o m s k r i v a n d e   n r  1
dramateori modell grede * ursula le guin's sf writing workshop * "berättelsen formas av hjärnans uppbyggnad"  * early ayjay and hp lovecraft * mannen från los
Copyright (c) 1998 Ahrvid Engholm, om annat ej anges, men icke-kommersiell spridning tillåten. Red: ahrvid@algonet.se.

INTRO

Jag är aktiv på olika mailinglistor där jag med tiden åstadkommit en hel del texter och kortare artiklar. Vissa grejor förtjänar kanske ett bättre öde än att mögla i något listarkiv. Då fick jag idén till detta lilla antologizine. Allt material till detta första nummer har gått på åtminstone science fiction-skrivarlistan SKRIVA, men deltagare på Sverifandom-listan lär också känna igen mycket. Artiklarna anknyter till science fiction och skrivande eller åtminstone litteratur och skapande.
  Det bör inskärpas att det mesta skrivits ganska snabbt, på stundens ingivelse; jag hade läst eller varit med om något som jag gärna ville kommentera. För en större tidning skulle materialet naturligtvis utformas annorlunda, men ett problem är förstås att det inte finns forum för en del typer av material. Man får utge det själv. Jag tillåter mig enstaka putsningar, mest det jag råkat se vid redigeringen. Jag har verkligen inte suttit med lupp, och många brister återstår säkert.
  Efter att ha funderat på lämplig publiceringsform fann jag att HTML-filer var värt att pröva. Många mailprogram visar det direkt, annars kan filen sparas och läsas i Netscape eller Explorer. Och jag kan välja färger och göra en klickbar innehållsförteckning. Omskrivande får allt material i en fil och numren blir, för att blidka trängre mottagare, relativt korta (dock något längre än mitt tidigare E-zine Virkbilagan). Men det blir avancerad HTML-layout, inga bilder och knappar och rutor och sådant skit.
  Jag har mer material på lager, så Omskrivande lär dyka upp igen. Ingen brevspalt planeras, men kommentarer mottages gärna ändå.
  Vem är då jag? Jag jobbar som datorjournalist (men skriver även annat, t ex ett par SvD-Under Strecket senaste året) men har vid sidan om science fiction-litteratur som främsta intresse. Jag utger ett sf-nyhetsblad vid namn Science Fiction Journalen (8 nr, 64 kr, pg 436 32 00-9) och startade en mailinglista för folk som vill skriva sf, fantasy eller horror (skriva-request@dang.se, subject: subscribe). Skrivande och fantastiskt litteratur blir centralt i Omskrivande.
  Men oväntade saker kan nog dyka upp!                                              --Ahrvid Engholm
---98-03-28---

En variant av nedanstående rapport fick bild och puff på omslaget till Computer Sweden i höstas. Ett intressant föredrag, vilket jag hoppas framgår.

 DRAMATEORI MODELL GREDE

Torsdagen 4/9 besökte jag en konferens om multimedia i skolan på Folkets Hus i Stockholm. Det var naturligtvis många intressanta föredrag om multimedia och konstruktion av webplatser, men för mig var den stora behållninen Kjell Gredes föredrag, som avslutade konferensen.
  Eftersom Grede berättade om litterär och dramatisk gestaltning vore det kanske intressant med ett litet referat av hans - enligt min uppfattning - inspirerande föredrag. Kjell Grede är rektor för Dramatiska Institutet och känd regissör, för den som inte känner till det. Bl a regisserade han den uppmärksammade långfilmen om Raoul Wallenberg.
  Jag refererar och fyller på med en del direkta citat. Det kan låta litet "flumigt", men vad Grede gör är att han bygger upp en psykologisk eller mänsklig modell som han menar är grundläggande för dramatiskt skapande så det går inte att hoppa över det "flummiga".
  Enligt Grede lever alla människor på två livsplan.
  Det FÖRSTA livsplanet kallar han det kontrollerade, vardagliga, trygga, där vi "etablerar vår person", dvs definierar vår identitet (identiteten är "delvis en fri uppfinning"). Det är på detta livsplan vi bor, äter, arbetar och står i kön tll bussen. Vi når detta livsplan efter viss kamp under barndom och tonår. Och när vi nått det "får vi en orättvis belöning - vi får det tråkigt".
  Det ANDRA livsplanet kallar han det icke-kontrollerade, det dramatiska. "Detta livsplan kan vi nå genom fusk och nödlösningar, t ex fylleri. Alla dramatiska personligheter i historien har levat på eller gått mot det dramatiska planet, t ex Jesus, Hitler, Raoul Wallenberg." Alla människor har "slumrande egenskaper" och "en stark inre längtan att bli vad vi kan bli (och) i rörelsen mellan planen möter man sina slumrande egenskaper." Dessa slumrande egenskaper är människans utvecklingpotential och de kan "slumra tills man dör. Man kan inte prata fram sina slumrande egenskaper, vilket bland annat märks på nyårslöften, som alltid bryts."
  För att nå sina slumrande egenskaper måste man, som Grede uttrycker det, "försätta sig i situation". Det handlar   om en situation som är riskfull, osäker eller där utgången är osäker. Denna längtan att väcka de slumrande egenskaperna finns framför allt hos unga. Ju äldre vi blir desto räddare blir vi för att "försätta oss i situation".
  Det är därför ungdomar experimenterar så mycket. Vår identitet definieras av våra föräldrar, men omkring 13-årsåldern upptäcker vi att det inte är hela sanningen. Vi testar sprit. Vi gör resor. Vi ägnar oss åt egendomliga uppgifter, allt för att "försäta oss i situation" för att kunna möta och väcka de slumrande egenskaperna.
  För det dramatiska skapandet är det centralt att möta det dramatiska planet och väcka slumrande egenskaper. Det gäller att kombinera känslor och intellekt, vilket är svårt.
  Grede anknöt även till prinsessan Dianas död. Varför har den gripit oss så mycket? Svaret är att hennes död utgör en jättelik "gemensam upplevelse", och som sådan "belyser den vårt förhållande till det irrationella. Diana griper oss för att hon är en saga." I dramatiskt skapande gäller det också att nå "gemensamma upplevelser".
  Grede talade om "litterär gestaltning". Han talade om vad som hände när filmen var ung. I framför allt Frankrike under 20-talet dök det upp en hel del experimentfilm (Den andalusiska hunden, Entre Act, m fl). "De flesta filmerna var inte bra, men de visade på mediats potential. De visade att filmmediat inte bara kan hantera tid, utan också medvetandetillstånd. Jag saknar försöken, det experimentella. Det finns en större spänning att söka. Idag är vänkretsen /för den som skapar/ för liten och för homogen. Det blir en för liten utmaning från människor utifrån. Det finns dörrar som leder till något riktigt roligt."
  Litterär gestaltning är något oerhört subtilt, och människans förmåga att uppfatta den är oerhört finstämd. Om man sitter och zappar mellan kanalerna på en TV kan man kolla igenom 10 kanaler på fem sekunder. Med små tonfall, gester och detaljer i bilder kan vi mycket snabbt avgöra om en viss film är en som vi vill se. "Litterär gestaltning är något som alla våra sinnen kommer i kontakt med och som omger oss från början till slut. Allt är gestaltning." Idag ägnar "ingen mer än 15 minuter åt att tänka ut hur det /litterär gestaltning/ skall se ut. Att levandegöra är stor konst och en avgörande faktor. Om det inte vore så skulle alla filmer vara omedelbara världssucceer."
  Litterär gestaltning är oerhört subtilt. Det kan ge "absolut makt och är otroligt viktigt". Framgångsrik reklam vilar på "något otroligt litet, någon liten detalj som gör att man minns den". Man kan inte frambesvärja framgångsik litterär gestaltning, men man kan arbeta med det. "Våra grundkänslor är kolossalt gemensamma". Grede nämnde Walt Disney som uppenbarligen behärskade litterär gestaltning. Kalle Anka finns över hela världen.
  Grede talade också om metaforer, en bild "som har något mer, en vidare suggession, med anknytning till undermedvetandet. En rik bild." Nils Holgersson nämnde han som en bra metafor. Den metaforen innehåller massor av subtila detaljer. Han sitter på en gås, som fungerar som hans mor - vilket betecknar trygghet. Holgersson far högt över landet. Han har makt, översikt och kontroll. Gåsens vingar anknyter till mytologi (t ex Pegasus).
  På 1800-talet hade vi gott om hjältefigurer. "Idag klarar inte förebilderna mötet med journalistiken. Dagens hjältar finns bara inom sport och pop - där de betyder oerhört litet.  Vi har en längtan efter metaforer."
  Med metaforer och litterär gestaltning måste man arbeta oerhört intensivt, sekund för sekund. Det är svårt att skapa, men inte omöjligt.
  "Man kan alltid röra sig mot det framgångsrika skapandet. Det är mödosamt, roligt. Ensam klarar man det inte."
  Grede menar att man i skapandet behöver producenter. (För författare kan kanske förlagsredaktören fylla producentens roll.) Producenten är en utomstående person som arbetar med författarens verk. "Det är producenten som gör ideer bra. Det finns inga bra ideer, bara ideer som skulle kunna bli bra. Producenten skyddar upphovsmannens ide, genom att arbeta med den och stötta upphovsmannen. Han har ett varmt och ett kallt öga och ser situationen utifrån." Med det "varma ögat" möter han upphovsmannen, och med det "kalla ögat" möter han verket.
  "Producenten är en märkvärdig person, och det tar ett helt liv att lära sig rollen. Det måste finnas ett professionellt spänningsförhållande /mellan författare och producent/."  Grede talar om att man måste våga göra det oväntade, "försätta sig i situation", för att väcka slumrande egenskaper. Han efterlyser mer av experimenterande. Man måste låta intellekt och känslor mötas.
  Han talar också om att litterär gestaltning och metaforer vilar på mycket subtila processer. Man måste arbeta med dem stenhårt, och ta hjälp av utomstående (Producenten) som kan se saker som man inte själv kan se.
---97-09-05---

