Programbok Fantastika 1992

Varför finns det ingen sf? eller Vad är det för konstigt med svenskar, egentligen?

Några funderingar om sf-genrens tillstånd i Sverige, av John-Henri Holmberg.

En gång i tiden, för inte så förskräckligt länge sedan, trodde många av oss antagligen att en gyllene tidsålder stod för dörren. Faktiskt trodde vi det ett par, tre gånger om, eftersom tecknen såg sådana ut.

Första gången - och här använderjag inte vi-formen annat än för att mena de sf-fans som existerade på den tiden - var i början av femtiotalet. Science fiction hade brutit ut i USA och i England, och här i Sverige startades Eklunds sf-serie som visserligen upphörde, men innan den hunnit det hade Lindqvists sf-serie startat, och månadsmagasinet Häpna!; ett par år senare kom Wennerbergs pocketbokserie och strax därefter den ofattbart dåliga Atombokserien från Plngvinförlaget i Göteborg. Parallellt publicerade dessutom Lindqvists en serie sf-romaner för ungdom, Saga gav ut en rad ungdoms-sf-böcker och till och med Bonniers provade på en rad sf-titlar riktade mot unga läsare. Medan försiktigare förlag som Norstedt visserligen inte skrev sf på böckerna, men åtminstone gav ut Ray Bradbury. Och 1958 debuterade kvalitetsmagasinet Galaxy på svenska med kulturkändisar som Sten Möllerström, Henrik Rabe och Pär Rådström i redaktionen. Nu fanns sf för att stanna!

Visst. Den stannade i sådär två år. 1960 upphörde inte bara Wennerbergs pocketserie och Pingvinförlagets serie utan också Galaxy. Lindqvist hade redan lagt av liksom Eklunds; kvar fanns Ray Bradbury som i varenda recension meddelades vara en riktig författare trots att han lånat inspiration från sciense fiction", (stavfelet var praktiskt taget obligatoriskt; något slags svensk kritikernorm krävde att man skulle förakta skräp som sf så till den grad att man inte ens kunde gå med på att veta hur det stavades) och den kämpande Häpna!. Till och med den fandom som verkat på väg att breddas och blomstra i slutet av femtiotalet med allt större och flera föreningar och fanzines drog sig undan i enstaka soilhörnor för att övervintra. Fanzinen blev allt färre, kongresserna slutade att hållas och undergången syntes nära.

Andra gången vi nymornade började tro på att sf låg i tiden var ett decennium senare, i början av sjuttiotalet. Långsamt hade fandom växt igen och var lika stor eller större än den varit när femtiotalet kollapsade; den här gången var det dessutom sf-ans som gick i bräschen för den nya utgivningsvågen. Häpna! hade insomnat 1965; nu hade Bertil Falk i Malmö startat Jules Verne-magasinet igen i kvartalstidskriftsform, och Sam J Lundwall blivit redaktör vid det nya förlaget Askild & Kärnekull. Lundwall lyckades förmå A&K att starta en sf-serie, och än mera: att köpa över och börja utge JVM kommersiellt. För första gången på sju år fanns ett sf-magasin att köpa i kioskerna. Samtidigt hade Lindqvists nytänt och utgav en pocketbokserie med sf; B Wahlströms förlag startade en andra, Saturnus science fiction, som efter en namnkontrlvers med en tillverkare av liköressenser bytte namn till Kosmos; eldad av framgångarna startade Lundwall eget under namnet Delta medan i Malmö Sven Christer Swahn började redigera en sf-serie hos Bernces förlag. Åren 1970-1975 utkom bara i serieform ett par hundra sf-titlar medan andra, utan genrenamnet men omisskännliga ändå, lades till av andra förlag. Sf-fandom växte och blomstrade, fanzinen var otaliga och kongressen Stockholm 1976 samlade 500 deltagare efter att varje kongress sedan 1970 slagit nya deltagarrekord. Nu var tusenårsriket äntligen över oss!

Jojo. Redan när kongressen hölls 1976 hade A&K:s serie lagts ned, Bernces krympt till att utge en roman av Stanislaw Lem om året, Kosmosböckerna slutat utkomma och Lindqvists pocketserie sedan länge legat i graven. Delta kämpade oförtrutet vidare, men allt ensammare. Och skriften på väggen borde inte ha varit möjlig att blunda för.

