Organization: Rubber Chicken Decapitation Squad Date: Mon, 10 Jul 2000 21:29:36 +0200 To: Hans Persson From: Nicklas Andersson Subject: Textversion på Aynia nummer 3 Aynia3 Vari vi får veta ifall Nicklas är vid sina sinnens fulla bruk som ger sig på ett nischat specialnummer eller ifall han verkligen har tagit sig vatten över fotknölarna. Gamla farhågor besannas och saker som borde ha varit instängda i hans inre släpps löst. Hade detta varit en skräckfilm hade musiken börjat spela på stråkarna just nu. ---------------------------------------------- Adress och sånt ---------------------------------------------- Hemsida finns på http://www.algonet.se/~hologram/fanzine/aynia/ Om inget annat omnämns är alla texter och Illustrationer är gjorda av mig. LoCs, bidrag och liknande skickas med fördel till: Nicklas Andersson Ljungbyvägen 5 341 76 Ryssby Eller varför inte skicka ett epost till hologram@algonet.se ---------------------------------------------- I. Orsak och verkan, en inledning ---------------------------------------------- Det här numret av Aynia kommer inte -- trots bättre vetande måste jag tillägga -- att gå ut via SFF-sändningen som vanligt, det vore kanske bra att fastställa detta för folk, människor, fans, redan såhär från början. Istället ges det ut vid hela två tillfällen, ConFuse 2000 och NasaCon 2000, jag orkar helt enkelt inte göra två nummer inom loppet av ett fåtal veckor. Så vad får någon att göra ett speciellt nummer enbart för en kongress? Om jag fick etthundraen kronor för varje gång jag har fått den frågan, ja då skulle jag ha haft över hundra kronor. På grund av uppskattning? Ja, några verkar gilla det jag skriver så visst, helt fel är det inte. Påtryckningar? Inte heller fel, meningen "visst skall du göra ett kongressnummer!" har yttrats till mig. Och jag tog givetvis detta till mig, ytterligare ett bevis på att jag har svårt att säga nej. Skälen till att inte göra det skjöt jag undan mentalt, de existerade inte. Så jag satte mig ned och tänkte inte igenom det noggrant, nej istället beslutade jag mig för att göra det. Varför? Det jag själv skulle ha gissat på är att jag är knäpp, spritt språngande galen eller rent utav sinnessjuk. Speciellt då det gav mig en deadline som låg så långt in i framtiden som tre och en halv månad i framtiden. Det är gott om tid tänkte jag och tänkte inte mer på det. Tiden gick och kongresserna närmade sig med stora steg, långt inne i min hjärna öppnades en liten ekdörr. Inte mycket men det räckte för att jag skulle bli påmind om vad jag hade åtagit mig. Jag hade inte längre gott om tid och artiklar började skrivas. Jag har som ni kanske har förstått en mental defekt som gör att jag tror, på fullaste allvar, att deadlines är där för att överskridas. Nu saknade jag den möjligheten eftersom det då hade varit försent utan någon chans till återupprättelse. Men skam den som ge sig, Aynia nummer tre skall bli klart om jag så drabbas av hjärtinfakt och flimmerhårscancer. De egentliga skälen till att jag gör om jag gör, är två. Och då är de relativt enkla att förstå. Ett var att jag inte ville dela ut något som alla förr eller senare ändå kommer att få, det där känns som om jag lurar på andra fans en låda överkonserverad burkmat. Det andra är givetvis att jag är så ohyggligt uttråkad av saker som stavas "molmassa" och "jämnviktskonstanter". Så jag gör ett fanzine, tänkte jag för mig själv lite lagom högt när jag satt där på biblioteket och bläddrade i typografiböckerna. Att nummer två precis hade blivit klart hade ju trots allt inget med saken att göra, det kändes långtråkigt utan att ha något att skriva på. Då tänkte jag inte heller direkt på vad innehållet skulle bli, men en sak var dock säkert, mer sercon än nummer två. För de av er som inte kommer ihåg eller -- hemska tanke -- inte fick det kan jag tala om att den till större delen bestod av fanniska försök till witterhet. Jag skall försöka få till en lagom blandning av båda, det är inte alls så lätt som det låter, då bra sercon-artiklar är överlag svårare att skriva än de där andra. Jag har nu försökt och kungör det härmed offentligt, huruvida försöket blev lyckat eller inte kan inte jag bedöma, partisk som jag är. Ni får gärna komma med kommentarer, både i LoCs och direkt på någon av kongresserna om ni nu känner för det. Jag vill påpeka att jag inte vill ha kommentarerna som ett pussel av Post-it-lappar -- någon mer än jag borde rimligtvis ha slagits av samma bisarra tanke någon gång. Hur som helst borde det bli mer serconsitiskt över huvud taget i framtiden, efter ett litet uppehåll på två månader plockade jag mot slutet av februari upp en bok och började läsa. Befriande, snart kanske jag åter är nere på enbart tvåsiffrigt antal böcker att läsa. Jag skall inte tråka ut allt för många personer med att som vanligt gnälla över lite hyllplats eller IKEAs dåliga bokhylledesign. Nu gäller det att kunna sätta mig och skriva ned de tankar som flyger genom huvudet då jag läste dessa böcker. Det kommer inte att lyckas nämnvärt, men det är ett litet steg i rätt riktning. Det blir alltså till större delen fanniska artiklar igen. Jag skall ändra på det, jag lovar. Nästa gång. * * * * Jag läste Minotauren nummer 6, du vet, den med den snygga framsidan. Jag gillar den mycket, trots att jag inte är mycket för skräck i sig. Men det är inget fanzine, men å andra sidan är det inte heller riktigt vad jag skulle vilja kalla ett semiprozine, inte än men snart är den där, det är jag övertygad om. Även om den inte uppnår samma klass på papper och i viss mån siddesignen som JVM är den i mitt tycke ett fullgott komplement, detta vidhåller jag trots att jag ställer mig kritisk till en del av de artiklar som Minotauren publicerat i år. (LoCet kommer, snart. Jag lovar.) Men i jämförelse med de flesta andra mindre tidskrifter har Minotauren bra papper, hyfsad design och tryck, även om det är misspass. Eh, glöm det där sista, jag är lite mindre yrkesskadad när allt kommer till kritan. Finanseringen är alltid svårt utan en uppsjö annonsörer, men det är också en integritetsfråga, annonser må ge inkomster, men de tar lätt över tidningen i alla aspekter. Så varför skickas den ut via SFF? Jag förstår att det är en kostnadsfråga, men om vi som är intresserade betalade en prenumeration istället skulle inte kostnaderna täckas in då? Jag vidhåller att den tidigare har haft