Le Guin är en av sf-världens främsta författare. Men min anmälan av boken om hennes skrivarstuga är egentligen alldeles för kort.

Recension:

URSULA K LE GUIN'S SF WRITING WORKSHOP THE ALTERED I

(red Lee Harding, Norstrilia Press, 1976)

Det här är en antologi, med artiklar och kringtexter,  baserad på ett "sf writing workshop" (sf-skrivarstuga) Ursula Le Guin arrangerade i Booth Lodge, Australien, 1975.  Le Guin är en av de författare som ägnat mest energi åt skrivarstugor. Hon har t ex varit drivande i de Clarion workshops som arrangeras i USA. Över huvud taget har man i den engelskspråkiga världen en mycket stark tradition av att arrangera skrivarstugor. Jag vet att liknande ibland förekommer i Sverige, men inte inriktat på sf och fantasy.
  Booth Lodge-samlingen pågick under en vecka och hade 20 deltagare. Boken innehåller artiklar och material som skildrar hur arbetet förlöpte. Booth Lodge är namnet på ett sorts pensionat, där man inhystes i två större amlingsrum, som vardera hade tio privata sovrum i direkt anslutning. Deltagarna antogs till kursen på basis av en provnovell de sände in. INGEN var professionellt publicerad innan; mot den bakgrunden är novellmaterialet i denna samling överraskande bra.
  Alla tog med sig varsin skrivmaskin. Man hade en kopiator som drog upp deltagarnas manus så att de kunde distribueras och diskuteras. Kursen leddes av Le Guin. Arbetet gick ut på att deltagarna fick skrivaruppdrag, man skrev korta noveller, man samlades för att diskutera och kritisera allas bidrag, och så delades nya skrivuppdrag ut.
  Skrivuppdrag kunde vara sådant som:
  * Skriv en novell där en viktig detalj jämfört med vår värld ändrats. Berätta inte vad förändringen är - visa den.
  * Skriv en kärleksnovell. (Kärlek och science fiction? Oj, oj, oj! :-)
  * Skriv en naken dialog (utan berättande omkring) där du inte talar om vem som är man och vem som är kvinna i dialogen.
  * Skriv en novell från två nyckelord, ett adjektiv och ett substantiv. (Dessa ord skrevs på lappar som drogs upp ur en hatt.)
  Deltagarna fick också läsa en nyskriven novell av Le Guin, och kritisera den. Le Guin tog åt sig av kritiken och skrev en ny bättre version. I den här samlingen får vi ta del av första novellversionen, en diskussionssession kring den - och den nya, förbättrade versionen.
  Samlingen är mycket intressant. I kringmaterilet får vi många gripande inblickar i hur en skrivarstuga kan fungera. Och novellerna är intressanta att läsa i ljuset av hur de skrevs. Själv greps jag exempelvis av Andrew Whitmores skildring av hur han skrev en kort novell utan adjektiv eller adverb - novellen står också att läsa, och visar sig bli en sorts dialog. Att göra ett sådant prilligt skrivaruppdrag är ett typiskt inslag i skrivarstugor!

