Innehåll:
Författarens urskuldande
Vem är jag
Klassifikationssystem
Datorspel
Rymdstationer och virtuella världar
Intermezzo
Definitioner av sf och fantasy
Dikt
Kongressrapport (ej med i den elektroniska versionen på författarens
begäran)
Bokens historia
Kolofon
Det blev ett fanzine iallafall, till slut. Strängt taget borde jag väl skriva denna text sist i stället för först; ännu är det långt ifrån säkert att det blir ett fanzine av de osammanhängande textbitar jag har i huvudet. Det har blivit ett par snabbt avbrutna försök under det senaste året. Men att denna text existerar i läsarens huvud beror på att den finns på papper, och dessutom ska jag inte ge upp allt för tidigt denna gång. Alltså: Det blev ett fanzine iallafall. Till slut.
Varför, frågar jag mig. Varför ska jag skriva fanzines? För att bekräfta min tillhörighet i fandom? Knappast. Det finns gott om fans som inte själva skriver fanzines. Dessutom skulle jag känna mig lite patetisk om jag försökte skriva ett fanzine enbart för att desperat komma in i fandom. Beror det i så fall på att jag har så mycket att skriva om och delge omvärlden? Njae. Det är kul att skriva, men jag kan inte påstå att jag besitter någon fantastisk talang; och så speciellt djupa insikter i tingens natur, vad som är god sf eller något annat sitter jag väl inte heller inne med. Det är bara att erkänna: jag skriver för min egen skull, delvis för att jag sysslar så lite med att skriva på svenska, och jag skriver om sådant som intresserar mig; och om någon vill läsa är det ju trevligt. Så varför kalla det fanzine och skicka det till intet ont anande fans? Tja, det får väl kvarstå som ett mysterium.
Visserligen är det inte brukligt i fanzines, såvitt jag har kunnat läsa mig till, men jag vill ändå tala om vem jag är: jag heter Linnéa Jonsson, bor i Uppsala, är 25 år gammal, Tolkienist, sf- och fantasyläsare och snart färdigutbildad bibliotekarie. För övrigt gillar jag bland annat att segelflyga, spela rollspel och sjunga i kör. Jag har läst en del fanzines och varit på några kongresser, och jag bor ihop med Johan Anglemark.
I januari i år köpte jag ett begagnat ex av Klassifikationssystem för svenska bibliotek, sjätte utgåvan. Institutionen för bibliotekarieutbildning sålde ut dem eftersom de själva hade köpt in den sjunde utgåvan, och eftersom jag är barnsligt förtjust i klassifikationssystemet köpte jag raskt ett ex. Det är den gula boken, som är uppställd i signumordning från A (bok- och biblioteksväsen) till Ä (tidningar). Sjätte utgåvan, som kom 1984, var den första rejält reviderade upplagan sedan 1956. Det är en fascinerande läsning. Man kan verkligen se vad som är viktigt för Sveriges Allmänna Biblioteksförening; böcker som handlar om böcker och bibliotek kommer först, och ingen annan kategori är så välklassificerad som den. Under C (religion) kan man konstatera att signa mellan Ca och Cl är kristendomens olika aspekter, medan samtliga övriga religioner trängs in under Cm och Cn. På N (geografi) finns undersigna för varje län i Sverige. Det är väl inte så konstigt i och för sig, eftersom det finns hyllor för litteratur med lokal anknytning på vartenda folkbibliotek i Sverige.
Dessutom kan man i viss mån se hur systemet har byggts på efterhand. Datorer, tillexempel, går in under P (teknik, industri och kommunikationer), och har signa som börjar med Pu. Hade SAB-systemet konstruerats idag gissar jag att datorer och databehandling hade fått breda ut sig över Pa--Pb, minst.
Fast jag klagar inte. Systemet är utmärkt konstruerat även om enstaka signa kanske inte är så bra. Just det faktum att man kan bygga till i systemet utan att behöva ta till ett signum med 7-8 tecken är en stor fördel. Vissa signa är samordnade, så man slipper lära sig nya underbokstäver för alla huvudsigna: så är till exempel G (litteraturvetenskap) uppställt efter F (språkvetenskap) och K (historia) är i stort sett ordnat som N (geografi). Jag tycker bättre om ordning än kaos (även om det kan vara svårt att tro för den som varit hemma hos mig) och tilltalas särskilt av den sorts ordning som man kan sortera böcker efter.