Men så länge det fanns Delta fanns det på något sätt hopp, och knivarna slipades under decenniets sista år. 1980 skulle det ske! Nya fans hade trätt till och inbillade sig att kunna skörda framgångar där alla tidigare misslyckats. Alpha science fiction startade som kvalitetsbokserie, 1982 kom sf-magasinet Nova i kioskerna och litet senare pocketserierna Nova och Galax. Lindfors förlag inledde en kortlivad sf-serie och plötsligt utgav Sam J Lundwall böcker både som Delta och som Fakta & Fantasi. Månne var det så här det borde ha varit från början: sf skulle ges ut av tvättäkta fans, för bara de kunde klara av att få det lönsamt.

Någon gång 1987 visade det sig att sf-fans kanske var hejare på att ge ut sf, men knappast på förlagsekonomi. Deltas utgivning sinade till en bok om året, och snart ingen. Nova-magasinet försvann och med det pocketserierna. Alpha var redan borta; Lindfors likaså; kvar i villan i Bromma fanns Sam J Lundwall och hans Fakta & Fantasi som utgav Jules Vernemagasinet och allt färre och tunnare böcker utan bokhandelsdistribution och med försäUning enbart per post och till bibliotok.

Så såg det ut 1988. Och så ser det ut i dag. Science fiction i Sverige finns inte.

I år, 1992, publiceras i landet tio science fiction-romaner som går att köpa i bokhandeln. Något sf-magasin med distribution annat än via enbart prenumeration finns inte. Inte heller någon pocketutgivning eller någon bokserie med påskriften sf. De tio nya böcker som kommer utkommer från sju olika förlag och bara ett av dem ger ut mer än en enda av titlarna. I nästan samtliga fall handlar det dessutom om sf-romaner som ingen känner igen som sf-romaner. Vem köper P C Jersilds En lysande marknad från Bonnier för att den råkar vara sf? Eller Umberto Ecos Stora stjärnor och små från Brombergs? Eller vad det beträffar Valerie Martins I doktor Jekylls tjänst från Forum eller Michael Crichtons Urtidsparken från Wiken? De här författarna ges ut därför att de har en publik för vad de än skriver, det må sedan i ett visst fall råka vara sf eller ej. Och för det mesta skriver de inte sf.

Ser man det hela litet större, och tar med både nyutgåvor och fantasy och skräck i förteckningen, kommer man fram till att det i år i Sverige utkommer omkring trettio "icke-realistiska" böcker. De är rätt jämnt fördelade på de tre områdena sf, skräck och fantasy. Men i upplagor räknat är fördelningen mindre jämn. De åtta skräcktitlar som utges bör i bokhandeln redan i inbundna förstautgåvor säljas i omkring femtio eller sextio tusen exemplar. De tio originalutgivna sf-romanerna lär få nöja sig med på sin höjd hälften till och med när Jersild räknas in.

Den dystra, egendomliga och svårtolkade sanningen är faktiskt att det hittills i Sverige inte funnits eller finns någon mer än mycket marginell marknad för någonting av det som man i brist på bättre begrepp väl får kalla "fantastisk" eller "fantasigrundad" eller kanske "icke-realistisk" litteratur. Bristen verkar begränsad till bokmarknaden: från Stjärnornas krig till E T och Ghostbusters förefaller fantasifilmer inte ha några publikproblem; serietidningarna är inte heller avvikande hos oss. Men bokutgivningen avviker faktiskt dramatiskt mot den i de allra flesta andra länder.

Det är detta som inte bara är svårt att förklara utan som än värre leder tanken till bisarra teorier kring nationalkaraktarer, nationella särdrag eller unika egenskaper hos den svenska folkstammen. Några delförklaringar finns ju och går att ta fasta på; i några avseenden finns också både hotfulla och hoppfulla tecken som möjligen kan peka mot en framtid. Men slutsatserna aom går att dra av den här sortens punkter är mångtydiga och bör kanske helst över huvud taget inte dras hår.