Givet att man kan få ihop tillräckligt många intresserade och lösa diverse praktiska problem, skulle det vara intressant att försöka arangera någon form av skrivarstuga även i Sverige. Man bör samlas någonstans där det inte finns så mycket annat som stör (Booth Lodge låg ute på australiska landsbygden) och man bör ha någon reltivt erfaren författare som kursledare. Idag skriver de flesta på datorer, så man måste få ihop ett tillräckligt antal burkar (om folk inte kan ta med sig) och en laserskrivare med gott om kolpulver.
  Man bör också ha deltagare som är dedicerade uppgiften, som har en viss utvecklingpotential (det kan man avgöra genom att anta deltagare på insända provmanus) och som är villiga att jobba hårt och bara tänka på skrivande under några dagar. Kanske kan det göras i samarbete med något studieförbund?
  Till sist bara en liten dikt ur den just recenserade samlingen, som jag tycker är smått genial i sina formuleringar och i det sätt på vilken den formulerar en sf-författares tankevärld:

Pegasus
(Kathryn Buckley & Rob Gerrand)
Being an explication and exegisis of the brain-patters of the science-fiction author.

Illusion and fission
and far-reaching vision
converging and merging
in perfect precision.

Mystical twists
statistical lists
arranging ideas
of greeblies and seers
round atmospheres
clanging of gears
noses and ears
graft and corruption
dust of destruction
trees that are crumbling
crabs that are fumbling
roots ornamental
stones monumental
whirling and
swirling
giggling and
gurgling
planets emerging
timelines emerging
gadgets and robots
computers and new lots
of android and alien
who battle and fail in
their contest with man
growth ecologic
spacewarps spasmodic
dreams episodic
brains positronic
sorcerers demonic
chthonic
moronic
end-of-world plans
disaster pernicious
commanders suspicious
space-cubs naive
scientists didactic
maidens pneumatic
all fit quite pragmatic
you have to believe

It's coincidental
and quite accidental
ideas that we use
have a very short fuse
and serve to confuse
all those who refuse
to follow the same
unexpected and strange
mind-bending range
of thoughts that we do

The fans understand us
the world cannot stand us
no use reprimand us
you cannot demand us
to give in
and live in
a sieve in
which ideas like treacle
would dribble and trickle
and trickle
no more

No mor-
tal should chor-
tle at all our contor-
ting of por-
tals of time
and dispor-
tings sublime

If you are content
with the world just a tent
we'll invent an event
we'll rent you a rent
in the fabric of time
and the life you have spent
which will make you relent
AND
THEN
YOU'LL
BE
MINE!!!
---97-09-12---

Allt material om kreativa processer läser jag med stort intresse. Nedanstående hör till den kategorin.

"BERÄTTELSEN FORMAS AV HJÄRNANS UPPBYGGNAD"

Svenska Dagbladets "Under Strecket" hade 11/7 en intressant artikel av universitetslektorn Erik Hedling, "Berättelsen formas av hjärnans uppbyggnad". Han recenserar och refererar den danske film- och mediaprofessorn Torben Kragh Grodals nya bok Moving Pictures: A New Theory of the Film Genres, Feelings and Cognition (306 s, Oxford University Press).
  Jag går här igenom huvudpunkterna, baserat på Hedlings referat. Boken täcker formellt berättandet i film men principerna bör även kunna tillämpas på berättande i skönlitterär form.  Huvudtesen är att den mänskliga hjärnan är disponerad för att hantera olika typer av berättelser på olika sätt. Och det sätt på vilket berättelsetyperna fungerar har sålunda med hjärnans konstruktion att göra. Grodal anför bl a följande berättelsetyper:

  Den associativa, lyriska berättelsen - innebär en blockering av åskådarens förmåga att konstruera tid och rum med stabila normer, eller att identifiera sig med en protagonist med klart uttalat mål.

  Den kanoniska berättelsen - drar med åskådaren i ett aktivt spel med känsloidentifikation med den målorienterade protagonisten. Tiden är linjär och rummet relaterat till upplevd verklighet.

  Obsessiva berättelser - förhindrar gradvis identifikation.Åskådaren blir processorienterad. Tidsbegreppen kompliceras, som i thrillers där detektiven tappar tråden och styrs ofrivilligt. Skeenden blockeras av bristande konsekvens mellan medel och mål.

  Melodramen - uppvisar en passiv protagonist, kontrollerad av t ex övermänskliga krafter, sociala konventioner eller historiskt ofrånkomliga faktoer. Åskådarens emotioner ger i ofrivilliga känslor upphov till ofrivilliga reaktioner (som tårar eller känsla av melankoli).

  Skräckfiktionen - identifierar åskådaren med en passiv protagonist hotad av mordiska krafter. Bristen på offensiv förmåga skapar rädsla. Åskådaren blir handfallen, oförmögen till aktivitet och kan drabbas av ofrivilliga reaktioner som rysningar eller skakningar.

  Den schizoida berättelsen - undandrar identifikationsmöjligheter. Åskådaren registrerar passivt händelserna utan känslor.

  Den komiska berättelsen - är kausalt motiverad, men avvisar känsloidentifikation med protagonisten. Det komiska är förenklat och leder till ofrivilliga reaktioner som skratt. Det råder inkonkruens mellan verklig och stipulerd värld genom t ex överdrifter.

  Den metafiktionella berättelsen - är skapar självmedvetenhet och ger upphov till associativa processer hos åskådaren genom distansiering. Åskådaren måste ha flera olika meningsstrukturer i åtanke samtidigt vilket komplicerar perceptionen.

  Gå gärna till SvD 11/7 (eller till själva boken, om ni har möjlighet).  Personligen tycker jag att det är ganska självklart att det sätt på vilken en berättelse fungerar relaterar till hur människan fungerar, dvs ytterst till hur våra hjärnorn är uppbyggda.
  Det tydligaste exemplet på detta är när vi läser en bok som vi tycker har otillfredställande eller dålig handling. Vi har förväntningar om t ex kausalitet och de krafter som kan driva en människa. Om de förväntningarna inte uppfylls blir vi förvirrade. Å andra sidan får förväntningarna inte uppfylls så mycket att allt blir förutsägbart. Då tycker vi bara att boken är tråkig.
  Tricket är att balansera mellan det väntade och det oväntade. Att ha för mycket av endera är inte bra.
---97-07-13---

Nedanstående skrevs på engelska därför att a) ingen svensk blaska lär vara intresserad av ämnet, och b) jag var ed på men amerikansk lista om sf-historik som jag tänkte använda för att få kommentarer och rättelser. (Tyvärr gick den listan in i limbo så eventuella rättelser m m återstår.) Jag har här strukit ett appendix om källor, bl a Harry Warner jr:s All Our Yesterdays, S T Joshis HP Lovecraft: A Life och L Sprague De Camps Lovecraft: A Biography - tack Johan och Vincent för utdrag! (Andra källor, för framtida forskning vore Truman J Spencers The History of Amateur Journalism, Ney York: The Fossils, 1957, och Cyclopedia of the Literature of Amateur Journalism, 1891, samt Benjamin Franklin Memorial Librarys, i Philadelphia, "Fossil Library of Amateur Journalism".)

