Svenska Aconcaguaexpeditionen 1995/96

      Chalmerister pa Amerikas tak!

      Chalmeristerna Bjorn Elzen som var expeditionens ledare och Ragnar Hallgren, var tva av de fem personer som nadde Sydamerikas hogsta topp under ett par dramatiska dygn nagra dagar innan julafton 1995. Har foljer deras egna berattelser omupple velserna pa "dodens berg".

      av Bjorn Elzen och Ragnar Hallgren

      foto Svenska Aconcaguaexpeditionen 95/96

      Ett vagat beslut

      Jag vaknar ur en dromlos dvala. Omtocknad av kyla och somnbrist fumlar jag efter vackarklockan. Det ar trangt, tre storvuxna personer inklamda i ett tvamanstalt fyllt med utrustning, klader och dubbla dunsovsackar. Uppvaknandet blir brutalt nar jag kommer emot taltduken som rister till och iskristaller bildade av kondensen faller ner som sno i vara bara ansikten.

      Klockan ar fyra pa morgonen den 21 december 1995. Vi befinner oss i lagret Nido de Condores 5400 meter upp pa Aconcaguas nordsida. For att undvika ett annalkande ovader beslot sig jag, Micke och Bojan att gora ett toppforsok en dag tidigare an planerat direkt fran 5400 m.

      Ragge, Martin och Jonne i taltet bredvid valde att halla sig till ursprungsplanen; att forst ta sig upp till ett annat lager, Berlin huts, pa 5900 m och sedan gora toppattacken darifran den 22 december trots okad risk for snostorm.

      En kamp mot tiden

      Morgontimmarna var iskalla, vinden ven och himlen var klarbla. Nagot oroade sag vi den legendariska vita vinden. Detta vackra men olycksbadande fenomen orsakas av snomassor som blaser flera hundra meter ut fran toppen. Jag fros om fotterna och efter ett tag forsvann kanseln i tarna.

      Val framme i Berlin Huts borjade jag forsiktigt massera tarna i lagan av ett primuskok, langsamt och smartsamt kom kanseln tillbaka. Vi borjade smalta sno for att fylla pa vara vattenforrad och tillagade en varmande nudelsoppa. Koken fungerade daligt pa grund av det laga syretrycket och i kombination med kylan gick det olidligt langsamt.

      Vid tiotiden hade vi lyckats smalta en och en halv liter per man, vilket ar alldeles for lite men tiden rann ivag, och med den mojligheterna att vara tillbaka i lagret innan solnedgangen. Vi hade den fruktade Canaletan framfor oss, en brant 400 m lang klippskreva, fylld med losa stenar. Manga expeditioner har tvingats vanda dar och varje ar dor bergsbestigare av utmattning, kold eller fallskador i Canaletan.

      Amfetamin och fruset vatten

      Bojan hade i desperation och mot sitt battre vetande tagit en amfetamintablett ur medicinvaskan for att rada bot pa sin utmattning. Micke och jag formanade honom att vanda tillbaka istallet men han skulle promt fortsatta trots att det ar forenat med dodsfara att fortsatta uppat med amfetamin i kroppen. Dessa tabletter skulle endast anvandas i nodfall da man lider av extrem trotthet och maste ta sig ner till lagre hojd.

      Efter ett par timmar intraffade nagot odesdigert. Vart vatten fros, trots att vi hade flaskorna innanfor dunjackorna. Efter en kort overlaggning kom vi fram till att fortsatta anda och vid tvatiden pa eftermiddagen stod vi vid foten av Canaletan. Det hade blivit varmare, solen sken och den vita vinden var borta. Bojan var nu ordentligt pa efterkalken. Martin, expeditionslakaren, beordrade honom via komradion att vanda, men utan resultat. Enda sattet att stoppa honom skulle vara att sla honom medvetslos och sedan fira ner honom i rep!