Några förklarande punkter, trots allt:

• Science fiction har under lång tid haft ett om möjligt sämre rykte i Sverige än andra jämförbara länder. På 40-talet var sf sin tids våldsvideofilmer - den bland skolungdom populära sf-veckotidningen Jules Verne-magasinet (1940-1947) var under en lång tid föremål för angrepp från lärare, kulturdebattörer och föräldraföreningar (i synnerhet Hem och Skola> av en väl så uppskruvad indignationsgrad som de som under senare decennier ägnats andra ting som fördärvat den svenska ungdomen: seriemagasinen på 50-talet, rockmusiken på 60-talet, drogerna och videofilmerna på 70- och 80-talen. Science fiction blev med andra ord redan när det först introducerades som förströelselåsning i landet någonting som man pekade på för att förklara dåliga skolresultat, sjunkande allmänbildning, intellektuell och social utarmning och utslagning. Litet senare, 1954, när genren trots allt verkade börja få ett fotfäste i landet utsattes den på nytt för ett frontalangrepp från etablissemanget: tidskriften BLM, då helt tongivande inom det svenska litterära kotteriet, publicerade 1954 en mycket lång essä av litteraturforskaren och docenten Elisabeth Tykesson med titeln "Nästa: Venus. En orientering i science fiction", där Tykesson efter en analys av en handfull på svenska utgivna sf-romaner förkastade genren som en fascistanstucken härva av infantila maktdrömmar, kvinnofientlig, litterärt undermålig och litteraturhistoriskt besläktad enbart med 1800-talets mest lågtstående pigunderhållning, de så kallade kolportageromanerna. Att den här sortens kompromisslösa förkastelsedomar haft långvarig effekt är odiskutabelt. Så sent som för tjugo år sedan förekom exempelvis science fiction vid Uppsala universitets litteraturvetenskapliga institution enbart i ett sammanhang ens inom ramen för undervisningen populärlitteratur och litteratur-sociologi: nämligen via en amerikansk akademisk uppsats från 60-talet där författaren via en rad sf-berättelser från 30-talet studerade synen på vetenskapsmän och naturvetenskap i genren och drog slutsatsen, med tanke på underlaget i sig knappast felaktig, att flertalet sf-författare var okunniga i vetenskap och saknade nyanserade synsätt på vetenskapsutövare.
• Det ovanstående bör man i viss mån förknippa med följande drastiska men, hävdar jag, inte i grund orimliga påsteende: det svenska litterära etablissemanget har fram till helt nyligen varit utomordentligt litet, synnerligen homogent och i mycket hög grad präglats av en inkrökt personkult som skurit genom de tre formerna av "rumsren" litterär yrkesutövning: författande, akademisk verksamhet, och kritikerverksamhet. Centrala svenska akademiska litteraturforskare har också samtidigt varit centrala kritiker i de tongivande tidningarna och tidskrifterna och centrala skönlitterära författare. Etablissemanget betraktat på detta sätt har både varit mindre, mera enhetligt och i konsekvens med detta relativt sett mäktigare än i några jämförbara länder. Till och med i befolkningsmässigt mindre länder som Danmark eller Norge har antalet individer som på tongivande nivå ägnat sig åt litteratur varit större än i Sverige, mycket möjligen till följd av det mycket lilla antalet viktiga fora för kritisk verksamhet i vårt land. I Sverige har i princip de tidningar och tidskrifter som "räknats" när det gällt att avgöra vad som är respektive inte är rumsren kvalitetslitteratur under de senaste 30 åren varit Dagens Nyheter, periodvis Stockholms-tidningen, i viss mån Svenska Dagbladet, BLM, i ringare mån Aftonbladet samt enstaka andra tidskrifter och TV:s skilda kulturprogram. På motsvarande sätt är det de litteraturvetenskapliga institutionerna vid universiteten i Uppsala, Lund, i någon mån Stockholm som haft det akademiska formuleringsprivilegiet.
• En konsekvens av de bägge punkterna ovan har varit att svenska större bokförlag undvikit science fiction på två sätt. Dels har man undvikit att anställa redaktionell personal med kännedom om genren - sådana redaktörer har inte behövts eftersom man hur som helst inte betraktat genren som litteratur värd att ta på allvar, och eftersom man i andra hand inte heller antagit att sf i Sverige skulle ha några kommersiella möligheter. Dels har man de gånger man över huvud taget tittat på sf som tänkbar utgivningslinje samtidigt tittat på den försäljning de existerande ef-utgivningarna i landet har haft, och som jag inledningsvis konstaterade har den försäljningen alltifrån Eklunds sf-serie i början av 50-talet och till Deltas utgivning på 80-talet varit måttlig. Det har således inte heller av rent ekonomiska skäl framstått som rimligt för de stora förlagen att satsa mer än ytterst marginellt på science fiction. Att sen hela denna bedömning i hög utsträckning torde vila på en felsyn - de förlag som i Sverige har publicerat sf har relativt sett faktiskt klarat sig förbluffande bra, och det gäller också sådana utgivare som Lindfors, Kindbergs, Delta och LFP/Nova, om man betänker att de inte haft några säljare, ringa direktinsäljning, inga reklammöjligheter och dålig bokhandelsdistribution. Med andra ord är det tämligen sannolikt att ett förlag med de resurser som finns hos exempelvis Bonniers, Norstedts, Natur & Kultur eller Forum faktiskt skulle kunnat ha betydande framgångar om man vid något tillfälle valt att satsa på sf i lika hög grad som man satsat på exempelvis deckare, thrillers, flärdromaner eller historiska romantikskildringar. Men att göra en sådan satsning skulle också från förlagens sida ha varit ett dubbelt risktagande. Dels kunde man aldrig varit säker på det kommersiella genomslaget och utbytet; dels har hela tiden funnits en betydande risk att få ett upprört och föraktfullt kulturetablissemang på halsen. Med andra ord har den dubbla risken inneburit att man hellre än att pröva ett oprövat kommersiellt fält valt att satsa på de redan testade och framgångsrika, samt av kulturkotteriet som jämförelsevis harmlösa om än undermåliga tolererade etablerade underhållningsgenrerna. I brist på sf-intresserade beslutsfattare på förlagen måste man ju beakta att det enda möjliga skälet till att ett större förlag kunde tänkas brett gå in för science fiction skulle vara förhoppningen om betydande ekonomiskt utbyte; så länge den förhoppningen inte kan betraktas som visshet kommer någon satsning på sf inte heller att äga rum.