EARLY AYJAY AND HP LOVECRAFT

The first fanzine is generally considered to have been Ray Palmer's The Comet, published in May 1930. The word "fanzine" was coined in 1940 by Louis Russell Chauvenet, and before this the publications were called "fanmags".
  But there was an earlier movement of amateur publishing, referred to as "ayjay" (Warner, short for "amateur journalism") or "amateurism" (Joshi). It might not have worked in the same traditions or exactly the same ways of later fanzine fandom, but the history of ayjay also shows interesting parallels to it. The ayjay movement had internal feuds, just like the sf fans, and even their own conventions. Some of the pubishers had a clear interest in fantastic literature.
  The most important connection between early sf fanzines and ayjay journals is the author HP Lovecraft (born 1890) who was a Big Name Fan in the ayjay world, to some extent active in the sf community, and an inspiration to others. Harry Warner jr has a whole chapter on what he calls "prerecorded fandom" ("eofandom" is another term) in his ALL OUR YESTERDAYS.
  L Sprague De Camp writes in LOVECRAFT: A BIOGRAPHY that "amateur jounalism...goes back a century as an organized hobby. Many well-known persons, including Benjamin Franklin, Robert Louis Stevenson, and Thomas Ediso /see note on mimeography last!/, have in their youth printed magazines and journals of their own and their friend's authorship, for fun rather than for money. The hobby, however greatly expanded with the invention, in the late 1860s, of several makes of small, cheap printing presses. Amateur publishers began exchanging their publications". It may be argued that publishing-by-yourself may go back two and a half or even three centuries, but we'd need a clear definition of what "amateurism" is. If you were rich or owned a printing press there were no legal obstacles for private publications since the breakthrough of freedom of the press, which began in England in the late 17th century.
  Warner says that "the first amateur publications date back to 1750, but they were issues of a university magazine financed by well-heeled students of Oxford and Cambridge in England" but I'm pretty sure that students elsewhere also engaged in publishing, about the same time.

Schools, Pros and Dimes
  Warner writes that it "is unreasonable to assume that there were not occasional carbon-copied or hectographed publications from science fiction fans before the appearance of the first fanzines that are known to us." One source for such activity should be schools and universities (Warner refers to eg an article on space opera in the 1878 British publication The University Magazine). Early authors of fantastic literature interested in publishing would certainly also contribute. Warner refers to several publications by Lewis Carroll from 1843 (when he was thirteen) and on. In 1848 Carroll even did six issues of a publication called The Comet /see Ray Palmer!/, followed with two issues of The Rosebud, at least six issues of The Star...and many more. One Howard Scott did The Rambler in the 1870, "with much stress on speculative science" (Warner). The group around Scott had ayjay APAs named WAPA and JEAJA and organized their own ayjay conventions.
  Even Jules Verne is said to have belonged to "a club of science writers" (Warner) around 1851, and HG Wells published an amateur magazine, Science Schools Journal, around the age of 21 which also contained early sf stories from the pen of Wells ("The Chronic Argonauts", later re-written as The Time Machine). He also published a "handwritten newspaper" (Warner), The Up Park Alarmist, before this.
  Warner says that fans of 19th century, early 19th century dime novels "were reprinting older ones and were publishing fanzines", eg one Frank Fries who beginning in 1928 (and until at least 1935) made 82 isues of a small fanzine reprinting dime stories and supplemented them with articles, letters etc. Another dime novel fanzine was Ralph P Smith's Happy Hours Magazine fron the 1920's. One Walter A Coslet collected some 400 dime novel fanzines. One George Sahr published a Frank Reade Weekly Magazine and there was a Dime Novel Club, around the 1920's and 30's.

Ayjay APAs
  The first mundane APA was National Amateur Press Association founded in 1870-71 (de Camp) or 1876 (ST Joshi, in HP LOVECRAFT: A LIFE). Joshi explains that "amateur journalism as an institution began around 1866, with a short-lived society formed by the publisher Charles Scribner and others around 1869. This society collapsed in 1874, but in 1876 the National Amateur Press Association (NAPA) definitely took form; it continues to exist today". De Camp indicates that the first, collapsed club was also called NAPA. Joshi notes that "There still exists an alumni association of amateur journalists, The Fossils, who continue to issue a paper, The Fossil, on an iregular basis." (I don't know if The Fossils and NAPA is the same thing.) The period 1885-95 has been called "the Halcyon Years" in ayjay.
  The other main mundane APA was the United Amateur Press Association (UAPA), founded in 1895 apparently after a split in NAPA (says Joshi), by William H Greenfield (14 at the time!) and others. De Camp is of another opinion: "In the 1890's, writers of letters to readers' columns in boys' magazines formed the United Amateur Press Association. It was not hatched as a rival to the NAPA, because the founders did not know about the other organization."Despite its name United APA would itself go through several splits until it died in the 1920's and 1930's. "UAPA was split into two factions in 1900 and, after these had been reunited, into three in 1905", De Camp writes. "Both associations went through storms, with accusations of election fraud and of illegal official actions. Officials were ousted; members were expelled; associations fissioned like amebae."
  The 1912 UAPA split was of importance. The winner in the election for President, Harry Shepherd, expelled the runner-up, Helene E Hoffman "on the grounds of insurrection". But she announced herself the legal president and set up her own rival organization which took the name UAPA, while those around Shepherd used the name UAPA of America. These two organizations would never reunite.
  UAPA was Lovecraft's mother organization, but when he joined in April 1914 (his first prose contribution as member being the essay "A Task for Amateur Journalists, New Member, July 1914) he had already ayjay experience from his own hektographed (in 25 copies) The Rhode Island Journal of Astronomy (1906-1909?) and The Scientific Gazette (1902-1905?). The later was weekly, produced by pencil and carbon paper and devoted to chemistry.
  He came in contact with UAPA because the Official Editor Edward F Daas had seen letters from him in The Argosy pulp magazine. He visited Lovecraft on his way to a meeting of the New York Blue Pencil Club and persuaded him to join; from Edward H Cole (who later married Helene Hoffman) Lovecraft received a bundle of amateur magazines. Warner says that Lovecraft in 1908 had a story, "The Alchemist" published in the United Amateur, "a weird tale he later disowned", but he did not join until 1914.
  Lovecraft would serve in several UAPA positions, including president (1917); he became vice-president already a year after entering (1915, serving one year). He was official editor for four of the five years 1920-24, and served in the board of criticism (first term 1916-17). He wrote a recruiting pamphlet for UAPA and was in 1916 appointed chairman of the Year Book Committee, intended to do e g a biographical directory of United Members, but the yearbook never appeared; a 1917 United Amateur announcement says a revised yearbook was ready as 63 closely typed manuscript pages but it seems it never appeared due to lack of funds. (The "other" UAPA, of America, did indeed do a yearbook, in 1914.)
  There were plenty of feuding in these APAs. The organizations themselves had different philosophies. NAPA stood for "the boy publishing ideals" and had a younger membership. NAPA was for "youthful printers to practice the art of typography" (Joshi). UAPA aimed for higher literary quality, a goal that Lovecraft also pursued with great energy. UAPA had older members. Members were cathegorized as "a" (under 16), "b" (16-21) and "c" (over 21); c-members were in significant majority. The name "the Fossils" was obviously a nickname of advocates of the boy publishing ideals. Lovecraft notes in a 1920 ayjay essay, "Looking Backward", how those Fossils on the 1915 NAPA convention tried to kick everyone over the age of 20 out of amateurdom. In this essay Lovecraft divides the ayjaians into three types: "The literati, the plodders abd the politicians". The organizations had official organs, The National Amateur and The United Amateur, publishing official reviews of the member publications. Lovecraft would often be very harsh in his judgements. The battle of quality would sometimes lead to feuding and splits.
  NAPA had 223 members in 1917 and UAPA had 247 members in 1918, but many ayjaians would be members of both organizations, including Lovecraft (from 1917, though he didn't show too much activity in NAPA until the death of UAPA - with exception for being NAPA President for a short period!).
  Noteworthy is the fact that a number of those active in at least UAPA were women. Joshi mentions something like ten female names, some very active and serving in all organizational positions, including President. Helene E Hoffman was for instance leading lady and original president of UAPA after the UAPA/UAPA of America split. There was even a short lived United Women's Press Club of Massachusetts in 1919, with one Virginia Jackson as official editor (and Lovecraft serving in the editorial board of the OO).
  There was also at least one mundane APA in Britain. "In 1918, Lovecraft was told of a revival in British amateur press activity," De Camp writes. "Through a British amateur named McKeag he joined the British Amateur Press Club. By 1921 he had organized an Anglo-American round-robin correspondence club among amateur journalists, called the Transatlantic Circulator." (More on round-robins later.) Warner writes that British ayjay organizations arrived in the 1890's.

