Pelle Svanslös - stor svensk barnserie före Bamse

Pelle Svanslös känner väl alla till? Figuren skapades av Gösta Knutsson, kom först ut som böcker, men på 60-talet gjordes en satsning på en egen serietidning.

Efter vad jag lärt om serien så avsåg man först att anlita en utländsk tecknare, men i stället fick en svensk tecknare, signaturen Carl-Börje (som ovanligt nog för den här tiden tilläts signera sina serier), vilket jag tycker blev mycket lyckat. Andra tecknare kom in senare, men Carl-Börje var stilbildaren och i mitt tycke den bästa (i alla fall efter ett litet tag).

Första numret kom i början av 1965, och såg ut så här:

Den första serien tar avstamp direkt från böckerna, och därför är en människofamilj med, vilken snabbt fasades ut både i böckerna och serien.

Fokus gick snabbt över till seriens huvudtema: Mobbing. I böckerna är de flesta andra katter från början mycket elaka, bland annat beskrivs de senare så sympatiska Fritz och Frida som två katter som gillar att rivas! Och det var också i sderiens startfas som mobbingen var som mest uttalad:

Med tiden blev det mer och mer klart att det var Måns som var Pelles antagonist, som utsett honom till sitt offer, och de andra gör sällan mer än skrattar med. Bill och Bull är här såväl som böckerna underbara "comic sidekicks". En serie som mer eller mindre fokuserar på deras tokiga upptåg var mer eller mindre obligatorisk, och redan i första säsongen fanns den fantastiska fyrsidingen om igelkotten med, där Bill och Bull har sitt eget sätt att identifiera var det är för något:

Det fanns många andra fina Bill&Bull, som månresan och den öde ön, men igelkotten tycker jag var den roligaste av alla, en serie om absolut ingenting som lyckas vara så rolig att man kan få ont i magen av skratt.

Biserier

Tidningen innehöll ett antal biserier/utfyllandsserier, alla av anmärkningsvärt hög klass. Från början fanns den kända serien Rasmus Nalle:

I de allra första numren fanns den relativt svaga "Totte och Napoleon" med, intressant på grund av att en av hjältarna är en gigantisk sjöorm:

Som sagt, en relativt svag serie som använde standardskurken ovan som alltid hittade på elakheter och skurkstreck.

Sedan tillkom Kalle Stropp och Grodan Boll:

Ja, mina tidingar är inte alltid av första klass, men tidningen är över 40 år så vissa sidor har åldrats sämre än andra.

Kalle Stropp och Grodan Boll var underbart tecknad och med bisarra manus om vad som helst. Den hade mått bra av mer utrymme. Nu var det korta serier som inte alltid hann med att berätta om de fantastiska scenrier som Thomas Funck hittat på.

Ytterligare en serie som fanns med första året var Billy Bäver, som också hade egen tidning ett tag.

Musse och Långben? Ja, nästan. Väldigt nära faktiskt, för den är just den korte Billy som är huvudperson och den långe drasuten som är fåntratten. Den kunde vara lustig men inte viktig.

Senare kom många andra serier, Pigge Lunk, Nalle Lufs, och kanske viktigast, Tintin! Tintin var nästan okänd i Sverige innan publiceringen i Pelle Svanslös, men genom exponeringen i denna populära tidning väcktes intresset för fransk-belgiska seriealbum och ett segertåg för Tintin, Asterix och Lucky Luke stod för dörren. Här ser vi Tintin på onslaget till en senare Pelle:

Idétorka, gradvis nedgång

Efter ett par lysande säsonger smög sig tecken på idétorka in i tidningen. Det kom serier med tokiga teman som älvor, och så kom skurkarna. Vissa av dem var engångs, och kunde fungera ganska bra, som De Långa Svansarna:

men det som verkligen var ett tecken på försämring var vanliga standardskurkar, bland andra Bov-Oskar och Skumma Ville:

Därmed fann serien en outtömlig källa till riktigt enkla, tråkiga serier på tjuv&polis-temat. En hel rad med liknande fåniga skurkar infördes, och återkom gång på gång. Tidningen stupade inte tvärt på detta, men den blev betydligt mindre intessant - och lag lovar att det gällde även för barn. Jag vet inte hur det påverkade försäljningssiffrorna. Det är säkert svårt att analysera, en tidnings framgång beror på så mycket.

Göstas död och tidningens nedläggning

1973 gick Gösta Knutsson ur tiden, och med honom även tidningen. Tidningen omvandlades redan året innan till "Pelle och vi andra" och sedan "Det bästa ur Pelle Svanslös", som båda innehöll repriser. Dessa utkom ännu ett tag men lades sedan ner. Runt 1990 återuppväcktes den ett tag med anledning av filmerna.

Jag vet inte varför inte tidningen fortsatte som vanligt utan Gösta, men jag antar att det berodde på vilka villkor Gösta ställt. Det är lite synd att han inte lärde upp någon efterträdare, som Rune Andréasson gjorde till Bamse, för Pelle Svanslös var en mycket bra tidning. Men redan året efter nedläggningen kom Bamse och tog dess plats i tidningshyllorna.

För mig var Pelle Svanslös bland de första serier jag läste, och jag valde den framför Kalle Anka. Kalle var i jämförelse ganska platt, ovarierad och med karaktärer som jag som liten pojke inte kunde identifiera mig med så bra. Pelle, som handlade om konflikter i liten skala, var lysande. Alla barn har ju blivit retade av andra barn någon gång, men det är inte så många av oss som har en rik farbror med kassavalv och turkrona. Bamse kom med tiden att söka sig till denna fina nisch, och på sitt sätt nå fin höjd med dagiskonflikter, problemfamiljer (som Burres familj) och sådant, men Pelle var långt före.

Så Pelle Svanslös är en inte helt glömd men sedan länge utfasad serie och serietidning som jag minns med saknad.