ett för snävt innehåll för att tilltala den stora grå klumpen vi kallar för fans, men nu när allt inom fantastikens gränser börjar smyga sig in innanför de mjuka pärmarna tror jag att den faktiskt kan lyckas. Vem vet, det går säkert att nå den stora gröna klumpen av mänskligheten som inte är fans också. Mina förhoppningar på vad Minotauren skall åstadkomma stämmer säkert inte riktigt överens med vad Rickards egna planer. Men jag hoppas att han fortsätter ta in noveller från okända personer (så tillvida de är bra givetvis) för det saknas en sådan kanal i dag, speciellt då de svenska bokförlagen inte har något direkt intresse för noveller. Lite av en svensk variant på Fantasy & Science Fiction Magazine och Asimov's om någon förstår vad jag menar. Delge information om dess existens till närmast bibliotek, få dem att köpa in var sitt exemplar så att även gemene man kan få sig ett smakprov utan någon kostnad. * * * * Det har kommit till min kännedom att Sten Thaning har kallat mig ond tack vare mitt förespråkande av papper. Jag bockar och tackar för denna komplimang. Om han bara visste vilka planer jag har för världen - för att framstå som ännu ondare tänker jag delge mina planer för omvärlden. Om du tycker att elektroniska texter är bättre än de på papper bör du alltså blunda nu eller hoppa fram till nästa fyra stjärnor. När världsherraväldet ligger i mina händer kommer det att hända saker. Jag skall för det första se till att mänskligheten glömmer bort hemska ord som e-böcker, bärbara minidatorer med stor kapacitet och dess likar. Pappersindustrin skall åter blomstra och nya, bättre sätt för återanvändning uppmuntras. Annars tar träden slut och då har vi varken syre eller papper och då är det inte lätt att producera böcker. Sedan skall jag ha ett stort palats, indränkt i platina. Ståtliga statyer på någon stand in som er bättre ut än jag gör, samt gigantiska torg döpta till min ära. Det kommer aldrig att hända, men jag slåss för mina rättigheter att få drömma om bättre tider. Och att även få drömma om dansande frallor och tvåliters flaskor med Jolt-cola. Och jag hävdar bestämt att jag inte har storhetsvansinne, kanske ett litet vansinne, men definitivt inte något stort. * * * * Det sägs att det är sommar men jag tvivlar lite. Det är inte så vidare varmt och solen lyser inte nämnvärt upp tillvaron vid de tillfällen den lyser över huvud taget. Det blåser dessutom, något som nästan är lika hemskt som sliskig och grå snö. Men ändock är det sommar, detta talade min näsa om för mig häromdagen. Jag hoppades in i det längsta att slippa allergin, men nej då, riktigt så roligt skulle jag inte få ha det. Ögon som kliar och en näsa som får en att uttala de mest grundläggande orden konstigt. Det där med dygnsrytm är också lönlöst, solen kommer och går i två olika ettaper varje dag, mellan klockan tolv och sex på natten känns det som om solen går ned två gånger, det är inte klokt. Det finns ljustpunkter med det här sommarjoxet ändå, så länge det är varmt för det gör det möjligt att ligga utomhus och läsa böcker utan att man riskerar att förfrysa knäna. Just nu behöver jag all tid jag har till att minska ned hyllorna med olästa böcker, jag trodde att nu när skolan är slut skulle jag äntligen få tid för detta, men jag hade visst fel. Alltid är det något som kommer i mellan, och i genomsnitt blir det bara två till tre böcker i veckan. Det är hemskt. Mitt senaste tilltag inom bokköperiet är att köpa böcker av författare jag aldrig har läst förut, det har än så länge fungerat över all förväntan. Ytterst få har varit dåliga, men detta beror till stor del på att jag inte köper på måfå, utan baserar allt på rekommendationer från människor jag mött i den fysiska världen, och från de läsbara nyhetsgrupper som gömmer sig bland resten av usenet-populasen. Om det inte vore för usenet skulle jag aldrig tagit ned China Miévilles Perdido Street Station från SF-bokhandelns nyhetshylla som subsitut för A Needle in the Groove (Jeff Noon). Jag skulle inte heller ha läst Raphael Carter, Diane Duane, Linda Nagata, Neal Stephenson, Diana Wynne Jones eller någonting av Jonathan Lethem. Okay, jag ljög angående Lethem. Jag hade förmodligen köpt någon av hans böcker bara på grund av omslagen, som i mitt tycke är rätt snygga. Ibland tror jag att jag behöver en assistent som kan ta hand om det där vardagliga sakerna som kommer i vägen för det som är viktigt. Eller tvärt om i vissa fall, en fannisk assitent som hindrar en från att gafiera. Den kan driva på en att skriva färdigt det där fanzinet man hållit på med i en smärre evighet, hålla reda på vilka APAs man är med i och påminna en om adresserna och sådant. Kanske till och med använda dem till att agera frimärks- och kuvertslickare, det vore inte helt fel i min mening. Det finns äldraomsorg och barnomsorg, det borde då även finnas plats för fandomomsorg. Någon som ställer upp? Helt skall personen ifråga besitta ett bra minne för att kunna användas som en inspelningsapparat vid tillfällen då så enkla verktyg som papper och penna saknas. Att kunna lyfta en busslast böcker är ett plus. Någon? Hallå? * * * * I vartenda sf-serie jag har sett på senare år finns den där i animationerna. Det kvittar vad det än är för typ av animation, utomhus eller inomhus. Under vattnet som i en jordtunnel. Alltid är det någon som tycker att det vore passande att lägga dit en linseffekt. Det måhända att den är snyggt utförd på alla sätt, men i nittionio fall av hundra passar den inte där. Om det är meningen att det skall se ut som om´det vi ser spelas in via en kamera i förstapersons perspektiv, då kan jag gå med på det. Men att låta en linseffekt uppstå från mitten av ett maskhål, det är att tänja lite för långt på dess användande. En annan sak som stört mig är att rymdskeppen, som är perfekta in i minsta detalj, svänger i en perfekt båge. Ingen avvikelse eller någonting, samtidigt som piloten sitter och sliter vid sin styrspak. Är det bara jag eller borde de som gör specialeffekterna gå ut i verkliga livet någon gång? Att jag sedan är en av de som hävdar att modeller på rymdskepp ser bättre ut än datorkonstruerade har inget med detta att göra. Nejdå, inte alls. * * * * Nästa nummer, det vill säga nummer fyra, kommer någon gång i framtiden. Närmare än så vill jag inte gå in på det hela. Jag hade tänkt att nummer fyra skall ta upp ämnen som