Distribution and printing
  My soruces seldom explicitly mention printing methods used, but when they do it is printing presses. (I only find a couple of mentions of mimeogaph usage.) Some members owned printing presses and would offer to print magazines for other members for low prices, sometimes only to cover paper and ink. Lovecraft used the services of friends who owned printing presses.
  An example of a printing cost can be calculated from an issue of Lovecraft's journal The Conservative. The October 1916 issue is said to have costed 30 dollars for 12 pages in 210 copies. Around this time a pulp magazine would cost ca. 25 cents compared with maybe 4-5 dollars for a magazine today. This indicates that 1916 dollar was worth 16-20 times less, and printing The Conservative would today have costed 480-600 dollars. It wasn't extremely cheap, but not extremely expensive. It is possible that Lovecraft got a really favourable price, since he was an ayjay BNF.The Conservative was by the way published with 13 issues, 4-28 pages long, from 1915 to 1923. Lovecraft also wrote in (and some years also edited) the United Amateur and contributed to publications from other members. Between 1915 and 1925 De Camp notes that over 100 pieces by him appeared in the amateur magazines. His own magazine, The Conservative (Lovecraft was himself quite conservative in political issues), contained poems, short stories and polemic articles, the latter often critizising the quality of other ayjay publications or commenting upon matters in the latest internal feuds.
  A very important difference between sf APAs and early ayjay APAs is that the latter did not have mailings with all the contributions of the members. The APA was a contact point. The OO reviewed the member publications and discussed ayjay. The APA distributed lists of addresses to members, and the editors mailed their magazines themselves. It seems they weren't obliged to send a publication to all members, because some publications didn't reach everyone. When the Fantasy Amateur Press Association was founded in 1937 (by Don Wollheim and other Futurians) its principle of group mailings was a very significant step. Postage is a heavy burden on your economy and preparing seperate mailings a heavy burden on your time.
  "It was not required of amateur journalists of Lovecraft's days", Joshi notes, "that they produce their own journals. Indeed, no more than a fraction of the members were editors of their own papers, and some of these papers were extremely iregular."
  In the mundane APAs it was very common to contribute to publications of other members. The APAs would also have manuscript bureaus for materials from members, from which publishers could order material. There were "two 'Manuscript Bureaux', one for the eastern part of the country, one for the western part", Joshi writes regarding UAPA.

