt:
"Han hörde det porlande ljudet från ett litet vattenfall. Ett smalt vattenflöde strilade ned från en låg klippavsats och glittrade likt en kaskad av mångfärgade ädelstenar i solens sken. Landskapet var vilt. Runt klippan klamrade stora träds knotiga rötter sig fast. Rötterna låg delvis nakna men doldes i övrigt av en ymnig, kaotisk vegetation av ormbunkar. Vattnet föll ned i en tjärn, som tycktes vara djup och mörk på grund av skuggan från mossiga bankar och nedhängande trädgrenar. Vattnet glimmade emellertid ljusare ute på skogssjöns mitt där ytan speglade den blå himlen, som han dock inte kunde se. Vattenfallet bildade knappast någon krusning på skogstjärnens blanka yta.
En djupgrön, sammetsliknande mossa täckte marken i förgrunden. Den liknade en inbjudande matta, utbredd för hans fötter. Långa, sneda solstrålar, som bara kunde komma från en mild morgonsol, föll in från en punkt bakom honom - han kunde nästan känna deras värme mot bakhuvud och axlar. Solstrålarna smekte marken och kom daggdropparna i mossan och över klippväggarna att glimma som ädelstenar. Den grova barken på trädstammarna såg ut som förgylld av glänsande, kostbar metall där solskenet föll och de mörka bergskrevorna liknade sagogrottor med purpurröda väggar i belysningen.
En okänd fågel med en fjäderskrud, som lyste röd likt glödande kol, flög in i bilden och gjorde en snabb dykning mot vattenytan, men steg lika hastigt igen. Vaksamt vände den blicken åt alla håll med underbara, vaksamma ögon. Sedan satte den sig på en sten och doppade näbben för att dricka. Ögonen tycktes lysa av fågelns glädje att vara till denna ljuvliga vårmorgon i skogen.
Det var en förtrollande tavla! En praktfull fjäril, som tycktes ha erhållit sina färger ur Auroras egen hand, fladdrade över tjärnen och satte sig att vila på ett blad. Det hördes ett lätt fladder av vingar i trädgrenarna högt ovanför. Den röda, drickande fågeln lyfte på huvudet och lät höra en låg vissling, kanske ett lockrop, kanske ett lyckligt skratt åt upptäckten av vårens innersta mening. Den fortsatte att utsända en pärlrad av locktoner liksom i extas över vårens uppenbarelse.
En rörelse förmärktes emellertid i det täta lövverk som bildade bakgrunden - och den man, som förunnats att få blicka in i detta paradis, fick se den gröna väggen dela sig och ett par hemlighetsfulla, djupa ögon titta ut, titta rakt in i hans egna!
Han höll andan av spänning. Öppningen i lövverket slöt sig för ett ögonblick. Därpå stacks en smal, vit fot ut och en liten hand drog grenarna åt sidan. En behagfull gestalt med daggstänkta lemmar, glänsande likt silver och brons, steg ut.
Den unga kvinna, som trätt fram, var en skapelse av pärlglans och solsken! Hon var en bild av den eviga ungdomen i en evig morgongryning!
Detta var skönhetsgudinnans egen dotter, skogens och gryningens ande, strålande av friskhet och ungdom.
Hon var insvept i en spindelvävstunn slöja, som påminde om böljande morgondimmor och i vilken några kringflygande blad hade fastnat. Bladen liknade händer som ivrigt smekte henne. Hennes lockar var mörka som natten och hennes ögon var fyllda av vemod som om de mindes de en dröm.
Var hon en verklig kvinna? Eller var hon en gudomlighet, som i lekfull sinnesstämning tagit en flickas gestalt, säker på att människorna var okunniga om de lagar, som kunde göra henne synlig för deras ögon? Var kvinnan ett väsen från Daphnes lund? Eller var hon en najad, den vårliga skogens älva? Var hon verkligen en människa - var det så att förtrollningen endast låg i hans egna ögon?
Med snabba, lätta steg sprang hon över trädrötter och stenar ner i den mossiga dälden. Där stannade hon lyssnande, liksom fågeln gjort. Hon såg ut att vänta på ett ljud. Hennes ögon irrade förväntansfulla, sökande från skreva till skreva i klippan, likt ett ivrigt barns, tiggande om en utlovad överraskning.
Ja, hon måste vara en verklig kvinna, trånande och sökande efter den första kärleken. Förhoppningsfull, besviken, bedjande! De mjuka, röda läpparna stod förväntansfullt halvöppna, under det att de strålande ögonen behöll sin vemodiga blick.
Allt förblev emellertid stilla, och plötsligt hängde hon missmodigt med sitt täcka huvud. Hade den väntade kamraten svikit henne? Var detta den avtalade mötesplatsen? Var hennes älskade trolös? Var detta en mytisk Lilith i sitt Eden? Eller var hon Paradisets verkliga Eva?
Kunde det vara Psyke, sökande efter den gäckande Amor - eller var det endast en modern flicka av i dag eller i går, som kommit vilse i skogen och sökte en väg ut ur den?
Och här i rummet som tog vid där den gröna mossmattan slutade satt den iakttagande mannen, i själva kanten av hennes lustgård och ändå så oändligt långt borta ifrån den! En man, som funnit sättet att låta det förgångna återuppstå, som rivit ned väggen som dolde det förflutna - en man som höll, eller snart skulle hålla, hela mänskligheten fången genom att förhäxa deras sinnen - här satt han nu, plötsligt själv förhäxad, fjättrad!
Flickan satte händerna som en lur för munnen och ropade - med en drillande ton, som ingen flöjt eller herdepipa någonsin kunde efterlikna. Hon lyssnade igen och hukade sig ned liksom för att gömma sig, som om hon tyckt sig höra någon nalkas. Hon väntade. Så reste hon sig, plötsligt missmodig, tröstlös. Hennes blick gled långsamt runt dälden, så flyttades den plötsligt ut från hennes avlägsna värld in i den omgivande verkligheten och fixerades bedjande på - Radley Brainard.