Dessutom har jag sett och arbetat med andra system, närmare bestämt Dewey Decimal System som används i större delen av den övriga världen, och det var inte att leka med! Eftersom det finns 24 eller 25 huvudbokstäver i vårt system och bara 9 siffror så måste ett Deweysignum med nödvändighet bli längre än ett SAB-signum. Ett huvudsignum skrivs i Sverige med en versal men i de flesta varianter av Dewey med tre siffror. På svenska bibliotek ställer man ju nästan aldrig upp böcker efter fler än tre bokstäver i signumet: böcker som i katalogen har signum Pmbaab ([tillverkning av] vin och öl) ställs nog i allmänhet upp på Pmb ([industriell beredning av] livsmedel och njutningsmedel), och så behöver man inte som låntagare bekymra sig om att boken i teorin har ett längre signum; på de flesta bibliotek som använder Dewey förkortar man inte signa utan skriver glatt ut 612.5617759 på bokryggen. Att låntagarna inte klarar av att ställa tillbaka böckerna på rätt ställe då är inte så konstigt.
Jag vet inte om jag är den enda som tittar på bilarnas registreringsskyltar och försöker komma på vad de har för klassifikation. Ingen av mina kursare gör det, såvitt jag vet... Men jag är inte den enda som läser klassifikationssystemet och letar efter signa som betyder något, som Kex eller Hutt!
Bd är för övrigt "Allmänna tidskrifter och allmänna serier (hit [...] i princip ändlösa monografiserier med blandat innehåll)", och det kan väl sägas stämma för ett fanzine. I skrivande stund heter detta fanzine fortfarande Bd [Hc.04] [G.0978], men det blir nog bara Bd till slut.
På sista tiden har jag ägnat en massa tid åt att spela Settlers II, ett datorspel där man simulerar uppbyggandet av en koloni, bygger bondgårdar, gräver gruvor och tillverkar redskap och vapen mm för att sedan slåss med den Onde Fienden som vill hindra ens framfart. Det är otroligt vanebildande, och man måste hela tiden bibehålla en balans mellan vilka råvaror man använder till vad, vilka byggnader man har var och så vidare. I måndags hade jag grepp om båda mina fiender (de rödklädda och de gulklädda) och hade just bränt ner de rödas högkvarter när jag började undra över vad det var som låg överallt på marken. Närmare beskådande avslöjade att omgivningen var översållad av små, skickligt ritade skelett...
Plötsligt kändes spelet inte fullt så kul längre. Vad var det egentligen jag höll på med? De röda och gula hade exakt samma gubbar som jag - rödhåriga skogshuggare, feta bryggare, mjölnare som satt och snarkade utanför sin kvarn och så vidare - och jag ägnade mig åt ett slags folkmordssimulering. Missförstå mig rätt; jag sitter inte och känner reell empati för de virtuella gubbarna på skärmen (någon verklighetsförankring har jag väl iallafall!), det var den bakomliggande principen som fick mig att stänga av. "Jag är blåklädd så jag får döda dig."
En annan fråga jag ställer mig är om det är så här krigsherrarna tänker på sina soldater, som ett slags virtuella blippar som lätt kan ersättas av en ny blipp, bara man har ett svärd, en sköld och en tunna öl? Är det samma slags intellektuella kick att sitta bakom kontrollbordet till ett riktigt krig och se hur ens trupper förlorar eller vinner mark?
Fast spelet i fråga är, som sagt, definitivt vanebildande. Det dröjde inte länge förrän jag satt där och spelade igen. Och det är fortfarande roligt. Trots allt vet jag ju att det är jag som är god.... Eller nåt.
i cyberrymden kan man höra dig skrika
Jag har fått i uppdrag att konstruera en rymdstation. Jag hade tänkt mig en halvklotsformad historia, ungefär som en sådan där plastkula med ett "snöfall" i. I mitten ett hisschakt och på varje våning korridorer som går ut från hissen som ekrarna på ett hjul. Jag har aldrig sett vare sig Star Trek (utom några avsnitt av originalserien, men då bodde de inte på en rymdstation) eller Babylon 5. Den enda rymdstation jag har sett på film är Dödsstjärnan, och en boll är för svår att göra en karta över. Ärkemagikern tyckte att det var bra att jag knappt har sett någon sf-tvserie, eftersom det gör att jag inte har så många förutfattade meningar, men nu har han förkastat min fina halvklotsidé. Humpf.