Cons and splits
  The APAs would also have a convention each year, NAPA in early July, UAPA in late July. The conventions elected the officers, and as far as I know there were no system for postal voting. To influence the organization you had to afford going to the convention, most of them held in the East. Not many cities are mentioned in my material, apart from the UAPA-cons 1920 and 1921, both in Boston, a NAPA-con 1920 in Cleveland, and the UAPA-con 1917 in Chicago. Lovecraft went to very few of the cons, but had friends who did. Ironically the only two APA-cons he visited, in 1921 and 1930, weren't those of UAPA, but the NAPA-cons. Since many of his friends were active on both organizations, he could meet his UAPA-friends on the NAPA-con. He even held a speech on the 1921 NAPA banquet. (Warner calls this "The Baltimore Conference of Amateur Jounalists. Joshi places it in Boston, which I think is correct.)
  Much of the administrative work was managed through correspondence, but Lovecraft would often travel to meet his ayjay friends, as long as it could be made as a one-day trip. In 1919 he for instance visited Charles W "Tryout" Smith in Massachusetts, and "Lovecraft found himself captivated by this old man (he was sixty-nine) with a young boy's heart", Joshi writes. "His Tryout was one of the most pathecically misprinted journals in the hisory of amateur journalism, but emerged almost like clockwork month after month for thirty-four years (300 issues were produced from 1914 to 1948)." Warner says "Tryout" Smith did 369 zines from 1872 to 1943, when he was 91 years old.
  These events took place on hotels, typically for three days during a weekend. They'd have a business meeting, a formal dinner with speeches and - I presume - otherwise discussions and lectures on amateur publishing.
  The organizations had lots of officers. UAPA had President, First and Second Vice-President, Treasurer, Official Editor, three members of the Board of Directors. Officers like Historian, Laureate Recorder - UAPA had their own awards in different cathegories - were appointed by the president, as well as the officers of the Departments of Public (dito Private) Criticism, the Supervisor of Amendments, the Official Publisher and the Secretary.
  Lovecraft particulary enjoyed beeing in the Department of Public Criticism, since it was a good platform for his crusade to increase the quality of publications. Obviously, there were crudzines already in those days, and the editors of those were scorned upon as "tyros" or "bunglers".The conventions were also often often the focus of internal feuding. The UAPA/UAPA of America split has been mentioned; while the former died around 1926, the latter lasted until 1939. Lovecraft would refer to the other UAPA as the "pseudo-United", which indicates a strong rivality.
  Joshi's book is full of details about the internal feuds, for those interested, but let's look at the events leading to the death of UAPA. On the UAPA con in July 1922, Lovecrafts "literati" side which had dominated for about five years, lost and new officers were elected under one Howard R Conover as president. Lovecraft himself lost the position as Official Editor (29 votes to 44).  The policies of the Lovecraft side were controversial. There is "also evidence that Lovecraft himself, if not his collegues, was beginning to conduct himself in a sort of fascistic way. Perhaps irritated at the slowness of the progress in literary development on the part of most members, he increasingly called for improvements by main force", Joshi writes.
  In 1923 the friends of Lovecraft were better prepared and almost all of them got voted back into office, under the president Sonia H Greene. The Secretary-Treasurer, however, one Alma B Sanger, must have been with the nemies because she "withheld funds and failed to answer letters, so that no United Amateur could be printed until May 1924." Sonia H Greene distributed a mimeographed flyer to all members in the fall of 1923, "To the Members of the United", urging everyone to become active, renew memberships etc. In his May 1924 United Amateur editorial Lovecraft realized the seriousness of the situation: "The situation teaches its own lesson, and we are not yet far enough out of the woods to indulge in leisurly exultation. The future is in our own hands, and the downfall of the anti-literati will avail us nothing unless we are ready to rebuild on the ruins of the edifice they demolished in 1922."
  But UAPA was beyond salvaging. No convention was held in 1924 (it seems the officers were reelected by mail) and the "literati" only managed one more United Amateur, in July 1924, totally dominated by the Lovecraft circle. After one or two more issues of the OO, UAPA died sometime in 1926. (Lovecraft and Sonia H Green eventually married in 1924, but divorced in 1929.)
  Lovecraft moved his activities to NAPA. He had earlier in fact been "interim President" of NAPA 1922-23, but apart from this not really active. "Lovecraft caused an ayjay sensation", Warner says though, "/he/ managed to calm down its squabbles during his year in office."
  He didn't release as much energy into later NAPA-activities as earlier in UAPA, but he did serve in the NAPA Bureau of Critics 1931-35, as Executive Judge 1935-36 and contributed to NAPA publications. (One reason for Lovecraft becoming less active is that he was becoming more of a Dirty Old Pro, getting stories published in the pulps, from ca. 1922 and on. He also wrote an astronomy column for a Rhode Island newspaper, where he for instance attacked astrology.)
  But NAPA had its problems too. In the mid 30's "The only viable amateur organisation, the NAPA, was reaching levels of spite and vindictiveness rarely seen even in the teens" (Joshi). The controversies were centered around one Hyman Bradofsky, publisher of Californian, who was "accused of being high-handed in various procedural matters relating to the NAPA constitution, and he himself apparently responded to criticism in a somewhat testy manner."

The Lovecraft Circle
  The people around Lovecraft, often called the Lovecraft Circle, deserves some comments. Already around 1917 lovecraftians such as W Paul Cook, Edward H Cole, Samuel Loveman, Arthur Goodenough, Clark Asthon Smith and Frank Belknap Long were members of UAPA. "There is nothing to disqualify these people from the title of fans", Warner writes. "They corresponded, wrote amateur fiction, articles, poetry, visited one another, feuded, etter-hacked, collected...they published amateur magazines that frequently features weird and fantasy fiction and articles about its authors."
  The Lovecraft circle even had their own minicon in 1920, "a primitive sort of noncon for those who couldn't make it to the 1920 National Amateur Press Association convention held in Cleveland".
  A typical activity among Lovecraft and his friends was the round-robin letter chain. The perhaps first of them was The Kleicomolo, 1916-18, named after the names of the four members. A similar round-robin chain, The Transatlantic Circulator, went back and forth across the Atlantic around 1921.
  Some of the lovecraftians would after his death help collecting and publishing his stories and writing, earning him a fame much bigger than when he lived. Lovecraft would often send copies of his stories to his correspondents to receive comments.
  Lovecraft was a massive letter writer. The lovecraftian R H Barlow has estimated that he wrote 100 000 letters (up to 60 pages long!) "Lovecraft normally kept fifty to one hundred correspondences in motion at all times", Warner writes. "One individual recived a letter a week from Lovecraft for twelve years."
  Lovecraft did have many contacts with sf fans. He actually planned a fanzine for general sf fandom, together with Duane Rimel, in the last years of his life (never published due to lack of printing). He even wrote a faan fiction, an anonymously mailed piece called "The Battle That Ended the Century", were well-known fans appeared under disguised names.
  Later members of his circle included Donald Wollheim, Robert Bloch and of course August Derleth. Wollheim were perhaps in the fringes of the circle, but Lovecrafts interests in ayjay may have influenced him to start FAPA. Lovecraft died the year FAPA was founded; if he had lived it's not impossible that he would have become a member. One HC Koenig was a lovecraftian who published the fanzine The Reader and Collector for FAPA; it was unique in the way that Koenig simply gave his manuscripts to his secretary and let her do the practical publishing work!
  Henry Kuttner also knew Lovecraft and is said to have met his wife C L Moore through him, when she was one of Lovecraft's correspondents. Unfortunately, Lovecraft died much too early, in 1937 of cancer.