Han knöt händerna och blodet bultade i tinningarna. Hennes ögon tycktes dra hans själ till sig.
Den vårliga skogens nymf föll på knä och satte händerna knäppta framför ögonen i en förtvivlad gest. Hon snyftade. Hon sträckte ut sina armar.
Mot honom! Hennes späda, unga bröst hävdes av djupa andetag. På knä sträckte hon ut sina armar mot honom, Radley Brainard, som om hon inbjöd honom att komma till henne!
Mannen sprang upp från stolen, snubblade och föll. Han kröp fram till gränsen mellan hennes värld och sin egen. Utan att vara medveten om det grep han tag i tyllridån och drog krampaktigt i den. Den lossnade från sina fästen och föll ned över honom i mjuka, snärjande veck. Han arbetade sig upp på knä och böjde sig fram mot flickan i skogsgläntan - tomrummet mellan dem var klart som en ruta av genomskinligaste kristall, vars tjocklek kunde vara en dag - eller tusen år!
Men plötsligt hördes ett rop i skogen. Det var en kraftfull, manlig röst som hördes. Steg närmade sig. Soluppgångens älva sprang upp på lätta fötter. Hennes röst, då hon svarade på anropet, ljöd klockren och klar. Hon lyssnade. Den andra, djupa rösten ropade igen, närmare.
Flickan vände sig om och sprang bort mot det täta lövverket i fonden. Den gröna ridån delade sig och ut ur dunklet sträcktes en arm fram. Den drog henne in, bakom ridån.
Allt blev med ens stilla, skogsbäckens porlande tystnade, den makalösa, paradisiska skönhetssynen förtonade och bleknade bort... den var försvunnen.
Radley snyftade till.
En åtråvärd Tantalus-gåva hade hållits inför han tjusta ögon och dragits bort igen! Tanken kom inte längre. Han kunde inte analysera den - eller ville kanske inte. Kunde en åtrå, väckt av en drömvarelse, få ett sådant grepp om ett människohjärta?
Hans begär frågade emellertid inte efter sunt förnuft. Radley visste bara att han skulle finna indexet till den infångade scenen.
Och sedan? Gryningens ljuva fe, morgonrodnadens älva, skulle komma till honom på hans befallning! Han skulle följa hennes liv framåt och bakåt, han skulle spåra upp henne och till sist finna henne i det verkliga livet - på denna sidan om kristallbarriären! - om hon var en nu levande varelse?
Om inte... om inte... Om hon var en kvinna som inte längre levde, om hon hade levat i ett längesedan förflutet, töcknigt fjärran, vad skulle han göra då? Kunde han - vanvettiga tanke! - leva vikarierande i en annan älskares hänryckning med henne genom att använda denna fördömda apparat, som han själv uppfunnit?
Vikarierande liv! Det hade han med lätt hand skänkt en omisstänksam värld! Ett lockbete som var en fälla. Nu slog den igen om honom själv!"
Den magiskt vackra och högtstående översättningen lyckades också ofta göra fantasifullt skimrande juveler även av ganska medelmåttiga romaner och noveller. De översattes av en kvinna, som var anställd av Bulls Presstjänst och som hade ett utpräglat sinne för poesi.
Upplagan var snart uppe i över 50 000 exemplar. Tidningen utkom varje vecka och kostade 35 öre. En prenumeration för första kvartalet 1941 (13 nummer) kostade 3:75. Det belyser inflationen sedan dess om inget annat.
JVM:s redaktion fick emellertid snart påstötningar att de måste göra något åt namnet, eftersom tidningen ständigt förväxlades med Stjärn-Magasinet, en väletablerad tidning om idrottens stora stjärnor. Redaktionen lade därför till förtydligandet Veckans Äventyr. När en ny redaktör, som kanske inte var så road av just SF, trädde till, försökte han blanda upp SF-historierna med gangsterhistorier och Söderhavshistorier för att få en mer all-round äventyrstidning för olika smakriktningar. Tidningen fick efter en övergångstid till sist heta enbart Veckans Äventyr.
Satsningen på en bredare läsekrets gick emellertid inte hem. Kanske berodde detta mest på att tidningen, som från början varit mycket prydlig och välskött, gradvis förvandlades till en riktigt usel produkt. Lay-outen blev slarvig. De underbara stora flerfärgsbilderna på omslaget försvann och ersattes i november 1946 av små plottriga och illa ritade bilder. Översättningarna blev dåliga och de inre illustrationerna klottriga, ja, rent av avskräckande hemska många gånger. Upplagan rasade nedåt.
Det som emellertid gav den slutliga dödsstöten åt JVM och även andra tidningar var att det år 1946 blev mycket ont om tidningspapper i Sverige. Papperet ransonerades och någon mystisk tilldelningsinstans satt och bedömde om tidningarna var värdefulla nog för att få tilldelning av det papper de behövde. Därvid dömdes tidningen Veckans Äventyr ut som alltför undermålig, med viss rätt, och tidningen upphörde närmast till följd av pappersbristen i början av år 1947.
Avsikten var att tidningen skulle återuppta utgivningen när papperstillgången blev bättre. Man kom dock aldrig i gång med någon mer utgivning.
JVM fördömdes högljutt av skolorna såsom exempel på vad eleverna absolut inte skulle läsa. Den friska svenska ungdomen skulle bevaras ren från dessa grälla och verklighetsfrämmande fantasier, som sprungit fram ur snedvridna hjärnor.
Någon som blev inspirerad av JVM att skriva rymdnoveller var Sture Lönnerstrand. Jag misstänker dock att vi båda fick samma besked av redaktören för JVM, nämligen att tidningens policy var att enbart ha översatt material.