De här punkterna ger tillsammans, tror jag, mycket av förklaringen till att science fiction hittills inte nått Sverige på något varaktigt sätt. Bakom dem ligger sedan, på ett djupare plan, i första hand de specifika föreställningar och fördomar som präglat den flera gånger elakt apostroferade svenska litteraturelitens syn på vad som utgör seriös, godtagbar höglitteratur. Och i den synen finns hos oss i, tror jag, högre grad än i jämförbara länder grunduppfattningen att enbart i tradionell bemärkelse realistisk eller naturalistisk litteratur går att räkna in i den seröst syftande litteraturen. Därmed faller med automatik sf, fantasy och andra icke tradionellt vardagsrealistiska litteraturformer utanför mallen och får finna sig i att genom sitt blotta formspråk kategoriseras som oseriösa och därmed ovärdiga att ägnas seriös kritisk bedömning eller uppskattning; de blir icke-litteratur och jämnställs därmed med kioskunderhållning.

Och vi som läser sådant kvalificerar oss självklart samtidigt som oseriösa läsare och hamnar därmed automatiskt utanför debatten i de centrala kulturella fora där den betydande samtida litteraturen avhandlas. Med andra ord är den onda cirkeln sluten, lika sluten som den svenska kulturelitens fulländade innersta sfär.

Kommer det tillståndet att bestå?

Den frågan kommer att diskuteras vid Fantastika. Men ett par mycket korta diskussionspunkter går ändå att ange här.