      Pa Amerikas tak

      Utmattningen och syrebristen gjorde varje steg bland de losa stenarna till en nastan ooverkomlig uppgift, benen och lungorna varkte. 17.30 nadde vi sadelpunkten mellan nord- och sydtoppen, hela varlden oppnade sig framfor oss och andaktigt sag vi bergskedja efter bergskedja torna upp sig anda bort till horisonten 300 km bort. Jordens rundning var pataglig, liksom atmosfarens exponentiellt tilltagande tathet med ljusblatt dis vid horisonten som gick over i morkblatt och slutligen nastan svart rakt upp. Solen sken obarmhartigt. Vi befann oss nu pa 6900 meters hojd, hogre an varje annan punkt pa jorden, med undantag for Himalaya. Framfor oss stupade Aconcaguas maktiga sydvagg lodratt ner 3000 meter. Nara nog medvetslosa av anstrangning balanserade vi pa bergskammen. Efter vart tionde stapplande steg var vi tvungna att flamtande lagga oss ner och vila. De sista 60 hojdmeterna till toppen tog en hel timme.

      Val uppe pa toppen var det i princip vindstilla, tiden hade stannat, det enda som brot den fullkomliga tystnaden var vara flamtande andetag. Pa den har hojden ar syretrycket cirka 40% av det normala. Efter tio dagars vistelse pa over 3000 m hojd hade vara kroppar vant sig. Utan acklimatisering skulle man forlora medvetandet efter bara nagra minuter i den tunna atmosfaren. Trots en pataglig huvudvark, uttorkning och oro over Bojan infann sig en stilla frid i mitt sinne.

      Efter 14 manaders organiserande och planering av expeditionen, 14 dagars vandring och klattring under stundtals svara forhallanden och slutligen 14 timmars skarseld genom kyla, blast, svar torst, fallande stenar och den allt tunnare luften i en evig kamp mot tiden stod jag har pa just den punkt som jag hade atratt under sa lang tid. Jag sjonk ner pa toppstenen och mina lappar bokstavligen sprack upp i ett leende. Lyckan varade emellertid bara en kort stund, jag hade synrubbningar och visade tecken pa tilltagande hojdsjuka. Pliktskyldigt tog vi ett antal foton, bl a med Chalmersflaggan som standaktigt vagrade att fladdra i stiltjen och jag vagrade lika standaktigt att springa med flaggan i mitt tillstand.

      Morkret faller

      Solen hangde orovackande lagt och jag beslot mig for att paborja nedstigningen, Bojan var ett 100-tal hojdmeter nedanfor och fortfarande pa vag mot toppen. Micke madde efter omstandigheterna val och stannade kvar for att avvakta Bojans toppforsok.

      Nar jag motte Bojan var han svar att fa kontakt med och mina overtalningsforsok var fruktlosa. Till min fasa upptackte jag att nedstigningen var besvarligare an vantat, mina ben var kraftlosa och vek sig under mig hela tiden. Jag var tvungen att na Berlin Huts innan det blev for morkt, da det skulle vara nast intill omojligt att hitta ratt vag, dessutom var risken overhangande att ga ut for ett stup. Jag fick vaga risken att bryta benet om jag skyndade mig mot att bli kvar over 6000 m hojd i natten utan vare sig sovsack, talt eller vatten. Jag hoppades hela tiden att Micke och Bojan skulle dyka upp bakom mig och flera ganger tyckte jag mig hora roster och steg men det var alltid bara inbillning.

      Vid niotiden borjade morkret falla och jag var inte langre saker pa att jag var pa ratt vag. Via komradion fick jag kontakt med Ragge som tillsammans med Martin och Jonne oroligt vantade i Berlin Huts. Jag bad honom stalla sig pa ett lokalt maximum och vinka med armarna.