Det föreföll inte finnas någon marknad i Sverige för SF noveller. Sture gav sig emellertid inte. Han gick upp på redaktionen till Äventyrstidningen Levande Livet och förmådde redaktörerna att publicera hans noveller under den samlande rubriken MELLAN FANTASI OCH VERKLIGHET under åren 1943 - 1945.
Jag tror att Levande Livet vann många nya läsare genom Stures berättelser, särskilt som de var fantasifullt illustrerade, ofta i färg, av en mycket duktig konstnär som skrev sig Löthman.
På JVM blev man påtagligt irriterad och varnade sina läsare för efterapningar: "Många tidningar har försökt kopiera våra rymdnoveller, men det har inte lyckats, ty vi har novellerna av de amerikanska originalförfattarna," hette det.
Sture Lönnerstrand, född 1919, blev den förste svenske SF-författaren av modernt snitt. Stures SF var av amerikansk typ, där rymdfart och en utvecklad framtidsteknik låg som självklara ting bakom handlingen.
Vid denna tid betraktades SF av finkulturen som rena smutslitteraturen, utan allt litterärt värde. När ett förlag fick Stures SF-noveller för eventuell utgivning förklarade de ansvariga på förlaget att de absolut inte ville publicera "sådan smörja".
Sammanlagt fick Sture cirka sextio SF-noveller publicerade i Levande Livet under eggande titlar som Skeppsbrutna i världsrymden, Inspärrade i evighetstunneln, Sabotage på rymdexpressen, Elektronmannen, Marskejsaren beviljar aldrig nåd och Rymdens flygande holländare.
Sture skrev också en rad noveller om Dotty Virvelvind, en ung flicka med övernaturlig styrka som tampades med gangsters och räddade sin beundrande pojkvän av och till. De publicerades i Levande Livet våren 1944. En fortsättning kom i form av en färglagd tecknad serie, först ritad av Lennart Ek och sedan av Björn Karlström, som också tidigare illustrerat novellerna.
Vid denna tidpunkt då svenska språket som regel skrevs stelt och med tunga verbformer använde Sture sig av en rapp journalistsvenska. En novell av hans hand kunde börja ganska poetiskt, men sedan kom händelserna slag i slag i en mycket koncis berättarteknik. Sture bemödade sig också om en livfull personteckning.
Ett exempel på detta är inledningen till Enlevering i Världsrymden:
"Den lilla eleganta rymdracern "Drömljus" åtlydde sin förares manövrering lika lätt och fogligt som om den varit ett levande väsen. Den hade mer fulländade nervimpulser än någon människa, den var ett med Joel Bishop, den berömde flygläraren som på gamla dar slagit sig på iltrafik mellan planeterna i solsystemet och asteroidernas mellanlandningsstationer. Arabella Camp-Winter, som hyrt plan och förare på ett par timmar, lutade sig tillbaka i framsätet och betraktade Joel från sidan. Hittills hade han nästan inte låtsats om hennes närvaro. Han föreföll butter och otillgänglig, en riktig tvärvigg. Han log aldrig utan höll hela tiden läpparna stelt sammanpressade.
Själv kontrasterade hon på det djärvaste sätt mot styrhyttens enkla och spartanska inredning. Hon var klädd som för ett besök på Metropolis eller någon annan av de största av Newyorks lyxrestauranger. Den röda aftondräkten hon bar var översvept med ett rökfärgat flor, den originella, schackruteliknande urringningen längs hela ryggen skimrade över en bakgrund av sammetsmjuk hud och varje hennes åtbörd kom diamanthängena vid hennes armbågar att gnistra."
Värt att notera är att man, såvitt jag kan erinra mig, aldrig i Sture Lönnerstrands rymdberättelser mötte någon farlig och demonisk kvinna, som var inriktad på mannens eller ett helt folks undergång - vilket man av och till mötte i berättelserna i JVM. Kvinnor var i Stures noveller ljuva varelser, som behövde en ridderlig mans starka beskydd och som blev männens belöning vid den farofyllda färdens slut. De som fick representera det onda var utomjordiska varelser, galna vetenskapsmän eller manliga skurkar i allmänhet.
Sture Lönnerstrand var ingen dålig författare för sin tid. Hade han skrivit på engelska skulle säkert en hel del av hans noveller funnit nåd inför de amerikanska SF-läsarnas ögon. På grund av inslagen av poesi och filosofi i hans berättelser och på grund av det flyhänta, moderna språket i dem har de behållit förvånansvärt mycket av sin livskraft; mer än mycken annan SF från denna tid.
Enligt Sture begynte den svenska SF-rörelsen när han sommaren 1950 träffade den litet yngre Roland Adlerberth, född 1923, i Varberg. SF-klubben FUTURA grundades i det sammanhanget och fick snart som medlemmar Sigvard Östlund och Algot Eriksson. Den sistnämnde hade en oerhört imponerande samling SF-böcker på engelska.
Löjtnanten Björn Nyberg i flottan blev den femte medlemmen. Han blev också känd i U.S.A. som författaren till en fortsättning på böckerna om Conan.
Sture Lönnerstrand var den självklare ordföranden i den nybildade FUTURA SF KLUBB i Stockholm. Tyvärr fick Sture en svår skallskada vid en trafikolycka i Tyskland år 1952 när han gjorde en reportageresa där. Sviterna gav honom minnesförlust, svindelanfall och dubbelsyn under många år.
Karl Gustav Kindberg kom emellertid upp från Jönköping och bjöd Sture på en "illuster" diné på restaurang Reisen. Han ville prata med Sture om sina planer att utge en SF-tidskrift. Sture föreslog att tidningen skulle heta HÄPNA! Därvid blev det och namnet stadfästes med en grogg.
