Franka är en holländsk serie, vars första album tog mej med storm. Berättartekniken är ovanlig, berättelserna dramatiska och orginella, och hjältinnan tilltalande, en driftig ung dam med stort hårsvall.
En härlig öppning, där Franka till att börja med verkar vara en oansenlig bifigur, men hon höjs snabbt till huvudperson. Äventyret innehåller ett märkligt inbrott, vapenköp, och på slutet en statskupp av ett ovanligt slag. Lite virrigt, lite bisarrt men händelserikt och mycket underhållande.
Ingen dålig berättelse, men ovanan att försöka få av Franka kläderna hela tiden ger den ett smygpornografiskt intryck. Det drar ner, och den trevliga berättelsen om tavlan som är både äkta och falsk kommer i skymundan för frågan om hur mycket man ska få se av Frankas tuttar. Snälla, lämna sånt till billiga utfyllnadsserier i X9!
Franka som allra bäst! Berättelsen är en fristående fortsättning på "Brottsmuséet", i det att den till stora delar utspelar sej i samma land där "Brottsmuséet" slutade, med många syftningar dit. En lång och ganska komplicerad historia vävs ihop till nånting riktigt spännande och orginellt. Ett spökskepp dyker upp, och nystar till slut upp en gammal historia med grymheter och skurkaktigheter som den stenrika skurken inte vill ha lagt i dagen, och upplösningen med Robinson Cruse-liv och skeppsbärgning med uppblåsbara leksaker är riktigt trevlig.
Den inledande berättelsen om maskeringsexperten John Something Smith som blev maffia-anställd är hyfsad, även om han är på tok för bra. Han förklär sej perfekt till vem som helst - utan förberedelser. Det är inget annat än rent trolleri, och det handlar ju inte historien om. Även om man accepterar det så är fortsättningen direkt dålig. Det hela byggs ut i en fånig historia med en av de sämsta upplösningar jag sett. Usch!
Ännu ett mediokert, förglömligt album. Det betår av tre kortare historier, "Monstret i dimman", "Pyromanen" och "Sabotören". Enbart den sista skulle jag kalla bra. "Monstret i dimman" är en illa planerad soppa som känns som en dålig uppföljare på "Spökskeppet" på det sätt att det handlar om spöklika femomen på havet, men egentligen handlar den om ganska lite. "Pyromanen" är bättre men en ganska enkel deckarhistoria. "Sabotören" känns lite klurigare, med en stuntman som tjänar pengar på att spela klumpig och ställa till med olyckor. Även om den är kort så har den en substans som de andra två saknar.
Notera den vita cirkeln på omslaget. På något sätt har sexan antingen tagits bort eller så har man glömt bort att sätta dit den, men på ryggen står det "Franka nr 6". Lite förvirrande att det är Örnserien nr 8 samtidigt, men på nästa album finns båda numreringarna.
Sjunde och sista Franka-albumet på svenska var del ett av två, men del två fick vi aldrig. Vi köpte det på franska för att få läsa hela berättelsen. Bortsett från det usla slutet (klassisk "ångra"-manöver, en stor besvikelse) så är det en riktigt bra historia som egentligen borde haft en chans att få fart på Franka-intresset i Sverige, men efter bottennappen med nummer 5 och 6 så var det nog kört.
Så det blev tack och adjö. Det finns ett stort antal ytterligare Franka på andra språk, men på svenska är det slut.