"Ska dä va underground så ska dä"
- Gammalt underjordspråk
Denna vecka hade våren just kommit till Östergötland, och säsongens andra Elsa i Underjorden fick svår konkurrens av solskenet. Några modiga själar letade sig dock ner i Elsas Hus varma filmsal för att lyssna till en blandning av visrock och estradpoesi.
Ingemar var tyvärr krasslig, men vissa bildbevis blev det i alla fall, så att ni som var där kan visa era kamrater vad de har missat... Ryggradslöst skvaller kommer senare!
Höjdpunkt: Genom nätet ("Den kan stå ut, den som inget har, den som inget kräver")
Reklam: Ny demo, "Allt tar slut", är på gång.
Saidi och Kollektivet bestod för dagen av fem personer med sång, gitarr, elgitarr, bas, keyboard och cello. Saidi började solo med en helt ny låt. "Du lät det storma ut ett tag, och vände det rätt till nånting bra"... positivt ju!
Sedan kom Kollektivet ut på scen, bitvis för varje låt, tills på En plats du skulle kunna kalla hem (tror jag), då hela bandet var med. De spelade bland annat Vinterstad (om att komma tillbaka till en stad, i det här fallet Söderhamn, där man inte längre är hemma), Allt tar slut (allt tar slut; även sorgen) och Kalla läppar.
Höjdpunkt: Det lilla sångnumret... "Där satt en pojke. Han metade med spö. Han tänkte det är bättre, att leva än att dö"
Reklam: SM i Poetry Slam som äger rum i Kristi Himmelfärdshelgen
"Hej, jag heter Jesper och jag ska ta av mina kläder. Här är ett nyköpt block, och jag ska läsa några dikter ur det." Jag hade faktiskt aldrig hört Jesper läsa något längre program, och visste därför inte alls vad som skulle ske... men jag hade vissa aningar att det skulle bli något över det vanliga.
Jesper och jag har pratat lite om hur texter kan lyfta när man läser dem, och det stämmer väldigt bra på hans egna. Jag tycker i och för sig att dikterna är bra som sådana, med många bra formuleringar ("lakansdanserna när tyngdkraften upphör är ganska intressanta"; "förr tvättade jag landstingets kläder och nu bär jag dem själv"), men den riktiga styrkan är framförandet, med pauser, tystnader, lösryckta fraser, skratt och gråt.
I slutet gjorde Jespers vän Rickard ett kort gästspel, berättade ett par norgehistorier och kastade ut en ros i publiken. Rosen hamnade till slut hos mig.
Som vanligt är jag ingen höjdare på att skriva om de nummer jag själv är deltar i. Men jag kan åtminstone upplysa dem som inte vet om att Lasermopsens diktatur är en poesi och spektakelgrupp som består av Hanna Trygg, Lina Skerdén och mig. Vi läste en hop egna dikter i olika konstellationer.
Några titlar: Hej du lilla eremit, Fyra skivor saltgurka ("ett barns liv är värt mer än så"), 15 millimeter masonit, Måla, Jag har friat till dig fyra gånger och Tal om människans förgänglighet.
Höjdpunkt: Dennis favoritlåt
Reklam: Skivan "Allt eftersom", som väl fortfarande kan betraktas som hyfsat ny
Trots att publikmängden som sagt inte var så överväldigande och att Partyorkestern reducerats till en partyduett med Peter själv och Dennis på elgitarr höll de ångan uppe och spelade för fullt. "Välkommen hem till gråa vardagen igen"...
Vi fick höra bland annat "den desperataste sången som finns", Bara börja falla, De sa att livet är en fest och Gud och mänskligheten (heter den så? "Snälla människor, ta er i kragen...", ja ni vet).
Blir det "partyduetten" kanske?
Det här var Peter och orkesterns sjunde spelning på fyra veckor, varav några i Västerås, varför vi i mellansnacken fick ett och annat ord till livs om hur många sjuka människor det finns där.
Foto: Martin Sundler