Våren 1954 vann Sture Lönnerstrand 15 000 kronor i Bonniers litterära tävling "Äventyr i teknikens värld" med sin roman "Rymdhunden".
Boken, som handlar om strövtåg i rymden för att utforska den, är litet stel i början och influerad av berättarstilen i Vernes "Resan till Månen". Men sedan inspireras den mera av Ray Bradburys Martian Chronicles och blir riktigt fartfylld. Boken är också stundtals mycket poetisk. Juryn utlät sig om romanen på följande sätt: "Stilen är spänstig och livfull och de vetenskapliga resonemangen djärva men inte utsvävande. Tempot är skickligt uppdrivet. En verklig 'science fiction'."
HÄPNA! kom alltså ut med första numret i mars 1954.
Tidningen var månatlig. Den kostade från början 1:35 men priset höjdes snart till 1:50. Detta var faktiskt inte speciellt billigt i dåtidens penningvärde.
I HÄPNA! publicerades sammanlagt tre noveller av Sture, nämligen Barbaretos (1954:2), Chock (1954:5) och Mannen som badade med Napoleon (1955:6). Sedan fick Sture inte medverka längre av någon anledning.
Jag var sanningen att säga ganska missbelåten med den nya SF-tidskriften. Enligt min mening var formatet för litet, namnet för okultiverat, tidningens pretentioner att framstå som en litterär tidskrift närmast pinsamma, lay-outen miserabel och översättningarna från engelskan mången gång alltför usla.
Det mest irriterande tyckte jag egentligen var att tidningen var en så dålig produkt, journalistiskt sett.
Men jag såg det också ur en annan synvinkel.
De svenska SF-entusiasterna hade lyckats samla sig till att ge ut ett riktigt, tryckt SF-magasin - någonting som Sverige saknat sedan Jules Verne-Magasinets dagar - vilket var lovvärt. HÄPNA! var en mötesplats för SF-fansen. Det hade JVM aldrig varit. Tidningen hjälpte aktivt till att fokusera intresset för SF och att rekrytera nya SF-fans till en sorts formlös organisation, som visade sig vara mycket livskraftig och som för många SF-fans blev deras andra hem.
Det var bara att beklaga att de som gav ut HÄPNA! var sådana amatörer när det gällde tidningsutgivning, och att de saknade ordentliga ekonomiska resurser till att göra en journalistiskt slagkraftig produkt. Men självklart uppvägdes det som brast i det hänseendet av en stor - ibland kanske löjligt stor! - entusiasm inför uppgiften.
Det som irriterade mig mest i HÄPNA! var egentligen den slarviga och platta journalist-svenska, som översättarna begagnade sig av. Svenska språket är ju ett uttrycksfullt språk, med tillgång till nyansrika och kontrastfyllda ord, men översättarna undvek på ett nästan monomant sätt att använda sig av vårt språks ordskatt. Allt uttrycktes i enklast tänkbara ord utan doft eller smak. Ibland smög sig också in rena felaktigheter i språkbehandlingen.
Jag kunde inte låta bli att i andanom jämföra HÄPNA! med Jules Verne-Magasinet, vars noveller varit skrivna med ett så välljudande och fylligt, poetiskt språk, vilket jag givit prov på i det föregående.
Första numret av HÄPNA! pryddes av en bild av rymddräktsförsedda män, som svetsade ihop en konstruktion i rymden högt ovanför Jupiter med dess stora röda fläck synlig. Frank R. Paul var tecknaren, nog så känd i SF-sammanhang.
Genom att bilden var så förminskad förlorade den emellertid mycket av sin effekt. Vidare blev färgerna i bilden ihjälslagna av att logotypen HÄPNA! hade givits en kallt blå färgton. En röd logotyp skulle ha låtit Pauls bild komma mycket mer till sin rätt.
Som kuriosum kan nämnas att det fanns en kort presentation av jätteplaneten Jupiter i tidningen, där det framhölls att den röda fläcken sannolikt förorsakades av glödande massor som brutit fram ur det inre av planeten. Numera vet vi ju att fläcken består av ytterst kalla om än rödfärgade moln.
I "Från Redaktionen" talades det entusiastiskt om den nya litteraturart, som nu kommit till Sverige för att stanna: Science Fiction.
HÄPNA! skulle erbjuda sina läsare det bästa som skrivits inom området, utlovade man, tidningen skulle ge verkligt god förströelselitteratur. Förhoppningsvis skulle det gå att längre fram få fram svenska originalsaker från verkligt bra svenska SF-författare.
Det framhölls också att HÄPNA! också skulle ha en spalt för SF-klubbarna i Sverige.
Läs och häpna! blev redaktionsspaltens slutord.
Sture Lönnerstrand var för övrigt inte den ende som blev furstligt trakterad av K. G. Kindberg på Stockholms krogar. Jag blev själv bjuden på en luxuös supé på restaurang Ambassadör vid Kungsgatan. Något förundrad fick jag lyssna på K.G:s högtflygande planer på att göra HÄPNA! till ett höglitterärt magasin, som skulle kunna tävla med Bonniers Litterära Magasin. Han bad om råd när det gällde utstyrseln av tidskriften. Jag försökte så gott jag kunde visa hur ett riktigt sobert omslag skulle kunna se ut i fråga om teckning och färg.
K.G. berättade också om sina planer att starta en exklusiv klubb för de SF-intresserade med servering och sköna fåtöljer i en riktigt fin, högklassig miljö, modell engelsk Londonklubb, dit man kunde smita i väg om kvällarna för att kunna tillsammans med likasinnade ägna sig åt ohämmad fantasiflykt, grundad på den så tänkvärda och överlägsna SF-litteraturen. Självklart fick medlemmarna räkna med kraftigt tilltagna medlemsavgifter för att klubben skulle kunna vidmakthållas på en absolut förstklassig nivå.