What is a "fanzine"?
  In my opinion a "fanzine" is a publication meeting all three of these requirements:
  1) A fanzine is published under small or virtually non-existent economical circumstances. Some may evolve into better business - but this is how the idea of fanzines at least began.
 2) Fanzine publishers does not try to imitate professional magazines. They have developed their own style, in writing, layout, contents etc.
  3) The fanzine world depends on an interactive culture between publishers and readers, with correspondence, jargong, interest in historical aspects and traditions, etc.
 (I'm not entering "A fanzine deals with sf or sf fandom" as a reqirement, because a) in later years it doesn't - not even sf fanzines do, sometimes! - and b) I'm after requirements that catch the spirit of fanzine publishing.)
  I'm not sure that early ayjay meet all these requirements. I see problems with 1) and 2). Many ayjaians must have had both money and time over, indicating at least modest wealth. Even a semi-professional printing press must have been expensive, and mailing your journals to over 200 APA members yourself must have been expensive. And it seems that some sort of professional magazine quality often was the goal.Though Lovecraft did help to found a Providence Amateur Press Club near his home, in 1914, "amongst some working-class people in the 'North End' of Providence who were attending night classes at a local high school", this club seems to have lasted for a rather short time. (In 1917 the Official Editor John T Dunn went to jail, refusing to register for the draft, and that was probably the end of PAPC.)
  This discussion is of importance to establish when the "fanzine movement" started. "Isolated islands" of early ayjay of course gets problem with requirement 3).Doing fanzines not related to sf (but to comics, music, etc) have today become very popular. In my opinion this entire "fanzine movement" has its roots in the first sf fanzine in 1930. The movement migrated to comics fans in the 1950's and from there to other fields.
  Early ayjay and mundane APAs worked in the same spirit as early fanzine editors, but with more money and other ambitions. The most notable difference is that the sf fanzines generally worked on a much lower level of resources and a much higher level of social interaction. The sf fanzines introduced the mimeographs and hektographs to a high degree (though some early fanzines were printed they soon disappeared).
  The first fannish APA, the Fantasy Amateur Press Association founded 1937, also introduced the important invention of group mailings. For many people, the essence of an APA is to get mailings with publications from all members, and in THIS sense FAPA was first.
---97-11-19---

En intern, humoristisk novell inspirerad av sf-kongressen Wasacon, Stockholm, juni 1997. "Los" är en förkortning för Lars-Olov Strandberg, en känd sf-profil. Andra namn, repliker och händelser är inspirerade av men skildrar inte alls verkligheten. Mycket kan bara förstås av dem som varit med. (Wasacon var f ö mycket städad. De livligaste händelserna är uttagna på min poetiska licens!)

MANNEN FRÅN LOS

Lars-Olov ställde in objektivet på sin kamera och log. Där i hörnet var ytterligare ett intressant exempel på jordbornas bisarra vanor. Han tryckte in avtryckaren. På kameran. Nu fanns det dokumenterat, och med nästa subeterförsändelse till hans uppdragsgivare på planeten Los skulle bildbevisen bifogas.
  Med ett vant knyck satte han objektivlocket på plats och begav sig ut i lokalen för att fortsätta sina studier av jordborna. Han passerade en stor skylt:

  Välkommen till Wasacon
  (träd in på egen risk)

  Lokalen var full av finniga fyrtioåringar. Science fiction-fans är den enda kända mänskliga livsform som behåller sina ungdomsfinnar högt upp i åldrarna.
  - Hej Carolina, vill du ha litet jordnötter, frågade Lars-Olov. SFSF:s ordförande påminde sig om den senaste jordnötsorgien, och hennes kropp ryckte till av en ofrivillig rysning.
  - Nej tack, svarade Carolina matt. Jag sparar mig till kongressmiddagen.
  (- Vi är ledsna för att vi är litet försenade, hördes det från köket. Men vi är klara vilken dag som helst.)
  Genom lokalen rusade en långhårig jeansperson.
  - Science Fiction Journalen, ropade han, här var det SFJ! Alldeles färskt och den här gången har jag ansträngt mig för att få en större stil. Hela sju punkter!
  - Mellan läsandet av SFJ och mikroskopstudier av strukturen hos stencilpapper ser jag en slags parallell, sade Kjell.
  - Bar! Var? skrek en annan långhåring.
  - Nej, jag är fullt påklädd, sade Nanna.
  Det artade sig till en alldeles normal kongress. Snart skulle paneldiskussionen "Vart är fandom på väg?" starta. Mannen från Los räknade med att extrahera många strategiska hemligheter från den. Det var information som var ytterst vital för hans uppdragsgivare, om den planerade invasionen av planeten jorden skulle lyckas.
  Han tog fram kameran och lekte tankspritt med bländaren.