Det handlar om virtuella världar, textbaserade rollspel på Internet. Det finns hundratals, kanske tusentals, olika, och jag har varit skapare (gud, trollkarl, kodare... stryk den beteckning som ej önskas) på ett av dem sedan slutet av 1996. Det är förfärligt vad mycket tid det tar; lyckligtvis har jag numera gratis direktanslutning på bibliotekarieinstitutionen och det skonar ju telefonräkningen. Ärkemagikern är en entusiast, det var han som startade det hela och han har det övergripande ansvaret för världen, och hur mycket tid han tillbringar där vågar jag inte ens tänka på. Att skriva där är stimulerande. Det är i stort sett den enda form av kreativt skrivande jag ägnar mig åt nuförtiden, och det är synd att det är på engelska eftersom jag borde öva upp min förmåga att skriva på svenska, annat än PM om integrerade bibliotekssystem och annat jobbrelaterat vill säga.
Men nu gäller det alltså en rymdstation. Den är det första stället man ska komma till när man loggar in i spelet, så den måste vara bra konstruerad och lätt för nya spelare att hitta runt i och kartlägga. Att man måste använda normala väderstreck känns fullkomligt löjligt på en roterande farkost i rymden, men så är nu spelet konstruerat. Lyckligtvis behöver jag inte skriva all koden själv - bara bestämma hur stationen ska se ut, göra en karta medelst textgrafik, få fram tillräckligt många kodare som kan och vill göra själva jobbet och sedan se till att de verkligen gör det. Och koda de delar som ingen annan tar på sig. Håhåjaja. Ljusa idéer mottas tacksamt.
intermezzo -- citerat på nätet
Om en naken man kom springande på gatan i en amerikansk stad med hakkors målat på bröstet, skjutande vilt omkring sig med en kpist och vrålande "död åt alla negrer" så skulle folk ringa till polisen och skrika "Hjälp! Det är en naken man här utanför!"
vårt behov av att kverulera är omättligt
Definitioner av sf respektive fantasy är mycket på tapeten just nu. Kanske är det alltid så, vad vet jag. Det görs många försök att påpeka skillnaderna, men de flesta erkänner ändå att det finns gott om böcker som är svåra att stoppa in i det ena eller det andra facket. Själv tycker jag att Julian Mays The Many-Coloured Land och följande böcker är ett utmärkt exempel på det. Man vet att det är sf för att... tja, för att man vet det, men de känns definitivt som fantasy, och de innehåller många av fantasyns typiska ingredienser, såsom magi, om än under ett annat namn.
En intressant sak i sammanhanget är det faktum att medan många (långt ifrån alla) sf-fans i bästa litteraturkritikertradition fnyser åt fantasyn som ett slags lägre stående genre så kan jag inte påminna mig att jag någonsin hört eller läst en fantasyläsare uttala samma inställning till sf. Det är klart att det finns mycket skräp inom fantasyn, men det finns det väl i vilken genre som helst, science fiction inte undantagen. Den stora massan rena fantasyläsare är yngre och därmed mer okritisk än de flesta rena sf-läsare, så det finns väl en större marknad för skräp där. Och det som det finns en marknad för, det produceras. Men det finns mycket som är bra och läsvärt, om man gillar den typen av litteratur. Och om man inte gör det, varför då gnälla? Undrar väninna av ordning.
Kanske är det för att sf och fantasy ofta buntas ihop som många fans fäller ut sina taggar mot fantasyn. Folk som inte vet bättre tror att science fiction och fantasy är ungefär detsamma, och det är förstås irriterande för oss som vet bättre. Ungefär som när somliga amerikaner talar om "Europe" och tror att Sverige och Spanien är ungefär detsamma.