Mina invändningar att de unga SF-fansen knappast skulle kunna ha råd med sådana medlemsavgifter viftade han bort. Fansen bryr jag mig inte ett dugg om! deklarerade han. Jag vänder mig till de vuxna som är intresserade av den nya litteraturformen. Jag såg på hans blick att han gärna ville räkna in mig bland dem.
Nå, någon sådan exklusiv klubb kom aldrig till stånd och HÄPNA! lyckades heller aldrig med att utkonkurrera BLM.
I första numret började som följetong SLAN av A.E. van Vogt. Valet av SLAN som följetong kan man naturligtvis inte erinra så mycket mot. Detsamma gällde de följande, såsom Rymdlegionen av Jack Williamson, Stiftelsen av Asimov och Donovans hjärna av Siodmak. Överraskande nog visade sig Stiftelse-novellerna vara mycket väl översatta. Plus i kanten för HÄPNA! där.
Men valet av kortnoveller var hart när obegripligt för mig. Ur ett hav av bra SF fiskade redaktionen upp idel dåliga historier, tyckte jag.
"Vi kräver stil, mening, idéer och respekt för vetenskapliga fakta i våra noveller," deklarerade HÄPNA!:s redaktion redan i första numret, men det tycktes man ha saklöst glömt när man sedan valde kortnoveller för publicering. Man tycktes monomant leta upp det drastiska, det dråpliga, det riktigt smaklösa utan någon vettig vetenskaplig bakgrund.
Löjtnanten Björn Nyberg - en av dem som bildade SF-klubben FUTURA - framhöll i HÄPNA! 1955:9 att "inte minst tidskriften HÄPNA! hade skingrat ovetenhetens töcken när det gällde begreppet science fiction, även om dimslöjor kvarlämnats i sinnet hos några som fortfarande tror att raketfärder och rymdpirater tillsammans med mer eller mindre yppiga damer utgör huvudingrediensen i SF". Tyvärr kom nya dimslöjor i stället som inte precis ökade respekten för SF i Sverige.
Häpnas!:s betydande och bestående insats förblev alltså att tidningen samlade SF-fans i Sverige till en stor gemenskap. Redan i första numret uppmanades läsarna att anmäla om de ville bli medlemmar i SF-föreningen i Sverige under adressen Redaktionen för HÄPNA!, S:t Larsgatan 3, Jönköping. Om man prenumererade på tidskriften skulle man få en Handbok för Science Fiction så snart denna hunnit publiceras under år 1954. Själv såg jag inte en skymt av denna handbok och måste tro att den aldrig kom ut.
Målet för HÄPNA! var, som tidskriften uttryckte det, en SF-klubb i varje stad och större ort. Tills vidare lämnades adresser och i många fall telefonnummer till aktiva SF-fans över landet. Listan i HÄPNA! nr 1954:3 omfattade hela 33 orter i Sverige med kontaktmän. I HÄPNA! nr 1954:7 gavs också adresser till kontaktmän i Köpenhamn.
Som nämnts ville HÄPNA! "samla svenska pennor kring SF". Tidningen uppmuntrade läsarna att komma in med korta noveller. Själv skickade jag in en sådan - Maskin! hette den - som faktiskt publicerades i HÄPNA! till min häpnad. Det blev faktiskt många fans som fick sina noveller publicerade i HÄPNA!
Jag bör i sammanhanget framhålla att HÄPNA! också arbetade för att få fram svenska SF- illustratörer. Själv fick jag äran att teckna åt HÄPNA! men var snäll och glöm det genast! Dessa hastigt hoprafsade teckningar är ingenting som jag är stolt över. Över huvud taget blev det ett ganska dåligt utbyte av tidningens ansträngningar i den vägen. Att teckna med SF-känsla är en alldeles speciell konstform och det är få som lyckas med det.
Men en eloge måste jag ge den svenske tecknare som tecknade och målade omslaget till HÄPNA! 1954:4 under signaturen LEAN - ett underbart härligt rymdpanorama!
Många satte stort värde på Roland Adlerberths recensioner av svensk och utländsk SF. För all del, de var mycket väl värda att läsa även om de var litet lustiga i tonen. De var det första man bläddrade upp när HÄPNA! kom.
Sedan HÄPNA! hade hunnit komma ut med 119 nummer under tiden våren 1954 - våren 1965 var emellertid glöden slut hos entusiasterna. De fick väl sanningen att säga knappast något ekonomiskt utbyte av allt sitt slit och alla sina uppoffringar, annat än tillfredsställelsen och nöjet - vilket minsann inte är det sämsta inom SF-fandom! - och knappast inte heller något resultat av sina försök att få HÄPNA! att framstå som en finlitterär tidskrift för societetens salonger.
Vi vet alldeles för litet om i vilken utsträckning intresset i Sverige för SF fann uttryck i SF-klubbar och SF-fanzines före år 1950. Själv gav jag ut en spritduplicerad klasstidning i Östra Real redan år 1944 med SF-historier. Förebilden var naturligtvis Jules Verne-Magasinet.
Som jag nämnde blev Sture Lönnerstrand emellertid år 1950 en av grundarna av FUTURA SF KLUBB, vilken var - såvitt vi vet - den allra första SF-föreningen i Sverige. Klubbens medlemmar stod bakom HÄPNA! som gav ut första numret i mars 1954.
Dénis Lindbohm var år 1952 en av grundarna av en annan förening, som år 1953 blev en renodlad SF-förening, nämligen Club Meteor i Malmö.
Målet för HÄPNA! var alltså att en SF-klubb skulle bildas i varje stad och större ort. Tidningen tryckte adresser, och i många fall telefonnummer, till aktiva SF-fans över hela landet och även i Danmark.
