Nu med skvaller här!
Detta kändes som vårens start-underjord, med fullt program med fyra delar. Jag kom och gick en del under förberedelserna, för jag hade en tenta att passa som del av det jobb jag lever av. Makarna Trygg fick hålla ställningarna så länge, och det bra. Banden accepterade glatt Peter som boss.
Dock blev jag nästan lite mörkrädd när jag kom tillbaka vid halv sjutiden, och hörde hur högt Gitarmas lät i ljudtestet. De lät mer än jag förväntat mej, men så är det ibland. Jag skulle ha snackat ihop mej noggrannare med dem så jag visste, men det är inte alltid man hinner. Nåja, ingen skada skedd så länge vi har öronproppar... men det hade vi inte. Men det skulle ju han skaffa... Hastig omplanering och delegera en del av presenterandet till Peter. Start bara lite sent, presentera Peter som inhoppare, och sen hoppade jag på cyken för att fixa öronproppar.
Peter drar sina två allra nyaste låtar
Peter har lite nyskrivet, med lycklig kärlek på temat, inte minst lycklig kärlek som inte är ny. Det är en nisch i kärlekstemat som är ganska outnyttjad.
Jag fixade öronproppar, och jag hann tillbaka för att i alla fall höra lite av Samuel Furingstens låtar.
Samuel Furingsten
Jag har hört Samuel förut, men jag måste säga att det är lättare att ta till sej hans musik i den här intima formen än det var med band.
En ganska nära bild med Hammarbyloggan synlig
Den här bilden är väl nästan trolig affischbild nästa gång?
Samuel spelar visor i filosofigenren, och där fick vi en stilmässig fullträff i kontrasten med efterföljande Holländsk Genever, som spelar mer humoristisk musik.
Holländsk Genever
Detta är en nedklippt version av ett band som egentligen är större, men jag tycker det blev bra även i denna sättning. Tobbe och Ola gjorde en spelning med glatt humör och texter i egen stil, bland annat om att hata dansbandsmusik, om papparollen, och den oförglömliga låten om grannen som inte ville ha barnvagnar i trappuppgången för att rullatorerna skule få plats. Det syns nästan på bilderna att det är lite luriga texter.
Ola levererar en låt med giftig text och Spike Jones-uppsyn
Holländsk Genever är min personliga favorit denna kväll. De ligger en bra bit åt mitt håll, men mycket ironi och udda vändningar. Jag är ju väldigt textinriktad, och Holländsk Genever är också riktigt bra på att både göra och leverera texter. Utan dem hade nog den här kvällen känts lite icke-Ingemar-mässig, inte för att de andra inte har texter utan för att de inte har den här typen av högskärpetexter. Nu var Holländsk Genever med i alla fall, och jag är nöjd!
Tobbe spelade bas, men även blockflöjt
Här var vi halvvägs, och då hade jag medvetet dragit över lite så banden inte skulle mangla rock i teaterpjäsernas slutscener. Det pågick nämligen teaterföreställningar på två scener i huset, både stora scenen (Östgötateatern) och källaren, "filmsalen" som vi spelat i ett par gånger. Jag kollade att båda pjäserna var slut innan jag släppte på Gitarmas.
Nu blev det högt, så jag tjatade ganska duktigt om att alla skulle köpa öronproppar om de inte hade med sej. Så skedde, och med proppar så lät det bra! Svårt att prata, bara.
På gitarr och lång man, Tobias Andreasson!
Erik Falkenäng, trummor!
Trummisen Erik bankade ganska hårt. Kan man inte dämpa trummor på nåt bra sätt? Jag menar, med proppar funkar det, men tänk så skönt om man kunde köra band utan att propparna skulle vara nödvändiga? Det skulle helt enkelt gå att höra nyanserna bättre. Nåja, nu är det som det är. När jag lyssnade på Gitarmas så var det på det instrumentala.
Och här är resten av bandet, Richard och Erik om jag fått namnen rätt.
Jag ska inte ge mej på att analysera deras musik, men själva kallar de det "flumrock" så vitt jag förstår. Jag skulle snarare använda ordet "flumrock" på det som Mary Celeste och Betty Frank gör, men det är kanske snarare flumpop?
Så till slut det band som jag trott skulle låta mest, Näsblod. De lät mycket, men knappast mer än Gitarmas.
Näsblod
Näsblod består av ex-humanisterna (vilket ord!) Jocke Holm och Magnus Axelsson, som i egenskap av Humanister och även Vänstersvängare spelat här flera gånger förr. Martin, till höger, har däremot inte stått på scen i Elsas Hus så vitt jag kan minnas.
Här ser vi Martin rocka loss
Jocke dunkar
Magnus i glad rockpose
Det jag alltid saknar när det är lite slamrigare musik är att det är komplett omöjligt att följa texterna, och det är speciellt synd med trallpunk, som har texter som handlar om en del. Jag får väl kolla skivorna.
Efteråt fick trummorna gå i golvet med ett KRASCH.
Näsblod avbildades på papper så här. Men vem var det som ritade egentligen? Jo, det kan man se på sista bilden på skvallersidan!
Scenen är numera utbyggd en aning. Visst blev det fint? Plötligt är den inte så förtvivlat grund längre, utan man kan vara framför trummorna utan att trängas med dem. Bra!
Fast Trygg kunde inte låta bli att på bästa Tröst-maner riva av ett par låtar under avriggningen!
Bussbilden, med Fredrik och Anna
Förlåt mej om jag skriver mycket om ljudnivån, men för mej blev det en central fråga i kväll. Det är frågan om man borde dra en gräns mellan Elsa i Underjorden och Skylten vad gäller stilar. Det är en viktig fråga, speciellt när vi måste tänka på att inte störa teatern. Problemet är att om man förbjuder viss musik så är det lätt att man smalnar, och jag vill hålla bredden stor, och då måste allting vara med, även om det akustiska kommer att dominera även i fortsättningen. Allt passar, punk, rock, hiphop, jazz... Idag täckte vi trallpunken och flumrocken. Hiphop finns på programmet längre fram. Nu skulle jag vilja ha in mer jazz snart, så vi inte tappar bort det.
Visorna och visrocken är ryggraden, men visan kan inte renodas utan att vissna. Musik måste blandas för att utvecklas, musiker måste mötas.
Tack för i kväll! Det var en rolig kväll med en lagom krock mellan rock och visor. Vi ses om bara två veckor, och då blir det enbart akustiskt, och kanske lite poesi, eller vad man ska kalla det talade ordet.