keltiska infulenser i sf, diverse former av alkohol samt djur. Men som sagt, detta är vad jag hade tänkt mig, möjligheten att jag ändrar mig finns alltid. Om du tycker att jag borde hålla fast vid dessa preliminära ämnen får du höra av dig. LoCa för allt i världen, LoCa! Inte bara till mig utan även till andra fanzines, så svårt är det inte. ---------------------------------------------- II. Bokprat -- Serier ---------------------------------------------- Böcker tycker jag är trevligt. Så trevligt att jag köper nya i parti och minut, illvilliga människor tycker att det saknar proportioner, men det är helt fel. Jag har än så länge alldeles för lite böcker runt omkring mig. Dessutom kan man helt enkelt inte få för mycket av dem. Något som jag tycker är både hemskt och oförsvarbart är alla de långa och utdragna mastodontserier vi läsare nästan tvingas att konsumera. Inte för att någon egentligen tvingar oss, utan det är bara det att dessa är lättast åtkomliga då varje biblioholist behöver något att läsa. Det värsta är att den första boken i serien är riktigt bra, ibland kan det sträcka sig så långt upp som till fjärde boken innan dessa långa evighetssåpor förklädda i barbarskinn och magiska suspensoarer börjar dala i kvalitet. Men dalar gör de så sant som jag heter Nicklas, och det snabbt. Helst skall läsaren invigas i en slags falsk trygghet innan nådastöten kommer likt en träffsäker dolk i ryggen. Saken är den att när detta händer har läsaren förlorat 10d6 i SAN och har svårt att slita sig av två generella orsaker. För det första kan läsaren vara komplettist -- något som jag själv var en gång i tiden -- och behöver därför även nästföljande delar för att kunna sova någolunda bra. I scenario nummer två är läsaren bara beroende av böcker och behöver således något med text. Stackars läsare. När alla fristående böcker är uppköpta eller slut, vad skall man då göra? Alternativet står då mellan att köpa första delen i en lång evighetsserie eller en generationsroman där bokens titel är felstavad. Vem vid sina sinnens fulla närvaro väljer generationsromanen? Inte jag, även om det ibland hade verkat mest humant så här i efterhand. Vad får dessa så vanligtvis trevliga bokförläggare att göra på det här viset? Och nu menar jag inte Ace, detta ondskans högborg i bokförläggar- branschen. Må deras huvuden falla av när de äter rotmos och därefter bli fastkedjade högt uppe i ett träd långt inne i urskogen utan en tråd på deras kroppar. Och de skall inte vara kedjade med någon vanlig kätting, utan med ett par rostiga testikelhandklovar. [TAN: i Word 2000 finns detta ord med i den ordinarie svenska ordlistan, vad som mer döljer sig däri vågar jag inte ens föreställa mig] Serier har alltid existerat, men tidigare bestod den större delen av genrerna av ensamstående böcker, eller så handlade det på sin höjd om någon enstaka trilogi. Idag utgörs större delen av fantasygenren av långa, utdragna serier, gärna skall ettaperna vara av tegelstensformat. Denna trend har nu även börjat smyga sig in i sf, jag ser det som en mindre invasionsstyrka som måste stoppas. Peter F. Hamiltons nyaste böcker var i en trilogi, men så hade den också en massa som överstiger de flesta författares hela livsverk. David Zindell gjorde nästan samma sak, men han lät åtminstone introduktionen -- om jag nu får kalla Neverness för det -- vara fristående från den senare produktionen. Det är där jag tycker mig se den stora skillnaden mellan fantasy och sf, där fantasyförfattare går in och skapar sammanhängande verk som måste läsas i kronologisk ordning låter de som skriver sf läsarna bestämma själva i vilken ordning de vill läsa böckerna. Någon borde slå de som skapar fasta serier med en rejäl clue-by-four några gånger. Drastiskt handlande behöver inte alltid vara av ondo. ---------------------------------------------- III. Aynias kongressguide för vilsna neos ---------------------------------------------- Egentligen borde jag använda frasen "välkommen" först, men då du har denna text i dina händer förmodar jag att du redan har fått en badge och en hälsning vid dörren. Om detta är din första kongress, hoppas jag att den är rolig nog att få dig att besöka fler i framtiden. Neos behövs alltid. Inför ett kongressbesök krävs det lite kontroll, i alla fall under de första minuterna. Som det här med sovplats kan vara rätt bra att ta hand om redan från första början om du inte redan har gjort det, då slipper du vara nervös över att sova ute på marken. Inte för att du kommer att göra det, men ändå. Så om du är osäker borde du springa, inte gå, till den logiansvarige och höra efter. Till saken hör att det är väldigt svårt att sova i kongress lokalerna nu för tiden. Är det avklarat? Bra, för nu beger vi oss in ibland de andra fansen, först gör vi ett litet avstamp i baren för att skaffa oss förfriskningar i form av flytande vätska och kanske till och med en liten macka. En lyckad kongress har två rum som är viktigare än de andra. Det första av dessa är toaletten, men det vet du redan. Det andra är baren. Baren är som du kanske redan har förstått inte alltid vad som i folkmun kallas för bar ute i mondän. Men det är det område där sprit och i vis mån även mat serveras. Mackor och öl går det att överleva länge på. Under mitt jUniconbesök förra sommaren var detta vad jag i stort sett levde på. Visst, ibland blev det något glas cola och på lördagen en bankett, men det räknas inte. Mackorna var goda i alla fall. Det här stället är själen, hjärtat och till vis del även lungan i en kongress, det är här allting, mer eller mindre, händer och fungerar som en samlingsplats under de pågående dagarna. Alla fans passerar baren någon gång, en del befinner sig här endast mellan paneldebatterna, andra som mannen med sheriffstjärnan sitter här hela tiden. Såtillvida det inte händer något spektakulärt i något annat rum kan du finna i stort sett alla de äldre fansen här, trots att de andra är någon annanstans. Som du säkert har förstått är baren aldrig folktom. Nej, nu ljög jag faktiskt. Anländer du tidigt är det möjligt att det inte finns någon här, förutom gophers och kommitté- medlemmar som rusar fram och tillbaka. Har du inte en öl i handen just nu borde du gå och köpa en, för nu beger vi oss mot de andra rummen och där serveras det inga förfriskningar. Programrummet? Vafalls? Javisst ja, jag glömde nästan bort det. Det