- ...och därför anser jag att fanzines absolut måste tryckas på rosa papper, sade en paneldeltagare. Men eftersom alla rosa papper på marknaden idag har fel nyans går det inte längre att utge fanzines. Därför är det också kris i fandom.
 - Fel!, sade en annan paneldeltagare uppbragt. Fanzines skall tryckas på gult papper. Allt annat är högeligen puerilt!
  - Blått papper! Blått papper!
  Det utbröt plötsligt tumult i lokalen. Lars-Olov stod i ett hörn och fångade händelserna i sin obarmhärtiga kamera.
  - Mina damer och herrar, skrek Carolina. Nu får ni allt lugna er.
  Ingen reagerade. Ingen ville tydligen kännas vid beteckningarna "damer" respektive "herrar". Det här var ju fans!
  - Öhlen är nästan slut! sade Nanna som just rusat in. Det finns bara några få kvar. Först till kvarn...
  Bråket om rätt fanzinepappersfärg upphörde genast och alla rusade till baren.
  - Rådigt av dig Nanna, sade Carolina. Jag fick inte bukt med dem.
  Öhlen var i själva verket inte på väg att ta slut, men det var det ingen som märkte. Fansen tog gärna varje förevändning för att inmyndiga denna gyllene dryck.
  - W-would you conschider me drunk? undrade en fan strax innan han trillade baklänges.
  Nanna langade öhl så att kapsylerna flög och sedan föll ned som ett lätt kapsylduggregn. Lars-Olov tog ytterligare några bilder. Kanske vore det en bra idØ att före en invasion förgifta jordiskt öhl, funderade han så smått, innan han kom att tänka på Pripps Blå.
  - På mitt föredrag, sade Göran, hade jag tänkt berätta hur Jack Vance hjältar brukar präglas av närmast extrem grymhet. Men så råkade jag se senaste SFF-sändningen, så nu får jag göra om det.
  - Äsch, sade Anders. Det var ingenting mot femtiotalet, då jag var klubbmästare i Futura. Klubbens ordförande höll på att nästan knivdräpas av en haschberusad marockan, och det var nästan slutet för klubben. Förresten var inte den där pangblondinen som jag var så intresserad av med längre så...
  - Det var ingenting, sade Göran, jämfört med när jag höll på att mördas av hundratals galna Star Trek-fans sedan jag stoppat Sveriges Television från att sända Star Trek. De riktade sina phasers mot mig och...
  - Vad hände?
  - Inget. Phasers är ju bara plastbitar. Riktiga strålpistoler finns ju inte. Trekkisarna blev väldigt
förvånade när jag inte upplöstes i atomer.
  - Star Trek är ju nästan lika bra som Kapten Conan, sade Anders. Jag kände en blondin en gång som...
  Mannen från Los tog några bilder av de fjorton fansen som stod på den 1,5 kvm stora balkonen, fullt involverade i ett högljutt samlag - f´låt: samtal skall det vara. (Ber om ursäkt för den layouttekniska finten.)
  - Nu är du ute och cyklar, sade Johan.
  - Nej, jag är ute och åker rullskridskor, sade Annika som var hedersgäst (hon hade nämligen fått ut en bok, och befann sig därmed av skaran Smutsiga Gamla Proffs för vilka framträdanden på coner blev en smärtsam plikt).
  - Ni har väl läst min artikel i tidningen, sade en fan som sysslade med att sälja returpapper som litteratur. Den heter "Fanzines skall ta över världen, annars...!". Jag satte ihop texten från urklippta bokstäver i tidningarna och skickade in den som "Fanniska kommandot". Vete fan var tidningen fick mitt namn ifrån.
  - Nu är det dags för nästa programpunkt, sade Janne som kom rusande (han hade just spräckt sin ekonomi på auktionen, och köpt en unik novellsamling av Hugo Gernsback för 742 kr).
  Mannen från Los drog sig mot programrummet. Föredraget skulle heta "Analys av den deterministiska relativiteten i dynamiskt komplexa system hos Arthur C Clarkes i dennes ungdomsår, då han uppfann satelliter men önskade att han skulle ha uppfunnit robotar istället - en kort akademisk genomgång med diagram, formler och logisk härledning".
  Föredraget blev en stor framgång. Redan efter ett par minuter hade en ung företagsam neofan lyckats smyga bakom den olycklige docenten och - till allmänt jubel - dra av honom byxorna. Inom ytterligare några minuter var föredragshållaren inlindad i stencilfärg. Små tussar av stencilpapper slängdes på den svarta massan. Med byxorna kring fötterna och indränkt i en svartvitt gegga leddes den oskyldiga docenten ut på gatan. Förvirrad stapplade han iväg i den ljusa kvällningen med en skylt på ryggen: "Tråkig serconit!"
  - Det blir en smula svårt att övertala honom att hålla föredrag igen, sade Carolina. Åtminstone den närmaste tiden. Fans är alldeles för elaka.
  - Vi var snälla, sade någon. Han fick massor med stencilfärg alldeles gratis! När han kommer hem kan han publicera ett oneshot!
  Lars-Olov plåtade och lade händelserna på minnet. Denna försvarsmetod kunde bli besvärande för de losianska elitsoldaterna när de anlände. Fanns det något effektivt motmedel?
  - Därför skall vi utge ett science fiction-magasin, sade Mats. Det skall heta "Super Science Visions of Slannish Utopian Futures with Lots of Rockets" och utges i 100 000 exemplar.
  Publiken lyssnade högtidligt till denna programpunkt, som kallades "Viktiga tillkännagivanden, med nya fantastiska projekt, priser, adelstitlar och annat".
  - Nästa utgivningsprojekt är Kjells samlade dikter, sadeCarl-Mikael. Vi har redan de tre första CD-ROM-skivorna under produktion. Med hjälp av avancerad komprimering räknar vi med att få plats med allt på under tio skivor.
  - Jaha, så var det dags för Alvarpriset. Nominees are...
  Ett antal personer presenterades kort, och Lars-Olov tog detsamma på var och en.
  - ...and the winner is...Tommy! Med 131251 röster mot elva. Hela Linköpings befolkning har röstat på honom.
  Tommy gick upp på podiet och tog emot priset, som bestod av litet pengar, ett diplom, en gratis prenumeration på Sekter i SF och fem bitar kola.
  - Dags för SFF-priset. Vi tre här på podiet har nu räknat de tre röster som kom in, och vinnare är...
  Mannens från Los kamera gick varm. Någon skrek: "Is till Lars-Olovs kamera! Den har gått varm!" "Jag är klar med min drink!" svarade någon, och hällde de kvarblivna isbitarna på kameran. "Men det där var väl ändå onödigt!", svarade Lars-Olov irriterat.
  Rickard gick omkring och delade ut sitt fanzine, Minibaren (som inte handlade om B5 utan om vad man kan trösta sig med på hotellet när roompartyt är över), medan andra satt och läste Bosses fanzine, Old Man´s Fantasies.
  Plötsligt föll någon ihop på golvet i spasmer.
   - Oj, har han fått epilepsi, utbrast någon.
  - Nej, han beställde en Screwdriver i baren, och fick av misstag ett glas ren apelsinjuice. Sådant är farligt. Det kan påverka blodhalten i alkoholomloppet.
  Mannen från Los tog några bilder till.
  ("Ta inte mina bilder!" sade Lars. "Jag är inte klar med dem.")
  Sakta men säkert började kongressen lida mot sitt slut. (Alla var slut men ingen led.) Programpunkten "Vad är klockan?" avverkades på rekordtid (1:37:21.51). Videorummet hade slut på Star Trek-filmer och hade i ren desperation börjat visa den tyska 60-talsserien "Raumschiff Orin - Lebensraum im Universum".
 
Det var snart dags för den obligatoriska höjdpunkten som alla coner har. Mannen från Los var i princip klar med sitt uppdrag för denna gång. Han drog sig undan för att förbereda subeteröverföringen av spionmaterialet. En av barens mer exotiska drinkar dög utmärkt som snabbframkallningsvätska.
  Han drog sig undan litet diskret. När han framkallat bilderna placerade han dem i rätt ordning i subeteröverföringsapparaten. På överföringsduken fanns 2,4 miljoner receptorer som läste av bilden och översatte alla data till rätt kod. Via en IR-länk gick all data vidare till sjävla subetertransmittern och vidare via hyperrymden till planeten Los. I sitt senaste meddelande hade Los militärledning förklarat att man var redo för invasionen. Om den nya spionrapporten inte uppvisade alltför stora hinder skulle man invadera om några dagar.
  Mannen från Los var optimistisk. Det var helt tydligt att invasionen skulle kunna bli framgångsrik. Stencilfärg var nästan jordingarnas enda försvarsmedel - men lagren av denna strategiska råvara var så gott som slut.
  Lars-Olov gick ut i programrummet med subeteröverföringsutrustningen under armen. En intet ont anande gopher hjälpte honom att spänna upp duken, och gick sedan ut för att förkunna:
  - Hallå! Diabildsvisning med Lars-Olov börjar nu! Kom allihop!
  Rummet fylldes snart. Lars-Olov satte på subeteröverföraren. Den verkade fungera perfekt. Bara den nya informationen kom över, skulle inget kunna hindra losianernas invasionsflotta.
  - Jaha, nu var det dags att börja, sade mannen från Los.
 Den första bilden lyste upp på duken. Överföringen hade börjat.
  Snart kunde ingenting rädda jorden.
---97-06-16---