FUTURA:s grundare backade upp HÄPNA! med idéer. När HÄPNA! kom ut fick klubben en explosionsartad ökning av medlemsantalet och kunde snart räkna mer än 60 medlemmar, vilket faktiskt var ganska mycket i en tid då SF-intresset inte var särskilt utbrett. Klubben hade möten ganska tätt, minst en gång i månaden.
Många nya klubbar grundades också. I Göteborg bildades CLUB COSMOS, som i april 1954 publicerad det första svenska fanzinet Cosmos News. I Jönköping, där HÄPNA! trycktes, verkade JH-klubben - JH betydde Jönköping-Huskvarna. SF-klubben Comet startade i Norrtälje och Utopia i Lund. Space Club bildades i Örebro och Star SF Club i Stockholm, vilken senare klubb jag för övrigt själv tillhörde.
FUTURA SF KLUBB kom med sitt fanzine FUTURA i juni 1954. Det blev det andra mer spridda fanzinet. Dessförinnan hade tre maskinskrivna exemplar av fanzinet CLLOEV - uttalas KLÖV - nummer ett producerats och lästs inom Club Meteor i april 1954. Genom det allmänt distribuerade fanzinet Clloev nummer två i augusti 1954 fick Clloev hedersplatsen som det tredje SF-fanzinet i Sverige.
Från Norge kom det spritduplicerade FANTASI nr 3, utgivet av Roar Ringdahl och Cato Lindberg, i december 1954. Det ansågs vara det fjärde SF-fanzinet i Norden - FANTASI nummer ett och två hade varit maskinskrivna med karbonkopior i några få exemplar.
Denna första generation av SF-fans drömde om att SF skulle i en nära framtid accepteras som en högtstående form av litteratur. De drömde om att en rad goda skandinaviska författare av SF skulle komma fram och kanske uppnå världsrykte. De drömde om en alltmer expanderande SF-rörelse, som skulle växa till en mäktig sammanslutning av likasinnade. SF Fandom var ett sätt att leva för dessa pionjärer - a way of life. De visste sig vara stjärnfödda - starbegotten!
SF-klubben FUTURA höll som sagt regelbundna möten. Fanzinet Futura, som innehöll goda SF-noveller och SF-dikter förutom vackra SF-illustrationer av Sven O. Emilsson/Gripsborn och annat bra material, kom ut med sammanlagt fem nummer - det sista i maj 1955.
Ställningen som Sveriges ledande fanzine övertogs då av fanzinet UT ("Utoskopet") från klubben Utopia i Lund. Tio utmärkta nummer av UT publicerades under tiden oktober 1955 - augusti 1956. Klubben Utopia stod också bakom den första svenska SF-kongressen 18-19 augusti 1956 i Lund (Luncon).
På Luncon, som hade 50 deltagare, bildades den första svenska SF-Unionen - det skulle bli fler! Unionen självdog dock. Man fick också se Dénis Lindbohms film om en marsiansk invasion - Den stora nattens vålnad. Bl.a. försvarade Gisela Molander, en av grundarna av SF-klubben NOVA som hade idel flickor som medlemmar, Ray Bradburys Mars-historier mot vissa mer kritiskt inställda, som tyckte att historierna byggde mer på känslor än på vetenskap. NOVA hade nyss givit ut fanzinet Space Reporter med övervägande spexartat - fanniskt - innehåll, men också med mer allvarligt menade SF- historier. Space Reporter kom sedan ut med två nummer till, men klubben upphörde vid årets slut.
Det började emellertid visa sig att det tyvärr inte var så helt med sammanhållningen mellan SF-fansen. Några inom klubben FUTURA gick samman om ett nytt fanzine, Star Stuff SF Fanzine, och bildade en ny klubb, Star Stuff SF Club. De bildade också en ny union, Star Stuff SF UNION i maj 1956.
Ingvar Svensson tog i sin ordlista från år 1964 med begreppet "STARSTUFFIERING": "Nedkritisering av alla ej tillhöriga den egna falangen. Uttrycket härlett av Star Stuff, vilken klubb blivit ökänd genom dylik diskriminering, speciellt gentemot Star SF Club."
Det säger sig självt att en sådan attityd inte var den bästa om man ville bilda en union, och Star Stuff SF Union upphörde också i januari 1957.
I bakgrunden fanns fortfarande Futura SF klubb med 60 medlemmar år 1957. Futura anordnade Stockon 1 i Stockholm den 23 - den 25 augusti 1957. Den fick 65 deltagare. Bl.a. läste Sture, Jakob Palme och jag var sin nyskriven novell. Tord Hall höll föredrag om Aniara. Det förekom SF-bokauktion, och Stocon-unionen bildades. Unionen fick i december 1957 det nya namnet SF-UNION SKANDINAVIEN.
I augusti 1958 utsågs på Stocon 2 den mycket unge Alvar Appeltofft, född 1942, till ordförande för unionen.
Men strax efter den lyckade Stockon 1 upplöstes klubben Futura när Sture Lönnerstrand befann sig utomlands. Sture kände det som om detta var riktat mot honom personligen och blev mycket upprörd. Och förvisso förtjänade han ett betydligt bättre öde än att på detta sätt bli utkastad från de SF-sammanhang som kommit att betyda så mycket för honom.
I fortsättningen blev fanzinen inte det relativt opersonliga resultatet av ett samarbete mellan fansen i en klubb. De blev i stället lidelsefulla språkrör för enstaka fans. Fansen identifierade sig med sina fanzines, som måste överglänsa de andras fanzines i något avseende. Denna självhävdelse ledde till att kritiken av andras fanzines ibland blev skoningslös, vilket sårade och skrämde mer känsliga fans.
Ändå var det något av en överdådig lekfullhet över det hela, och känslan av samhörighet med SF-fandom i sin helhet var påtaglig hos alla.