är där programpunkterna utspelar sig, med föredrag, paneldiskussioner och dylikt. Det kan vara kul emellanåt, men det blir rätt tråkigt att bara sitta och lyssna. En kongress handlar främst om att umgås, och det lite svårt att göra detta när några humanoider står på en scen och håller låda. Några punkter brukar vara värda att lyssna på, kolla i programmet vilka som intresserar just dig. Ett undantag är att cirkeldiskussioner inte finns här, de äger rum någon annanstans i byggnaden. Hur som helst, är det inte meningen att du skall sitta här hela tiden. Den enda gången alla fans finns här, nya som äldre, är när Lars-Olov Strandberg visar diabilder från tidigare tillställningar. Själv finns jag här när det är en bokauktion också, men det beror på att jag är biblioholist ända in till centrum av min mörka själ. Bokauktion ja, det är intressant ur flera synpunkter. Om du har böcker som du vill göra dig av med kan du ta med dem hit och för det mesta få dem sålda. Efter ett tag kommer du utan tvekan att stöta på ett mörkt rum, kolsvart till och med. Vad du än gör, bli inte rädd, det är bara filmrummet. Du vet, där de visar diverse sf och fantasy-filmer. Ibland händer det att det visas något avsnitt ur en tv-serie och då tenderar media-fans att flockas inne i mörkret. Detta är vad jag har hört i alla fall. Själv har jag bara varit därinne två gånger, första gången när jag såg Hans Arnolds tecknade kortfilm och den andra för att hämta en häftapparat. Dumt ställe att lägga en häftapparat, men det var nog ett smart drag av Mattias Palmér för att locka in mer folk dit in. På en del kongresser finns det ett filkrum, det är inte vanligt men ibland så finns de faktiskt. Lättast hittar du hit genom att lyssna, då de deltagande i rummet är skyldiga till både skönsång och oljud. Oljudet kommer från de som sjunger hellre än bra, men de kommer oftast fram efter att ha fått i sig för mycket alkohol. Men har du tur kan du höra texter som har sitt ursprung från 80-tals fanzines, alt.fan.pratchett, eller rec.arts.sf.fandom. Mångfalden är stor, men det är sånger om fandom och dess inneboende som dominerar den svenska filksången. Ett annat viktigt rum är dealers room. Ja, i sin enfald har aldrig någon tagit sig tid och gjort en kupp för att byta ut detta namn mot ett svenskt, till de utländska gästernas glädje. I dealers room finns det saker till försäljning. Både från professionella bokhandlare med egna bord, till privatpersoner som försöker sälja saker de vill bli av med. Du förstår säkert. IKEA har däremot inget bord, men de borde de ha för de stackare som går därifrån med händerna fulla med nyinskaffade böcker. Hedersgäster är kul och de är där för att de är trevliga. Bjud dem på öl i baren och var trevlig tillbaka så löser sig allt. Om gästen ifråga inte dricker alkohol, bjud på en läsk eller använd din fantasi till mer än att fundera på om Enterprise verkligen skulle kunna lyfta från marken om någon byggde den i naturlig storlek. Det finns folk som inte dricker alkohol, även bland fans har jag hört. Låt inte detta avskräcka dig, de är människor precis som du och jag, oftast är de lika trevliga också. Det finns två aktiviteter till som är värda att nämnas. Det som inträffar först är room parties, där kongressdeltagare lever loppan i någons hotellrum efter att kongressen stängt för dagen. Jag har hört att det skall handla om sprit och glada upptåg. Jag har aldrig haft nöjet att bevista något partaj, men jag hoppas att kunna medverka snart. Det andra är dead dog party, något som är rätt snarlikt ett room party men med den skillnaden att det egentligen är vad som ute i mondän kallas för efterfest. När kongressens dörrar stängs för gott samlas de fans som fortfarande orkar hemma hos någon för att festa loss ordentligt. [ Ordlista ] Mattias Palmér: Uppsalafan som var filmansvarig på Upsala: 1999 förra året. Biblioholist: Beroendeformen av att äga och läsa böcker. Filksång: Känd melodi med ny text som fokuserar på fandom och/eller diverse medie och bokväsen. Populärt under åttiotalet här i Sverige, även om intresset legat kvar hos endel fans. Gopher: Medhjälpare som utför ärenden under kongressens gång. Kommer av det utrikiska orden Go for this, go for that. Hans Arnold: Om du inte vet vem Hans Arnold är, skäms på dig. Äldre illustratör och konstnär, som mer eller mindre specialiserat sig på skräckmotiv. Häftapparat: Något som behövs vid fanzinetillverkning och är således oumbärlig på en kongress. Lars-Olov Strandberg: Fanen över alla andra. Visar diabilder och missar ytterst sällan en kongress. Media-fan: Någon som ser mer på sf-serier och/eller filmer än de läser böcker. Trekkies, Fivers, Whois-ians och allt vad de kallar sig. Se inte ned på dem, eftersom jag är ibland en dem. Mondän: Livet utanför fandom. Det sägs att det finns mycket därute, men kom ihåg att fans som har gått ut dit har ibland aldrig kommit tillbaka. Neo: Fan som är ny i fandom. ---------------------------------------------- IV. Bokfrossa ---------------------------------------------- Ett av de få ting som är bättre än böcker är billiga böcker. Förra året missade jag bokfrossan och det fick jag lida för, eftersom jag fick nöja mig med de som såldes på jUnicon. Men i år var jag väl förberedd. Bokfrossa är bra för själen och dessutom är det inte så fasligt dyrt. Problemet är att det inte stannar där utan att man riskerar fortsätta på samma maniska vis på ställen där det inte alltid är lika billigt. Men nu går jag händelserna i förväg, det hela började dagen innan, på fredagen den 26:e maj. Tåget anlände till Centralstationen i Stockholm klockan 15:50, tåget hade blivit försenat med tio minuter. Jag tog av mig hörlurarna däri jag hade haft Cat Rapes Dog på rätt hög volym för att dränka de högljudda Norrköpingsborna tidigare. Jag tag min väska och gick långsamt ut från tågvagnen. Jag var redo ända ut i fingertopparna, så jag tog min packning och följde med stömmen nedför en trappa som ledde bort från parongen och i tunnlarna på själva stationen. Väl nedanför trappan möttes jag av Karl-Johan Norén och eftersom jag inte ville bära på hela packningen försökte vi finna ett skåp att låsa in delar av den i. Ödet ville annorlunda, ty det fanns inget ledigt skåp alls. Inte mycket att göra, vi lämnade stationen bakom oss medan vi styrde kappan mot SF-bokhandlen. Ingen av oss noterade de omen som