Brasklapp: Som vanligt skriver jag detta sent på kvällen, så förutom en massa missade tangentnedslag så är det si och så med förmågan att uttrycka sej. Om jag skriver n¨t som inte låter snällt så är det alltså bara för att jag är trött.
Hela fem program, och det gick bra. Vid start var lokalen fullsmockad, och det var trevligt efter en del glesa kvällar i vår!
Först ut var Mate, fyra killar varav jag känner igen ett par från tekniska högskolan. De har alltså haft mej som lärare!
Mate kändes inte så rasande scenvana, men det är ju tillåtet på Underjorden! Jag blev glad att höra att deras låtar var på svenska, tvätemot vad gruppens namn antyder. Det är så mycket lättare att berätta nåt på sitt eget språk. Temat kärlek och relationer är väl inte det ovanligaste, men jag minns inte texterna som klyschiga, och det är ju bra. Egna låtar, märk väl!
På bilden ovan ser du Mate och den lilla del av publiken som är belyst av strålkastarna. Borta i mörkret sitter många fler.
Sen blev det två program med icke-orginalmusik. Fredrik Halldorf hade varit bra på att dra hit sina fans. Han hade till och med satt upp lite egna affischer, förutom mina. Han sjöng ett urval musikallåtar, med ledmotivet till "Cabaret" som start.
Någon ansåg att Fredrik var väldigt lik Peter Jöback, och det passar väl bra med tanke på att Fredrik nyss kommit in på musikalutbildning. Han har en säker, skolad röst och körde alla nummer helt utantill, med undantag för en liten fusklapp för mellansnacket.
Ovan är en bild som kanske är från en av de sorgligare sångerna?
Från början hade Fredrik bett att vara först, men att Mate fick ligga före (på grund av att en medlem hade en tid att passa) var bara bra, för en del av Fredriks publik hade inte riktigt förstått att det är lite ofint att dra efter att den man kom för varit på. Publiken är inte bara åskådare i såna här sammanhang. Ett litet antal personer till eller från gör stor skillnad. Det är inte som film eller TV. Bara att man är där påverkar, och reaktionerna påverkar uppträdandet mycket starkt! Fredrik kommenterade också att publiken var lite väl diskret.
Hade folk börjat gå redan efter första programmet hade det känts lite tråkigt. Då stöttar man bara en av artisterna, inte de andra eller arrangemanget. Nåt att tänka på!
Nåväl, tomt blev det inte andra halvan heller, men det blev ett par tomma ord framme vid scenen senare under kvällen. Mate fick i alla fall full pott.
Fredrik sjöng det mesta till inspelat komp, och ett par låtar till pianokomp. Pianisten syns ovan. Det är knepigt att fotografera pianister, spelciellt vid det pianot, som stod lite snett vid sidan.
Många hade kommit för Fredriks skull, och som en gest för detta fick Fredrik på stående fot dra ett extranummer.
Detta blev extra uppenbart när Jan Johansson gick på. Han spelade två klassiaka stycken, varav Månskenssonaten är det mest kända. Det är första gången vi haft instrumental pianomusik. Klassisk musik har förekommit förr, men inte så ofta.
Jan hade väl kunnat köra nånting mer, men han kände nog av att publiken kanske önskade sej nåt mer livligt. Han är en duktig pianist, som skulle komma bäst till sin rätt i de här sammanhangen tillsammans med en sångare/sångerska.
Fast det som kom var väl inte i första hand rivigt, nämligen poesi av Thomas Eriksson, som var med förra gången också. Det är trevligt att inte missa det talade ordet, och han är i gång och skriver, ivrigt påhejad av Hanna och Martin. Mycket kaffe går det åt säger han.
Thomas skriver såna där dikter som skulle göra hans föräldrar oroliga om de hörde dem. Bland annat läste han en mustig sak som hur man kan känna för tyska turister ibland.
Mayflower var här för hela tredje gången, fast deras debut var så sent som i december. Det är dock sista gången på ett tag, för sångaren/gitarristen Christian Isaksson ska flytta till Umeå, tror jag det var.
De var alltså här senast så sent som i april.
Christian tar ton och Albin slår takt.
Sist var det Chaida. Efter de tidigare spelningarna i vår var jag lite orolig för trummorna, men det gick faktiskt riktigt bra! Kanske det var trasmattorna som vi lagt under, kanske trummisen gjorde nåt mer. Perfekt trumljud blev det i alla fall, utan några genomslag som det brukar kunna bli!
Chaida körde en ny sättning, för basisten John har hoppat av, och Charlotte pluggar i Lund. I stället för John hade killen med slipsen hoppat in (namn får ni upplysa mej om), och med tanke på att han var snabbrepad så gick det bra! Det var väl framför allt stämsången som man hörde att inte var riktigt inövad, men vad ska man begära när man måste byta basist med en veckas varsel?
Jag tycker greppet på basen är intressant. Är det inte lite bakvänt?
Trummisar, liksom pianister, kommer lätt bort bakom sina instrument, men tar man nån extra bild så.
Summan blev en kväll som blev bra mycket bättre än jag väntat mej. Full lokal första halvan, och godkänt resten. Ingen av de medverkande gjorde mej besviken, och några var bättre än jag väntat.
Nu är det en gång kvar, på lördag! Sen är det slut för i vår!