För enda gången hittils i vår vågade sig Underjorden upp ur underjorden, alltså till cafét. Dessutom var det ovanligt gott om tidsmarginaler. Det var också gott om publik. Som mest räknade vi till ett drygt trettiotal i lokalen.
Höjdpunkt: Sommarduetten
Citat: "Ibland så kokar vattnet över, och lampan kan va tänd när jag går" (Som jag är)
Först ut var Martin Sundler, med sin gitarr, sitt munspel och körhjälp av Tove (som sjöng med Peter Olofsson förut) på en låt. Han började med Som jag är, en beskrivning av honom, där han bland annat förklarar att han varit förälskad och nere och att pengarna bara rinner iväg, men att han hellre blir glad än en Percy Barnevik...
På temat teater spelade han också Manus av Winnerbäck. Det är en av Winnerbäcks äldre, vilket betyder att den har rätt avancerad text. Martin gör den bra, men en sak förvånar mig: här visar han ju att han kan spela plock (och hyfsat komplicerat sådant), så varför gör han inte det på några av sina egna låtar?
Sedan spelade han ett par sommarlåtar, Balladen om den lilla tennsoldaten (ett måste!), m fl. Det slår mig att Martin gör ganska långa texter, med många verser, vilket är bra.
Höjdpunkt: Moderatvisan
Citat: "Med bultsax, det sa knips!" (Jag håller i din hand)
Efter att jag tagit publiken på en kort promenad i Norrköping blev det dags för Ingemar. Det här var, tror jag, första gången sedan lucia som Ingemar satte sin fot i lokalen. Vad jag förstår hade han inte haft tid att öva så mycket, men det gick bra i alla fall. Temat var underhållningsvåld.
Och har man temat underhållningsvåld, vad kan då vara bättre än att spela visor av Tom Lehrer? (Skulle i så fall vara att nynna signaturmelodin till Mortal Kombat...) Först blev det Poisoning Pigeons In the Park, i Ingemars översättning "små sparvarna på stan", som är en mycket vacker vårvisa om att ta livet av små oskyldiga fåglar. Och för att göra det ännu kladdigare: Jag håller i din hand (I Hold Your Hand In Mine), en kärleksvisa med mycket blod och darr på rösten. (Ingemars version är bättre - och våldsammare! - än "den andra" svenska översätningen...)
Ingemar spelade också en Povel Ramel-sång och så några egna hits: Prins Valium (inget samband med Frasse Haraldsen), Som en golfare (tolerans! tänk på det!), Pokemon (punk på begäran) och Moderatvisan ("elak visa på töntig melodi" om (m):s ideologi).
Höjdpunkt: Detta hårda och karga landskap
Citat: "Långt innan hållplatserna öppnat sina portar" (En buss till mitt liv)
Inhoppare är som sagt alltid välkomna (särskilt när det finns gott om tid!) och här läste Johan Karlsson dikter. Vi fick bland annat höra Detta hårda och karga landskap ("detta är ett gudsförskjutet landskap") och Om jag tog vägen till min syster (otäckt med hårda bilder om misshandel: "du hade väntat med knytnävarna i två timmar"; "vägskyltarna till mitt inferno").
Höjdpunkt: Så du gillar lasagne
Citat: "Jag ska ruska er tills ni spyr" (Vårdikt)
Matilda stegade upp på scen med slängkappa och tiara, drog fram en påse äckligt gulfärgade plastgafflar "som ni kan stoppa i halsen" och påbörjade en straffpredikan till publiken. "Ikväll mina vänner är det bara ni och jag... nu ska vi prata om miljöförstöring."
Temat fortsatte längre fram i en vårdikt på temat "ingen får någonsin vänja sig". Hon läste också Så du gillar lasagne (uppvärmd lasagne och masturbation i samma dikt!) och en Winnerbäck-inspirerad gå-hem-med-dig-dikt ("alla människor behöver närhet och värme och det spelar ingen roll om det är av dig eller ditt element").
Hon avslutar ödesmättat med orden "vi kommer inte att lämna något efter oss ikväll..."
Höjdpunkt: The Sound of Sunlight
Citat: "You are a dream. Quite strange but not obscene."
Lina känner vi som poet beväpnad med titlar som Gråt blod för helvete, Tystnad våldtagning och Vampyrdöden... men hon gör visor också, som inte är fullt lika våldsamma. Tvärtom, med sin lilamålade gitarr (som hon säger att hon funnit i en container) och sin klara röst och engelska texter är hon väldigt stillsam och vemodig.
Min favoritlåt var The Sound of Sunlight, särskilt tillägnad kristdemokraterna (det andra högerpartiet som får en släng av sleven...), som inte ser att "kärlek är kärlek". Jag citerar: "They've never heard the sound of sunlighet". Något mindre stillsamt blir det i No Sympathy for Piggy (hette den så? I annat fall ber jag om ursäkt), om problemen med kärlek.
Ofta när någon (med engelska som andra - eller tredje - språk) ska sjunga och skriva texter på engelska blir texterna mindre viktiga än vad de vore på svenska. Det blir svårare att hitta de där slående formuleringarna, och svårare att nå fram till lyssnaren. Men Lina gör det väldigt bra, och jag gläds åt att faktiskt kunna lyssna ordentligt på texterna första gången jag hör dem. Sista låten var en politisk uppmaning som vi känner igen från diktläsningarna. Här hette den Star People Revolution.