gjorde allt i sin makt för att få oss att inse att snart skulle det börja regna. Men innan vi hann fram beslutade vi att svänga av in på Åhlens då de även där hade billiga böcker av blandad kvalitet. De hade två stora lådor som var överfulla av billiga böcker, så jag fick rota runt för att hitta något. Jag köpte ingen dinosaurbok av Greg Bear, inte heller valde jag att införskaffa något av Piers Anthony eller annan tvivelaktig litteratur. Däremot blev det en Iain Banks i storpocket, Stephen Baxter, Barabara Hambly, Connie Willis och lite andra i mer normalt format. Jag nådde aldrig ned till botten i mitten, jag förtränger möjligheten att det skulle kunna finnas något bra där och säger att det bara var skräp där nere. Allt som allt slutade jag leta efter att jag hade hittat sju stycken, jag ville ha lite pengar kvar. SF-bokhandeln var som vanligt, förutom att jag inte hade varit här sedan innan de öppnade övervåningen. Vi träffade Bo Lindbergh som förärade oss med närvaron från sin portfölj. Vi gick runt bland hyllorna och skrattade åt fåniga antologier, snart kommer det väl en om skilsmässor i rymden också. När vi tittade på klockan skulle de snart stänga så det blev till att ta korgen till kassan och betala. Det blev en förfrossa och jag kom ut med böcker av Jack Vance, John Crowley, China Mieville, Jeff Noon (tyvärr inte A Needle in the Groove som verkade vara slut). Till vår fasa hade det börjat regna och vi skyndade oss mot Helena Zeegers lägenhet för att söka skydd. Det var en bit till Slussen och när vi gick över broarna regnade och blåste det som värst. Hon var, tack och lov, hemma. Först hade hon tänkt skicka ut oss i regnet igen för att köpa cola, men genom att vara förutseende hade jag en sådan flaska oöppnad i väskan. Tyvärr var den varm så jag tänkte ställa in den i kylen, men det visade sig vara ett smärre problem. Alla skåpdörrarna i hennes kök var exakt likadana. Tankevärksamheten gick upp på högvarv men jag hann inte börja med mitt omfattande projekt att slitta upp dörrar på måfå för att på så vis hitta rätt. Helena pekade mot rätt dörr med kommentaren "har inte du varit här förr?" Alla fyra satte oss ned vid köksbordet och diskuterade böcker, bilder, fanzines och Gud vet vad. Helena berättade att hon börjat göra fanart för Katharine Kerrs Deverry-svit och att hon även fått beröm av författarinnan själv, detta ledde i sin tur till att hon yttrade orden "Det är inte kul att vara bäst och inte ha någon konkurrens". Läsk, popcorn och jordnötter konsumerades till i alla fall min stora glädje. Bo såg ibland ut att trolla bort jordnötsskalen genom att lägga armarna i kors, när jag blir stor vill jag också kunna göra något sådant. Helenas Anne Rice-böcker såg tämligen sönderlästa ut, en handling hon nekade till flera gången så jag antar att hon talade sanning. Karl-Johan propagerade för Bujold, och till hennes fasa stämde både jag och Bo in i hans utrop. Men Karl-Johan hittade säkert rätt vinkel när han nämnde att det finns riktiga hästar med i Bujolds Cordelias Honor, och inte någon formel ett-bil som Gandalf rider på. Hungern trängde på och för att få i oss något ätbart gick vi förbi McDonalds till BurgerKing. I hemsk syn drabbade våra ögon när vi stod i kön, överallt fanns det Pokemon-bilder. På väggarna, på brickorna, även hängandes i taket fanns det reklam för detta vidunder. Jag föredrar South Parkvarianten Chinpokomon med deras sublima budskap "Destroy Pearl Harbor!" och "Must collect us all to destroy the evil power!" Trots detta monstrum till dekoration satte vi oss ned och funderade på om det fanns någon film vi skulle tänka oss att se dagen efter. Det gjorde det inte, eller jo, visst fanns det filmer, men vi kunde inte samsas om någon. Vi tog en sväng tillbaka innan vi blev "utkörda". Min väska var full och tung, den som säger att böcker inte är bra för musklerna vet inte vad den pratar om. Tunnelbanan mot KJs palats var händelselös, den påverkade mannen som satt och mimade för sig själv inte räknas eftersom han inte gjorde något mer än satt där. För att göra en resa kort åkte jag tunnelbana, jag gick och sedan låste jag upp KJs dörr och avlastade min packning. Han själv kom litet senare då han praktiserade den snart utdöda men farliga kampsporten "cykling". Väl hemma gjorde han vad han brukar göra, reta mig med diverse inbundna böcker han hade hittat billigt genom att göra en löjlig liten dans. Bastard! Lördag, efter en snabb frukost tog både jag och Karl-Johan tunnelbanan mot Odenplan för att frossa böcker, min värd hoppades kunna sälja några böcker så han hade händerna fulla av pappåsar. Vi anlände i SAAMs lokaler strax efter klockan tolv, utanför portarna in mot gården stötte vi sammam med någon vars namn jag inte kommer ihåg (Fredrik?). Väl nere i källaren upptäckte vi att vi inte var först, en billast med fans från Linköping gick runt bland borden och samlade på sig vad de kunde. Dessa innefattade personer som Hans Persson, Stina Edelfeldt, Jukka Nylund och två vars namn även de undgår mitt minne. Där fanns även SFSF-medlemmar från Stockholm; Carolina Gómez Lagerlöf, Carl-Mikael Zetterling, Eva Norman, Ninni Petterson, Janne Alroth(?), Lars-Olov Strandberg och Morris. Detta till trots hittade jag några böcker som jag var intresserad av, de flesta från 30 kronorsborden, då antologierna inte såg så intressanta ut. Folk strömmade till och några av de äldre fansen förärade oss med sin närvaro. Någon gång under de första två timmarna började SFSF även sälja korv och öl till de som var hungriga. Försäljningen gick vidare och de flesta plockade på sig en hel del, diskussioner om utgallring och bokregister var givetvis på tappeten. Hans klargjorde att dataregister inte alls var svåra att uppdatera, "Man tar bort böcker då man gör sig av med dem, det vill säga aldrig". Linköpingsgänget försvann för att spendera lite kvalitetstid på SF-bokhandeln också och lokalerna verkade med ens lite ödsligare. Carolina och Karl-Johan spekulerade i när Ahrvid Engholm skulle komma, två minuter över två var det någon som gissade, men det visade sig snart vara fel. Fem minuter i två (min tid) kom Ahrvid nästintill nedtrillandes för trappan. De som hade lyssat började skratta, naturligtvis. För att spara tid och till vis del pengar, gick han rakt på antologibordet, böckerna minskade drastiskt när Ahrvid väl kom igång och tog vad han