Sex timmar tidigare hade han besegrat Sydamerikas högsta berg. Nu hittade kamraterna honom mitt i becksvarta natten fullkomligt utmattad på kanten av ett stup - på 5900 meters höjd. Bojan Kos mirakulösa räddning var den hårfina skillnaden mellan tragedi och succé för Svenska Aconcaguaexpeditionen 95/96.
- Det var en sagolik tur för flera av oss att natten inte var kall, berättar expeditionsledaren göteborgaren Björn Elzén.
- Och att vi hade riktigt bra kläder.
Det var strax före jul som sex unga svenska killar reste till Argentina för att mäta sina krafter mot Aconcagua, 6959m.
Det är så långt ifrån de flestas semesterdröm man kan komma. Luft så tunn att ingen människa kan överleva i längden, flera tusen meter branta stup och ett väder som på minuter kan skifta från strålande sol till snöstorm.
- Redan första natten, på bara 3300 meters höjd, blev jag höjdsjuk, mådde illa och hade ont i huvudet, minns den andre göteborgaren i gänget, Ragnar Hallgren.
- När vi kom upp på fyra tusen meter kände alla av höjden.
- Högre upp på berget vaknade jag på natten av att jag inte kunde andas. Det var en rätt otäck känsla.
Dit upp brukar vanliga trekkare komma, säger Björn. Där finns till och med ett litet restaurangtält.
- Vi vilade, läste, övade isklättring och gjorde några utflykter till 4800 meters höjd för att acklimatisera oss. Ett par av killarna badade i den lilla sjön i dalen. Vattnet var nollgradigt.
- Argentinsk TV var där och gjorde reportage, så vi fick vara exotiska
Den 19 december började allvaret. Alla sex tog sig upp till det framskjutna baslägret på 4800 meters höjd just som vädret spände musklerna. Det blåste stormvindar icg kvicksilvret sjönk nedåt -25.
Dagen därpå, när vi upprättade läger två på 5400 meter, fick vi höra att vädret skulle bli sämre minns Björn.
- Jag ville att vi skulle försöka ta berget direkt nästa dag. Bojan och Micke beslöt att följa med.
- 550 meter under toppen kom vi till den första riktigt branta sluttningen - en 400 meter hög skreva av lösa stenar. För varje steg vi tog rasade stenar mot den som kom efter.
Jag hade förlorat både avstånds- och tidsbegrepp vid det här laget. Men efter en oändlighet nådde Micke och jag bergkammen strax under toppen, berättar Björn.
Plötsligt så öppnade hela landskapet sig. Vi såg 30 mil bort till Stilla Havet. Det var helt fantastiskt!
De sista metrarna till toppen tog en timma. De tvingade sig fram fem, kanske tio steg åt gången. Sedan måste de fullständigt utmattade försöka suga i sig sällsynta syreatomer.
Klockan halv sju på kvällen stod de äntligen på toppen, 6959 meter över havet - den högsta punkten på de två amerikanska kontinenterna.
Vi hade otrolig tur. Normalt sveper molnen in mellan två och tre på eftermiddagen. Nu såg vi solen hänga över horisonten.
Björn började känna sig dålig och stannade bara några minuter. Micke satte sig att vänta på Bojan, som kom två timmar senare.
- Mina ben var som spagetti när jag gick ned. Och vattnet hade tagit slut flera timmar tidigare. Det var klantigt.
- Flera gånger hörde jag röster bakom mig, men när jag vände mig fanns ingen där.
- Precis när det blev mörkt kom jag ned till de andras toppläger på 5900 meter. Jag var förvirrad och visste inte riktigt var jag var, men jag fick kontakt på radion.
- Vi sov nästan inte alls den natten, berättar Ragnar Hallgren. Vid tolvtiden dök Micke upp. Han och Bojan hade tappat bort varandra i kolmörkret.
- Jag var aldrig rädd när jag trevade mig fram i stjärnljuset, minns Bojan. Jag var helt suddig i skallen och förstod inte att det var farligt.
- Inom mig var jag nog medveten om att det var brant runt omkring mig. Men jag brydde mig inte. Jag la mig ned och vilade. Det var precis intill ett stup.
- Jag blåste i en visselpipaoch tände en cigarettändare. Hade inte Martin kommit just då hade jag antagligen gått över stupet.
Det tog en och en halv timma att få den utmattade Bojan till lägret där kamraterna gav honom varm vätska och bäddade ner honom i en värmefilt.
Tidigt på morgonen gav sig Ragnar, Martin och Jonas iväg mot toppen. Tack vre sitt framskjutna läger nådde Ragnar och Martin den redan vid tretiden, men då var det redan mulet.
- Det var ändå en otrolig känsla i de fem minuter jag hann vara där innan huvudvärken kom, säger Ragnar.
När vi hade kommit ett 20-tal meter under toppen började det snöa. Under de sju följande dagarna så kom det en och en halv meter snö!
- Vi hade en otrolig tur helt enkelt!
Dagen före julafton var alla nere i baslägret igen. Utmattade, men med en ljuvlig känsla av att ha lyckats, av att ha besegrat Aconcagua, 6959 meter. Och mycket trötta på berg.
Strax efter nyår försökte de lära sig surfa i La Serena på Stillahavskusten i Chile. Det var då snacket kom igång om Gongga Chan och andra toppar på mer än 7000 meter...