• Kanske inte. Kulturen också i Sverige håller på att öppnas mot omvärlden. Allt flera nya tidskrifter, radiostationer, TV-kanaler och med dem förknippade "idécentra" för avvikande synsätt och bedömningar har uppstått under de senaste åren. Vad de betydande kritikerna i DN, Aftonbladet eller BLM skriver, eller vad som sägs vid Uppsala universitet, har inte längre samma självklara genomslagskraft och betydelse som för femton eller ens fem år sedan. Situationen har tycks vara på väg att ändras radikalt.
• Kanske. Fortfarande har svenska författare utomordentligt svårt att ens bli publicerade om de skriver annat än i grund socialrealism. Fortfarande utges otaliga "poststrukturalistiska" debutanter medan de som vill debutera med ickerealistisk litteratur refuseras eller avråds i drastiska ordalag. Fortfarande finns en mycket stark hegemoni för den tradionella synen på "riktig" litteratur som i första hand naturalistisk, samtidsinriktad, samhällstillvånd och centrallyrisk i bemärkelsen metaforiskt individpsykologiserande.
• Kanske inte. En svensk tonåring idag översvämmas av influenser från framför allt den anglosaxiska världen, där synsåttet är ett annat än det svenska och där den icke-realistiska litteraturen står mycket stark liksom icke-realism inom musik, film, seriemedia och andra konstformer. De influenserna kan omöjligt i längden tvingas bort när tonåringen själv börjar ägna sig åt konstskapande. Långsamt men obönhörligt kommer den specifikt svenska kultursynen att trängas tillbaka medan acceptansen för alternativen ökar.
• Kanske. För alltför många av dem som känner till, uppskattar och förstår sf och annan icke-realistisk litteratur i Sverige har givit upp alltför lätt. Vi rycker på axlarna, suckar över att vara förföljd minoritet, och läser vidare på engelska istället för att ägna oss åt att själva försöka påverka. Vi är bra på att skriva i fanzines men usla på att skriva för en bredare publik - trots att vi omges av tidskrifter som ständigt behöver, och till och med betalar, för bidrag. Vi är bra på att prata på kongresser men tydligen oförmögna att prata i närradio, när-TV eller kulturdebattera inför publik. Vi skriver noveller och romaner, men låter dem ligga i skrivbordslådan efter en enda refusering från något av slagskeppsförlagen. Fans är skrivkunniga, verbala, ofta kritiska och ofta kunniga: ändå ger vi upp och ägnar oss åt annat till och med om vi någonstans i själarnas djup när drömmen om att få syssla med "vår" litteratur också yrkesmässigt.

Men vi behöver inte ge upp. Det finns faktiskt plats också för sf-intresserade i den offentliga kulturdebatten. Det etablissemang som har dominerat den så länge har inte gjort det enbart genom sin kolossala intellektuella och kunskapsmässiga överlägsenhet, utan i mycket hög grad också genom att andra helt enkelt tillåtit det att dominera genom att inte ens försöka lägga sig i debatten. Kanske är det hög tid att börja lägga sig i. Kanske kan också de av oss som tror att litteraturen och konsten har andra värden än de just nu i Sverige förhärskande tillföra någonting till den sönderbrytning av den svenska socialrealismens hegemoni vi väntat på i så många årtionden, och som nu äntligen lär komma att äga rum med eller utan oss.

Men gör den det med oss, och det får vi inte glömma, kan det i åtminstone någon mån ske på våra villkor. Gör den det utan oss kan vi drabbas av att återigen stå utanför, även om det vi denna gång skulle stå utanför kommer att ha andra förtecken.

John-Henri Holmberg

SF-makaren Lars Gustafsson

Ett försök till några anteckningar.

Erik Andersson

Mitt första möte med Lars Gustafsson var när han uppträdde i TV i slutet av sjuttiotalet. Han poserade i kända miljöer, vandrade på gatorna och kväkte på sitt oefterhärmliga sätt: "Här gick... en gång... Sigmund Freud." Jag förstod att Lars Gustafsson var en intellektuell. Hos honom fanns inga ängsliga böjelser för fotboll, och Kampucheas sak var inte hans. Varken folkets eller folkens man var han. Han var intellektuell, och hans majestätiska användning av "naturligtvis" underströk det rena förnuftets ståndpunkt.

Martin Kristenson och David Nessle kunde i kör härma honom. Att vi fann hans manér så komiska tror jag berodde på att vi avundades hans självsäkerhet. Vi ville också uttala oss om allt mellan himmel och jord i hovsamma intervjuer och skriva gnälliga understreckare i Svenskan, vilket tyvärr ingen bad oss göra. Att vi själva skulle slå oss fram som cartesianska cogito ergo sum-megafoner var otänkbart, eftersom vi ansåg oss sakna den erforderliga överblicken över filosofi- och litteraturhistorien.

Nu, 1992, är situationen emellertid den omvända. Jag recenserar litteratur som sällan är mindre komplicerad än Juan Goytisolo, medan Lars Gustafsson ägnar sig åt en gammal sf-författares religiösa fjollerier. Vad är nu detta? Skall Gustafsson rasera de värdehierarkier som jag hatat och dessutom anpassat mig till?