kunde hitta. Mer fans strömmade till, både böcker, bilplatser till Confuse och öl försvann innan det var dags att stänga. De av oss som stannade kvar till sist fick gratis korv, mums. Johan Kristensson tittade mest på Eva Normans böcker, då de var av det nyare slaget. Klassiker Johan, det är klassiker. Även om du inte läser dem, kan de stå där i bokhyllan och utstråla "läs mig, läs mig" till de som ser dem. Följande fans var där (plus några stycken) men de nämns inte någon annanstans i texten: Michael Pargman, Sten Thaning, Anna Gómez Lagerlöf, Arne Sjögren och Gunnar Gällmo. Nåväl, de stängde och alla som var kvar ombads lämna lokalen, eller bli brutalt innelåsta för evigheten evighet, eller tills någon öppnade dörren. Ute på gården kom Kjell Ståhl gående mot oss utifrån vägen. Vi gick ut tillsammans med de kvarvarande SFSF-medlemmarna, stackars Lars-Olov gick sist. Jag, Karl-Johan, Kjell och Johan gick iväg mot Ristorante Pompei för att vänta på de andra som skulle kunna tänkas dyka upp. Det blev en lång väntan och vi gick in och satte oss där istället. Efter ett tag kom någon, och i det här fallet var det Johan, på att han hade telefonnumret till Carin Wesslau. Ett telefonsamtal senare fick vi som var närvarande veta att hon och Helena inte hittade dit, det krävdes ytterligare ett samtal med vägbeskrivning innan de hittade dit. Allt som allt blev vi en åtskillig del mindre än planerat, enbart sex stycken. Under maten, jag åt spagetti, nämnde någon att inledningsscenen i Saving Private Ryan var äcklig. Jag sa emot, varpå någon replikerade med "...och de säger att videovåld inte är avtrubbande". Jag känner nu för att förklara mitt resonemang lite bättre (nattmössevarning?). Jag tolka det så här: blod och ond, bråd död på film har inte alls samma inverkan på mig, eftersom jag vet att det är en film. Hade det varit på nyheterna eller något liknande hade jag säkert varit äcklad, vilket en av orsakerna till att jag inte tittar på Aktuellt längre. Men visst kan en del filmer få magen att vända sig av avsky, men inte något som kan liknas vid ett krig i sandlådan med knallpulverpistoler och lite ketchup. Maten var god, även om jag önskade att det hade varit mer av spagettin än vad jag fick. Kjell hade som vanligt en tenta som väntade på honom på tisdagen efter, han hade dock inte läst mycket. Johan trodde att han hade misslyckats på sin kurs, han hade varken dykt upp på föreläsningarna eller på tentorna på grund av att han hade fått ett jobb på Hedengrens. Berömvärd instuderingstaktik måste jag inflika. Efteråt, när alla hade ätit klart, lämnade vi restaurangen i förmån till de övriga kunderna. De som arbetade där blev säkert också glada, med tanke på att ett bord för tjugo personer var bokade, men de hade inte fått någon tid. Vi tänkte gå och se en film, men det var lönlöst, för det första kunde vi knappt bestämma vilken vi skulle se och sedan saknades det platser på de flesta som vi skulle tänka oss att titta på. Jag blev i alla fall kritiserad för att ha sett Dogma tio gånger, men jag blev visst förlåten när jag nämnde att det var på DVD och inte bio. Någon ville inte se Sleepy Hollow men jag kommer inte ihåg vem, så den gick inte att se om. Istället för att stå inne på bion hela kvällen utan att se något gick vi mot närmsta café. Nu var det antagligen inte alls närmsta, utan snarare till ett ställe där någon hade varit tidigare. Jag hamnade i soffan. Orsaken till att jag nämner detta är enkelt, för det tillåter mig att påpeka att soffan var hutlöst låg i förhållande till bordet. Jag kände mig som en dvärg. Flera av de övriga deltagarna kritiserade oss som köpt böcker, "man läser ut de man har innan man köper nya" tror jag att den givna partiinriktningen var. De av oss som inte höll med protesterade givetvis, men så växer sig våra högar med olästa böcker snabbare än vi hinner läsa ut en bok. Vi hade säkert kunnat övertyga dem om att vi hade rätt, om bara CD hade varit där också. Karl-Johan fick sin hämnd när han sålde några av de böcker som blev över från bokfrossningen till Carin. Gruppen satt kvar en lång stund, men sedan nere i tunnelbanan splittrades vi upp. Kjell, Karl-Johan och jag tog den blå linjen och resten försvann var och en åt sitt håll. Hur som helst hände det inte så mycket mer. Lite kort om söndagen, mer böcker inhandlades på SF-bokhandeln samt box 2:2 av Buffy. Alvglans var stängt till min plånboks stora glädje så det gick inte att köpa Johnny The Homicidal Maniac, tyst svor min hjärna för sig själv. På Hedengrens slet Johan inte som ett djur, men han arbetade ändå lite. Trots att det var en bokhandel köpte jag inget, de var ganska dyra. Klockan slog 17:00 och tåget tuffade hemåt, med mig sovandes i vagn 5. ---------------------------------------------- V. Och telefonen ringde... ---------------------------------------------- Det finns människor och de kan man prata med. Men vissa sätt är bara bättre än andra, bara för att det är nytt betyder inte att det är bra. Tvärt om tycker jag och slår näven i träbordet. Jag vill ha mer snigelpost! Jag är inte världens mest sällskapliga människa, det är inget jag beklagar utan det är bara så jag är. Jag trivs med det, även om det har kommit till min kännedom att andra störs av det. De finns överallt, personer som helt enkelt inte kan acceptera att alla inte är lika utåtriktade som dem. Jag vet, för jag har mött dem i alla deras förklädnader. Handledare på tryckerier som springer runt som om de gick på amfetamin och pratar hela tiden. Alltid lika glada och trevliga mot dem som beter sig på det vis som de vill. Jag misstänker på ett konspiratoriskt vis att det är de som ligger bakom hela kommunikationshysterin i samhället. Har du ingen mobiltelefon räknas du inte och så vidare. Min familj har gått på denna bluff och gav mig en sådan tingest, de insisterar på att jag skall ha den med mig nästintill tjugofyra timmar om dygnet. Jag har den avstängd. Jag vill nämligen inte ha några samtal, jag vill inte spendera en halvtimme med att prata med någon som har ringt fel, detta har faktiskt hänt om nu någon undrar. Dessutom ringer folk alltid vid exakt fel tidpunkt, inget är mer irriterande än en ringsignal när man håller på med något. och då stär man där, som en idiot och försöker viska i en tvåvägs kommunikationsapparat vars ljud först skall skickas genom en boll hoppknycklat