I juni 1958 kom Skandinaviens fanzine UNION SF ut. De flesta svenska fans bidrog till fanzinet, som snart blev dominerande och publicerade sammanlagt 14 nummer, till en början månadsvis. Det sista kom ut i augusti 1959.
Alvar Appeltofft blev redaktör för Union SF fr.o.m. nr 9 hösten 1958. Tråkigt nog blev emellertid trycket ganska dåligt i de sista numren, beroende på dåliga ekonomi.
Alvar var emellertid ytterligt energisk, vilket renderade honom epitetet "eldsjälen". I ett brev till mig den 4 september 1959 beskrev han till exempel i detalj hur han ville ha en illustration från mig utförd : "Månlandskap, lavaslätt, Jorden och Solen skymtar uppe på himlen, rita dem inte för stora, och kontinenter skymtar förstås på Jorden. Till höger reser sig ett berg, och i mitten ser man en tentakelorganism (väldigt protoplasmaberg), kravlande och till hälften dold i stoftet på lavan, som sträcker ut en tentakel efter ett strömlinjeformat rymdskepp som sänker sig ner på en eldstråle med en utblåsningsflamma."
I andra brev beskriver han vad som nu borde göras. Union SF borde komma ut med sex nummer av klass per år; representanter för SECO måste ordnas för utdelningen av ett reklamblad, som Grafiska Förlaget - som gav ut HÄPNA! - skulle trycka; fanzineutgivare borde få gratis stenciler för att fanzineaktiviteten skulle gynnas; Unionen borde trycka till självkost- nadspris åt fanzineutgivare och ordna ett klubb-bibliotek med gratis utlåning till betalande medlemmar, med också med utlåning mot porto och en blygsam avgift till icke medlemmar. En källare borde hyras som klubblokal med utrymmen för böcker, duplikatorer, registerkort och allt annat som behövdes. Medlemskort och brevpapper med tryck "Union SF" borde ordnas. En "Hand- ledning för Neofans" borde utges med adresser och uppgifter om fanzines och om vilka fans som tryckte, skrev noveller, artiklar eller recensioner, ritade illos eller var allmänt goda brevskrivarkamrater. Man borde också höra med svenska SF-författare om de hade refuserade noveller att överlåta; man borde få ett antal klubbar att tillsammans spela in filmer för Unionen. Vidare kunde man arrangera skoldanser och försöka utverka statsbidrag till föreningen m.m. Och naturligtvis anordna regelbundna möten.
Alvar suckade också i ett brev: "SF är en last hos mig. Jag drivs till att skaffa allt som kommer ut och läsa det, när jag kunde ha det mycket roligare."
Några av de fanzines, som publicerades av enstaka fans, var KOMET från Alvar Appeltofft, SUPER från Sture Sedolin/Hällström, FHAN från George Sjöberg, SEXY VENUS från mig, WRÖFWEL från Karl Gustav Jacobsson och PRRY SF & FANTASY CRAZINE från Christer Landergren.
Vad Sexy Venus innehöll kan ni nog gissa. Just det, vackra flickbilder och sexig SF. Wröfwel var ibland elakt fanzine, men mot en klangbotten av omutlig hederlighet. SUPER slogs samman med norska FANTASI och blev Sveriges omfångsrikaste - SUPER-FANTASI nummer 2 hösten 1958 hade mer än 50 fullmatade sidor! Sture skulle sedan komma att toppa det rekordet med CACTUS, vars nummer fem våren 1960 hade 76 sidor.
Nu utgavs också två bra nyhetsfanzine: SF-Nytt från Sam J. Lundwall och SF-Fronten från Sture Sedolin/Hällström. SF-Fronten ändrade senare namn till SF TIMES.
SF UNION SKANDINAVIEN anordnade den nämnda kongressen i Stockholm Stockon 2 den 22 - den 24 augusti 1958. Bl.a. visades det nya svenska SF-magasinet GALAXY upp på kongressen. Galaxy kom därpå ut åren 1958 - 1960. Sedan blev magasinet nerlagt eftersom det sålde alltför dåligt, som det påstods. Galaxy publicerade i varje fall en myckenhet bra SF.
Någon kanske undrar om det inte blev en Malcon i Malmö och en Halmcon i Halmstad också? Ja, ambitionen var stor att anordna Malcon 1 - en SF-kongress midsommarhelgen 1959. Det blev dock bara en mindre sammankomst med Malmöfansen under ledning av Dénis Lindbohm.
I stället skickade man i juni 1959 ut ett upprop om en science fiction-kongress i Halmstad den 22 - den 23 august 1959, anordnad av SF Union Skandinavien, den halländska SF- klubben Polaris och den kommitté som som skulle ha anordnat den inställda Malcon 1. Senare fick emellertid SF Unionen med beklagande meddela att kongressen avlysts. De betalda kongress-avgifterna skulle hederligt återbetalas.
Det blev i alla fall ett SF-möte i Halmstad vid samma tidpunkt, men med bara 12 deltagare. En konstutställning med Sf-teckningar av Robert Brandorf blev det i alla fall. Elsa Grave läste egna dikter och Alvar Appeltofft höll föredrag om unionen. Man visade också Sam J. Lundwalls amatörfilm "Hey, Mr Monster".
Erwin Scudla i Österrike hade bildat International SF Society (ISFS) med säte i Wien med ett medlemsantal av 3 000. Dess organ hette SIRIUS. SF-sällskapet hade filialer över hela världen och fick så även i Norge och Sverige. I Norge var Roar Ringdahl bransch-chef och i Sverige Sture Sedolin/Hällström. Tillsammans gav Roar och Sture ut en skandinavisk edition av SIRIUS i början av år 1959.