Debatten förs eller har förts i ett par andra fora, och detta är inte ett försök att starta den här också, men som fantasyläsare blir jag förstås stött ibland av att höra folk som jag normalt sett anser som omdömesgilla förkasta hela fantasygenren bara för att den råkar ha dragit till sig ett helt gäng dåliga författare. Det är säkert ingen tillfällighet; i fantasyn finns ett otal klichéer som förstås är tacksamma att ta till om man saknar skrivartalang, och läsekretsen är, som sagt, ofta alltför okritisk. Men debatten borde, enligt min humbla uppfattning, handla om varför folk gillar skräp snarare än om varför fantasy är skräp. För det tycker jag, generellt, inte att den är.
Varför man läser fantasy respektive science fiction är också intressant; för mig fyller de båda typerna av litteratur delvis olika behov. Båda typerna kan ge mig intellektuell stimulans ("hur skulle det vara om...") och ibland en rejäl SOW, fast det händer betydligt oftare med fantasy än med sf för mig. Att läsa sf känns ofta mer arbetsamt än att läsa fantasy; folk är, paradoxalt nog, mindre mänskliga i många sfböcker än i mycket av den fantasy jag har läst, trots att "folk" inte alltid är människor där. Och visst, jag är lat ibland, särskilt när jag måste läsa en massa tung kurslitteratur, och då är det enklare att läsa mindre arbetskrävande skönlitteratur.
Med vilket inte menas att all fantasy är enkel och lättsmält, men det var det förhoppningsvis ingen som trodde att jag menade heller.
Det är inte lätt att skriva dikt.
Man måste vara på sin vakt
så att man inte tappar vikt
-ig rytm och takt.
Själv är jag autodidakt.
|
År |
Händelse/utveckling |
Plats/område |
|
ca 3500 f Kr |
Sumererna utvecklar kilskriften |
Mesopotamien |
|
före 3000 f Kr |
Papyrus börjar användas som skrivmateriel |
Egypten |
|
före 2250 f Kr |
Biblioteket i Ebla, över 16000 kilskriftstavlor, klassificerade och katalogiserade |
Syrien |
|
1000-talet f Kr |
Fenicierna utvecklar ljudskrift med 25 tecken |
Medelhavsområdet |
|
mellan 750 och |
Homeros dikter blir Västerlandets första nedskrivna verk |
Grekland |
|
600-talet f Kr |
Ashurbanipals bibliotek med tusentals lertavlor |
Nineve |
|
ca 295 f Kr |
Ptolemaius I låter grunda biblioteket i Alexandria som kom att innehålla runt 700 000 bokrullar |
Egypten |
|
200-talet f Kr |
Papyrus blir dyrare, pergamentet utvecklas |
Pergamon? |
|
75 e Kr |
Kilskriften slutar användas. Sedan 400 f Kr har den endast använts inom astronomi och matematik |
|
|
100-300 |
Bokrullen (volumen) börjar ersättas av codexen |
Romarriket |
|
476 |
Efter Västroms fall förlorar boken i betydelse |
Europa |
|
ca 500-1500 |
Klostrens skrivare bevarar delar av det antika arvet |
Västeuropa |
|
600-talet |
Pergament har helt ersatt papyrus |
|
|
751 |
Kineserna lär araberna tillverka papper;hampa och lin används som grundmaterial |
Samarkand |
|
runt 800 |
Karl den Store samlar böcker; boken får åter en position utanför kloster och kyrkor |
Tysk-romerska riket |
|
1200-talet |
Papperet introduceras i Europa efter att ha använts länge i den arabiska världen |
Spanien, Sicilien, Konstantinopel |
|
1200-talet |
Universiteten medför ökning av bokproduktionen |
Italien |
|
1400-talets mitt |
Gutenberg utvecklar tekniken att trycka med rörliga typer |
Tyskland |
|
1500-talet |
Papper börjar allmänt ersätta pergament |
Tyskland, Italien |
|
1799 |
Rosettestenen, graverad ca 196 f Kr, återfinns och hjälper forskarna lösa hieroglyfernas gåta |
Egypten |
|
runt 1850 |
Trämassa ersätter lump i papperstillverkningen |