alluminiumfolie. Med rasslande röster försöker människan öppna upp en dialog som ofta bli påfallande lik Comviq-reklmen, en vanlig replik är "Hallå? Hallå? Hörs jag?" Vid ögonblick som dessa vill jag gå emot samhällets alla riktlinjer, ta personens telefon och kasta den i marken samtidigt som jag skriker "Stäng av skiten!" så högt jag kan. Men det gör jag inte. För snart går det inte att ha den avstängd, någon utvecklare på Nokia i snöiga Finland får en snilleblixt och skapar en funktion som låter telefonen användas på samma sätt som Satan använder Crowleys bilstereo i Good Omens (Neil Gaiman & Terry Pratchett). Den går inte stänga av och ljudet skickas ut från den sändare som finns närmast, skämt om buktaleri kommer att skjuta i höjden och förpesta omgivningen. Jag vill förbli oavbruten och så vill jag ha det till någon skriver en version av Mutt som fungerar enligt PinealWeb-principen (finns att läsa på http://www.cs.cmu.edu/~tilt/pinealweb/). Eller i värsta fall skulle det duga med en bärbar epost och usenetläsare med lång standbytid. Det vore inte så svårt, men då utvecklarna och inte minst finansiärerna vill se sina egna ansikten är hologramprojekterande trirecorders mycket mer attraktiva. Nu finns det nästan det, för de som äger en PalmPilot eller liknande teknopryl kan redan idag käsa usenet och epost, men dessa personer är som sagt var inte är jag. Mänskligheten kan klyva atomer, hämta stenar från mars, klona får och skapa elektriska armproteser som fungerar men vi kan däremot inte skicka enkla textmeddelanden på ett smidigt sätt. Det är som om vårat psyke inte klarar av att visualisera något så enkelt och genialt att hjärnorna således väljer att ignorera det. Så även om det inte är ett direkt medium är jag övertygad om brevskrivandets storhet och överlägsenhet. Jag har inte varit någon aktiv brevskrivare tidigare, det måste jag medge, men Freedom & Necessity (Steven Brust & Emma Bull) övertygade mig att jag borde anstränga mig mer. Men även här gör sig motståndet mot de gamla beprövade sätten sig påtagligt, jag talar naturligtvis om Posten. De borde i rimligheten namn uppmuntra till att brevskrivandet ökar istället för att tillverka värdelösa IT-portaler som går med brakförlust. Dessutom ser jag det som att de sviker gamla, trogna kunder. Portot är på tok för högt, fem kronor för ett vanligt frimärke kan få vem som helst att sätta i halsen, och då menar jag inte att pappersbiten med klistret på är litet. Även om det inte verkar mycket när jag säger fem kronor så där rakt ut i tomma luften, så är det en hel del när det är många brev som skall skickas. När det gått som det nu har gått, där frågan om att skicka med snigelpost eller inte har gått över till ekonomiska spörsmål, ja, då behövs det lite förändringar. Är det så konstigt att alla mer eller mindre använder ordet post som en synonym för epost? Appropå IT. Jag måste ge mig på att sparka lite på den tingesten också. Internet är bra, men inte på alla sätt och vis. Det är inte någon deus ex machina-gestalt som kommer att rädda alla undan alla problem. Istället skapar den nya. Ungdomar förlorar kontakten med språket, och blandar in vad de kallar kul genvägar till att skriva ut orden. Punkt, komma och stor begynnelsebokstav är drömmar från det förflutna, saker som de inte vet hur man använder längre. Påpekar man detta för dem blir de sura och säger att det är deras sätt att uttrycka sig. De saknar förståelse för kommunikation i mitt tycke. Bägge parter behöver förstå varandra, och vem har lust eller ork att läsa något som inte underlättar utan snarare gör det svårare att läsa. Andra exempel finns i epostens värld, inte ens detta medium är besparat från de hemska biverkningar som människan skapar i sin tilltro på sin egen förträfflighet. När någon citerar ett helt brev och kommenterar en liten detalj i mitten utan att vare sig klippa bort överflödig text samt lägga sin text högst upp. Detta är som att lägga fotnoter i början av en text och sedan kommer resten därefter, ordningen blir fel och tråden klipps av på ett tämligen brutalt och blodigt vis. Allt detta i är enligt min teori kopplat till dagens mediehysteri, alla dessa sätt att föra dialoger mellen två eller fler parter lämnar inte längre någon plats för ett stilla samtal eller att tyst fundera över sina olika ståndpunkter. Allt måste ske snabbt och direkt, att förlora tid är inte något val, eftersom man då måste ta igen det från något annat ställe. Ingen orkar stanna till och bearbeta det de har hört, eller för den delen sett. Ny information pressas in bara för sakens skull. Jag känner mig lite malplacerad. ---------------------------------------------- VI. Brevsprätt ---------------------------------------------- Date: Mon, 13 Mar 2000 14:55:27 +0100 From: Karl-Johan Noren Organization: Hjortsbergafandom To: Nicklas Andersson Subject: LoC Karl-Johan Norén Sorög. 101 2tr 164 47 Kista > Här får du ett LoC till fast du fick ett för förra numret med -- så går > det när man gör ett bra fanzine... Det känns som om du har fått tillbaka > en del av de skrivfärdigheter skolan försökte förstöra sedan det förra > numret, kanske inte så mycket i sjävla kvaliteten på texten som i att > det märks att du närmar dig skrivmaskinen med självförtroende. Fast det > kanske var just det senare som skolan gjorde sitt bästa för att förstöra? > > Artiklarna känns mer fullödiga och verkar inte be om ursäkt för att > finnas till, vilket var fallet med en del av de som var i förra numret > och speciellt inledningen. Ett bra fanzine ska ha lite jävlaranamma: "Du > kommer att gilla den här texten och gör du inte det så är det ditt eget > fel!". > > Annars är det här fanzinet ett exempel på att många fanzinemakare är > introverta. Även om du inte är lika extrem i det här avseendet som till > exempel Rickard Berghorn så har du aldrig nämnt dina skolkval de gånger > då vi träffats, i alla fall efter vad jag kan minnas. Det kan väl > förallsindar inte vara så illa att du gick på Rikspappersskolan i > Markaryd? När vi ändå är inne på papper; en tidning som ser till att > ha bra papper är annars Tidningen Vi, men den är inte så vanlig i > kioskerna. > > Från papper till det som brukar hamna på papper: omslag. En artist som > jag rätt nyligen fått upp ögonen för är Thomas Canty. Han har väldigt > mycket av den stämningsfullhet och luft som du efterfrågar, och