SF Union Skandinavien tynade emellertid bort, mest på grund av stora skulder och penningbrist, som gjorde att fanzinet UNION SF upphörde att komma ut. I det läget beslöt några SF-fans, bland dem Lars-Olov Strandberg, George Sjöberg, Sture Sedolin/Hällström och jag, att bilda en ny SF-organisation. Det blev Skandinavisk Förening för Science Fiction, som började sin verksamhet med ingången av år 1960 och som bekant lever och verkar än i dag.
I början låg medlemsantalet varierande mellan 40 och 60. Science Fiction FORUM blev medlemsorganet och i redaktionen medverkade också Alvar Appeltofft, Sture Sedolin/Hällström och Sam J. Lundwall. Redaktör för SF FORUM var i början George Sjöberg, sedan jag och därpå fr.o.m. nummer nio John-Henri Holmberg.
Nu verkade det vara tid inom den svenska SF-rörelsen för summeringar och sammanfattningar. Sam J. Lundwall publicerade en Bibliografi över SF och Fantasy, först i enklare utförande år 1962 och sedan utvidgad och prydligt rotaprintad år 1964, där ambitionen var att all svensk SF skulle förtecknas. Roar Ringdahl utgav år 1962 ett Film Index över alla fantasy-, horror- och SF-filmer före år 1960. För min del kom jag med en översikt över fanzines och verksamhet i Sverige fram till sommaren 1960, kallad Tre fandoms och en fjärde. Den finns numera på Internet liksom förevarande artikel. John-Henri Holmberg gav år 1964 ut Vem är vem i Skandifandom? Leif Andersson kom år 1965 med ett Index till HÄPNA! för åren 1954 - 1963, som kompletterades senare med ett fortsatt index över HÄPNA!:s innehåll åren 1964 - 1966.
Det mest gedigna verket kom emellertid från Ingvar Svensson hösten 1964, nämligen den oerhört ambitiösa "SKANDIFANDOM - den skandinaviska science fiction-rörelsen".
Uppslagsverket börjar med en 51 sidor lång ordlista med mer än tusen uppslagsord. Sedan följer allehanda artiklar, tabeller och analyser. Uppslagsverket kompletterades senare med Skandifandom årsbok 1964-1965, som kom i september 1966. Sammanlagt blev det 240 tättryckta sidor.
Ingvar Svenson visade också upp sin musikaliska sida, när han komponerade "Fandom Song" med texten: "Friends over all Universe, should with each other discuss, we shall together have fun under the rays of the sun. Come to us, join us today, fandom is happy and gay, fandom will live through the years, all of the future is hers."
Man kunde kanske vänta sig att Fandom Song skulle gå i marschtakt, lämpad för taktfast paradering. I stället är det faktiskt en ganska tjusig vals med litet av cowboy- musik över sig. Fandom Song publicerades i Ingvar Svenssons fanzine HELICON, Supergalactic Fanzine 1, våren 1961.
Till den som är intresserad skulle jag kunna skicka noterna till sången.
SF-fandom fick en bra start i början av 1960-talet. Under år 1965 publicerades mer än tusen fanzinesidor. SF FORUM stod för över 450 av dem.
Numera vet vi ju mycket väl att fandom är en mycket fin, men likväl bara en hobby - a goddamn hobby, som amerikanarna kallar det. Och SF-litteratur läser man väl mer allmänt nu, men den betecknas fortfarande som en ganska värdelös triviallitteratur.
Det viktigaste har jag inte nämnt. Vilken epok inom svensk SF-fandom man än talar om så är det en person, som alltid måste nämnas med uppskattning och glädje.
Det är den man om vilken Ingvar Svensson skriver i sin Skandifandom följande: Tjänsteman, Stockholm. Sekreterare i SFSF sedan 1960. Deltagit på Luncon, Stockon 1, 3, Uppsala SF-Möte. Föredrag 2/5 1962 på SFSF: "Månen och dess framtida utnyttjande". Han har lagt ned ett mycket förtjänstfullt organisatoriskt arbete i SFSF.
Ingvar Svensson kunde ha tillagt: Han var en av grundarna av SFSF.
Det är också den man om vilken Anders Bellis skriver i SFF-bulletinen nummer 88 i oktober 1994: "Han äger förstås också den sanne gentlemannens stoiska lugn och behärskning. Och det tror jag är en av hans viktigaste egenskaper, för gjorde han inte det, skulle det ha varit helt omöjligt för honom att under en sådan ofantlig tidrymd - snart fyrtio år! - vara den ständigt uthållige stöttepelaren i svensk science fiction-fandom. Helt uppriktigt; utan honom hade alla de lysande stjärnskotten på svensk fandoms himmel antagligen inte haft någon fandom att verka i - eller i alla fall inte någon särskilt stor och livaktig sådan. Utan hans outtröttliga och omfattande arbete för den allt överskuggande merparten av landets kongresser genom tiderna skulle de här fansen aldrig ha kommit i kontakt med fandom, eftersom kongresserna aldrig skulle ha blivit av. Utan hans ihärdiga arbete (ofta förknippat med icke föraktliga ekonomiska utlägg ur egen ficka) för Skandinavisk Förening för Science Fiction skulle de inte haft någon förening att så att säga växa upp till fullfjädrade fans i. Och hade han inte funnits på plats och med alltid samma varsamma hand och vänlighet lett de mer nytillkomna in i fandom, skulle de allra flesta ha försvunnit utan att ens våga ta kontakt med de ofta högljudda kotterierna av så kallade innefans.
Vem det gäller? Åh, men det är väl självklart! Lars-Olov Strandberg, förstås.
Det är precis som Bellis skriver: Lars-Olov Strandbergs insats har
genom årens lopp inte bara varit värdefull, den har faktiskt varit
absolut nödvändig, och det skall han verkligen hedras för!