Sanningen, i mån av sådan, är nog att science fiction utan namns nämnande har spelat en viktig roll för många kulturella fanbärare. Jan Myrdal, stärkt av framgången med sina meccanobekännelser, har vittnat om hur mycket han älskade JVM på fyrtiotalet. PC Jersild och andra har vittjat sf-historien på många uppslag.

Vad gäller Lars Gustafsson så skymtade han i fandomkretsar redan på 1960-talet. Han lät antyda att han hade hela byråer fulla med science fiction-berättelser, vilket han ibland återkom till i intervjuer utan att det litterära Sverige verkade hålla andan i spänd förväntan. Kanske uppfattades det som ett skämt?

1989 kom novellsamlingen äntligen ut. Den hette Det sällsamma djuret från norr och var egendomlig av åtminstone två skäl.

Det första var att den till ramhandlingen är så oerhört lik Sven Christer Swahns Oktogon (1986). Båda består av historier som berättas av åtta rymdlorder (rymdkaptener hos Swahn) för att fördriva tiden. Likheterna upphör förvisso lika hastigt som de började, men det är inte uteslutet att Oktogon försåg Gustafsson med den inramning som byråalstren behövde. Swahn, som är en vänlig och generös natur, recenserade Det sällsamma djuret i SDS utan att beröra denna aspekt.

Det andra var att novellsamlingen är mycket bra. Lars Gustafsson framstår som väl informerad om science fictions temata och avverkar dem ett efter ett med skickliga turneringar. Han refererar inte bara till H G Wells, utan nämner namn som Brown (Fredric?), Dahlgren (Dhalgren?) och Van Horn (men vem är Van Horn? jag vet att jag känner igen namnet). Flest gånger är det dock "den store 1900-talsprognostikern" Stanislaw Lem som apostroferas; och såväl till stilen som de filosofiska spekulationernas art påminner berättelserna om "Den nya kosmologin" i Lems Det perfekta tomrummet. Det är ett högt beröm.

Rymdlorderna lever på 40000-talet, och de refererar hela tiden till De Gamles uppfattningar, den oblygt etnocentriska världsbild som påminner om dagens. Vad Gustafsson försöker göra är att anlägga ett relativistiskt synsätt på alla discipliner - inte bara kosmologin, där de väldiga avstånden ger upphov till fysikaliska isolat med lokala, inavlade lagar, utan också historievetenskapen med flera. Han skriver som om kvantfysikens lagar var realiteter att ta hänsyn till även utanför elektronmikroskopens och teleskopens världar - bland annat finns en novell i vilken han tar fasta på omöjligheten att samtidigt bestämma en partikels läge och hastighet (samma idé användes 1984 av en fanzinemarodör som föredrar att vara anonym, men i det fallet är det nog inte frågan om otillbörlig påverkan).

Det kanske finaste med Det sällsamma djuret är att man får sin science fiction serverad på silverfat, skriven på en svenska som på en gång är klar, magisk och poetisk. Stilen är så äktsvensk att det kommer som en kalldusch när Gustafsson i efterordet skriver att han som ledstjärna haft stilen i ett nylatinskt verk, nämligen Olaus Magnus Historia de gentibus septentrionalibus. Det äktsvenska ligger förmodligen i att tekniska och andra benämningar inte låter som fega engelska översättningar. Och härliga ord som "gerundivkonstruktioner", "tensoralgebra" och "perisfär" är man inte bortskämd med. - Det enda man kan klaga på är väl egentligen den egendomliga stavningen "jungfruelig", som för övrigt också uppträder i en av Gustafsson författad utopiessä i stridsskriften För liberalismen (1981).

Lars Gustafssons produktion är avsevärd. Jag är en varm vän av hans lyrik, som jag läst en del av, och skeptiskt inställd till hans romaner, som jag inte läst alls. Den som vill läsa en mer heltäckande presentation än dessa ynkliga rader kan vända sig till vilken litteraturhandbok som helst. Jag vill dock särskilt rekommendera en jämförelse mellan Bengt Emil Johnsons och Lars Gustafssons poesi i Ord&Bild nr 2 1992 skriven av Magnus Jansson, fringefan.

Erik Andersson