har > samtidigt en nästan lika personlig stil som Paul Kidby. > Omslagen på The Gift av Patrick O'Leary eller Swordspoint av Ellen > Kushner är rejält snygga, i min mening, för att inte tala om det > till Briar Rose av Jane Yolen. > > Men visste du inte att enda orsaken till att Rambo inte finns med i > The Dragon Reborn är att omslagen från Tor trillar av hela tiden? Det > är i själva verket en kulturell insats från Patrick Nielsen Haydens > sida när han springer till folks bokhyllor på nätterna och sliter av > omslagen, annars hade vi haft både Sylvester Stallone och Arnold > Schwarzenegger med i böckerna... > > Venligen > > Karl-Johan Oj. Jag tror att folk har missuppfattat mig lite. Efter grundskolan trivdes jag finfint, och nej, det var inte Rikspappersskolan i gymnasiet även om man nu skulle kunna tro det på grund av min pappersbesatthet. Jag gick Grafisk Tryckteknik, mycket roligare och dessutom slapp jag den förskräckliga lukten från pappersmassan. Om jag hade gått där, i Markaryd, hade jag nog inte alls gillat det på samma sätt. Jag hade nog hatat varje centimeter av fiber bortom all förståelse. Jag gillar papper, inte pappersmassa. Och jag ser inte mig själv som någon introvert gigant. Möjligen lite tystlåten och blyg runt främlingar men definitivt inte introvert. Okey, lite i vänstra foten då, men inte mer. Till saken hör också att jag gillar att prata om roligare saker än gamla tråkigheter. Detta sparar jag till mitt memoarfanzine (för den som väntar på detta mästerverk kan jag tala om att det endast är femtio år kvar). Inledningen i nummer ett är ett hafsverk, det erkänner jag, däremot tyckter jag inte att den ber om ursäkt för sin existens. Den är fylld av självkritik, vilket jag inte tycker är riktigt samma sak. Jag försökte vara ärlig, även om vissa saker som jag skrev kom ut fel, skrev jag vad jag tyckte vid den tidpunkten och det är inget jag skäms över. Jo, jag är medveten om att omslagen trillar av titt som tätt. Men i min naivitet och rasfwr-j-skolning tror jag på den vedertagna teorin om att det berodde på att världen fortfarande lider av limbrist. Det måste ha gått åt ofantliga mängder lim för att få fast Moiraine på hästens rygg på oslaget till The Eye of the World. Men menar du, på största allvar, att inte Arnold finns med? Jag tror att jag måste använda en annan accent till vissa personer om jag får för mig att läsa om dem. Fan. Date: Wed, 12 Apr 2000 11:41:36 +0200 From: "HELENA ZEEGERS" To: Subject: Image of comment Helena Zeegers (vars adress jag inte vet i huvudet) > Hej Nicklas, > > Jag lyckades lägga beslag på IKEA-versionen på din tidning. Dvs den > ovikta, ensidingt kopierade versionen utan en "så bygger du ihop din > tidning"-manual. Efter en massa fumlande, vikande och muttrande över > snedvikta och felplacerade sidor så fann jag i alla fall att tidningen > var klart underhållande. :-) > > I respons till din kritik mot fantasybokomslag ville jag bara säga: > Jag har ingenting emot halvnaket och drakar på bokomslag! > > Med vänliga hälsningar från Helena Zeegers (som hoppas hon hann > innan dead-line.) Deadlines är inget att ha, även om jag nu satte ut ett för det här numret. Skrämmande nog verkar det som om jag inte kommer att överskrida den tillsatta tiden, så jag är lite rädd för att mitt huvud skall explodera eller något liknande. Ditt brev kom in två månader innan detta datum, så det får väl klassifieras som att det var inne i god tid hur man än vänder och vrider på det. Bilden du inkluderade var inte riktigt vad jag hade väntat mig, men den uppskattades. Och ta nu inte detta på fel sätt, men jag tycker att den är helt i klass med vissa av Hans Arnolds bilder både i utförande och i motiv. Jag tycker inte att det krävs en manual för att vika ett A4-papper med dubbeltuppslag. Då hade det varit värre om det hade varit ett A2, de är verkligen hemska. Jag får väl skriva en how-to någon gång om pappersfalsning för de behövande småfansen. Eftersom du nu har visat dig händig och vet hur man gör, kanske du skulle kunna fixa illustrationer till bruksanvisningen. Ett tomt papper är inte svårt att rita, det går knappast att misslyckas. Tack för jordnötterna och lycka till med pen och penselanvändandet. Poststämpel: 2000-05-30 Ett vykort med ett vinterlandskap på framsidan, baksidan har en stämpel från posten i Norrköping längst ned, vilket gör en del bokstäver svårtydda. Hans Persson Domaregatan 8 586 63 Linköping > Jag sitter just och läser Aynia 2 och din berättelse om bokhandlar i > Växjö. Jag frågar mig varför du inte nämner den i mitt tycke > intressantaste bokmånglaren i staden, ett antikvariat jag tror heter > Växjö Antikvariat och enligt mina anteckningar tycks ligga på N. > Esplanaden 8. Det ska vara ett hus på en innergård mitt i en bake, > nära brandstationen. Där har jag köpt en del sf vid olika tillfällen. > > Det fanns i och för sig fler trevligheter i fanzinet som jag skulle > kunna tänka mig att kommentera, men mitt utrymme börjar ta slut. Jag > får nöja mig med att konstatera att maten inte alls var stark, bara > vanlig normal thaimat. > > Re: Karl-Johan > Jag har inte haft kor i min trädgård, men väl en älg, flera rådjur > och en massa harar. > > / Hans Oj. Jag har inget bra försvarstal till detta, annat än att jag inte visste om att var detta antikvariat låg. Jag har fått en del underliga beskrivningar om var det fanns, men ingen visste varken gata eller nummer. Det blir helt enkelt till att gå dit nästa gång jag befinner mig i närheten, något som säkert infaller tidigare än väntat. Allt som allt tyckte jag att du fick in rätt mycket på vykortet även om jag inte gillade postens stämpel längst ned, det tog sin tid att dekryptera vad som stod där (jag är fortfarande inte säker på att jag fick allt rätt). Men för allt i världen, kommentera inte bara det trevliga. Jag vill bli förtryckt likt bönderna i det anarko-syndikalistiska kollektivet. Jag vill att mina svagheter målas upp på en stor mur så att jag tvingas ta itu med dem. Kort och gott, jag vill ha lite negativ kritik också, ingen har mig veterligen utvecklats av positiv ryggdunkning. Thai-mat är inget jag brukar äta, så jag har inte så stor erfarenhet om ifall den var stark eller inte i förhållande till hur de brukar vara. Min bror skulle säkert hålla med dig, men han har väl redan bränt bort sina smaklökar vid det här laget. [SLUT]