När jag låg i lumpen var det serierea på Åhléns i Norrköping. Där hittade jag en lustig serie som hette Steve Pops, som kunde vara värd en chansning. Den visade sej vara värd mer än det.
Det är inget snack om att det är en James Bond-parodi. Skurken heter Dr Yes (syftar på Dr No), hans organisation heter SMASH (syftar på SMERSH), agenterna har koder (H2O i hjältens fall), han har en specialutrustad hundkoja, flirtar med chefens sekreterare, och liknar Sean Connery.
Men det finns mer i det här än bara Bond. Berättelserna lämnar snart Bond-tuggandet och ger sej ut på äventyr som är riktigt roliga. Visst är temana valda för att Dr Yes ska passa in, men det känns inte krystat. Bond är mer bakgrund än tvångströja, används mer som redskap för att skapa en rolig serie.
I "Steve kontra Dr Yes" räddar Steve ett fattigt syd/mellanamerikanskt land undan sina våldsamma grannar genom att rädda "Grönridån", ett område fyllt av kaktusar som får vara en lös parallell till Järnridån. Förutom ett lite väl larvigt "magiskt" kaktusväxtmedel så är det en kul historia med en charmig röksugen apmamma och en kolerisk general.
"Operation Éclair" är en bra bit bisarrare. Steve äter en éclairbakelse som både den goda och onda sidan tror innehåller en hemlig mikrofilm, och under resten av äventyret slåss båda sidorna om möjligheten att skära upp Steves mage för att få tag på filmen, medan Steve svälter. En japansk soldat i djungeln, en slags Hiroo Onoda, finns med och har en stor del i upplösningen.
Här är en av mina favoritserierutor:
Flygplanet från "Steve kontra Dr Yes"
En dröm - det flyger! Suveränt! Entusiasm över teknik för att den nätt och jämt utför det den ska. Det är underbart roligt, för det är för mej en känga åt alla som tänker precis så. När någonting nätt och jämt duger så höjer man det till skyarna, anser det vara perfekt, och vägrar överväga andra alternativ. Nån mer som tänker "IBM PC"? :-)
Men, det kom bara två album i Sverige.