      Jag hade statt och vinkat ett tag nar jag antligen tyckte mig se nagot rora sig 50 meter langre fram. Bjorn kom med stapplande steg over en liten kam, hans ansi kte var uttryckslost. Min gladje over att se honom forbyttes till maktloshet da Bjorn flamtande berattade att han lamnat Micke och Bojan vid toppen. Nu hade aven Martin natt upp till oss och vi hjalptes at att leda Bjorn ner. Vi tog av honom h ans utrustning och gav honom varm dryck medan Martin undersokte honom for att fas tstalla om han kunde fortsatta ner till Nido de Condores.

      Ett svagt hopp

      Att doma av deras oroliga blickar sag jag inte helt kry ut. Det fanns ingen mojlighet for mig att fa plats i taltet, sa med tungt sinne och utrustad med en minimaglite gav jag mig av i kolmorkret. Det fanns en liten mojlighet att Micke och Bojan hade missat Berlin Huts och tagit sig direkt till Nido de Condores. Efter tva timmars letande efter vart talt pa den utstrackta platan gav jag upp. Jag la mig pa marken och vralade rakt ut i ett fafangt forsok att pakalla nagons uppmarksamhet. Natten var alldeles stilla och stjarnklar, manen var helt ny och hjalpte foga mot det ogenomtrangliga morkret. Jag kande ingen kyla, endast en blytung trotthet som la sig over mig. Sa fort jag fixerade en stjarna med blicken borjade den dansa omkring pa himlen likt ett irrbloss. Tankarna fladdrade, jag far inte somna har. Jag maste, maste hitta taltet! Jag borjade krypa, reste mig slutligen och med en asnas envishet borjade jag systematiskt ga fram och till baka over platan sokandes efter vart talt i den allt mattare ljuskaglan av min ficklampa. Plotsligt stod taltet dar, tre meter framfor mig. Jag slet upp taltoppningen. Ingen dar, taltet var tomt och ode som en gravkammare. Mina kamrater var kvar nagonstans uppe pa berget. Jag gled in i en tung, gladjelos somn.

      Rop i natten

      En andra toppattack Kl 05.00 stod vi klara att paborja den andra toppattacken. Det var fortfarande morkt, men man kunde ana solen under horisonten. Vadret var fortfarande perfekt. Fran cirka 6000 m utgjorde sma minnesmarken efter avlidna bergsbestigare en pataglig varning om att berget var nyckfullt och att vadret pa kort tid kunde sla om till full snostorm. De foljande timmarna var de fysiskt varsta jag nagonsin har upplev t . Nar vi var halvvags upp i Canaletan borjade det att mulna pa. Jag kunde se hur molnen tornade upp sig kring toppen och jag borjade bli orolig for att vadret skulle forandras markant. Jag nadde toppen kl 14.51 den 22 december 1995. Martin kom tio minuter senare lika lycklig och trott som jag. Vadret blev samre och vi borjade klattra ner, 100 meter nedanfor toppen borjade det snoa och vinden tilltog. Nar vi kom ned till Berlin Huts hade Jonne, som hade fatt vanda tidigare under dagen pa grund av en knaskada, kokat varm fruktsoppa at oss. Efter frukost dagen darpa startade vi nedstigningen och aterforenades med vara vanner i Nido de Condores.

      Epilog

      Pa sjalvaste julafton brot helvetet lost, vi befann oss da i relativ trygghet nere pa 3000 m hojd, tungt packade, pa vag genom en 38 km lang kanjon. Regnet vrakte ner och askan och blixtarna var inte av denna varlden. Vi ryste vid tanken hur vadret maste vara uppe vid toppen. Ett par veckor senare under en vild, sorglos natt i Santiago stotte jag pa en brittisk bergsbestigare som hade natt Aconcaguas topp tre dagar efter var toppattack och tvingats overnatta utan mat i tva dygn nara toppen under en fruktansvard snostorm som varade i mer an en vecka. Han hade forlorat alla fingertopparna pa sin vanstra hand. Ibland har man tur.

      Ha det bra! /B