[Tillbaka till uppLYSningar som varit]
Nedanstående referat av debatten är hämtat direkt ur universitetets interntidning Lite Nytt med tillstånd av redaktionen.
Internet och det fria ordet
Studenten Adam har konto på universitetets nät och stoppar in bombrecept på sin hemsida. Via Internet blir det globalt tillgängligt. Vad gör universitetet?
Ungefär så löd en av de frågor som ställdes till den åtta man starka panelen vid en debatt om yttrandefriheten och de elektroniska medierna, ordnad av studentföreningen Lysator. I panelen satt Erik Sandewall, ordförande för universitetets IT-råd, informationschef Lars Holberg, bibliotekarie Marianne Nordlander, universitetets "datajurist" Georg Hellgren, journalisten Jan Hederén från Östgöta-Correspondenten och ett antal studenter och "lysiter".
Det framgick under debattens gång att frågan är långt ifrån hypotetisk.
The Terrorist Handbook och Anarchists Cookbook cirkulerar på nätet sedan många år, sa förre ordföranden för Lysator Lars Aronsson. Terroristhandboken är inte copyrightskyddad, medan anarkisthandboken är knyckt ur en bok och alltså skyddad. Terroristhandboken lades ut på nätet av Lysator, där den numera är strypt, men utomlands är det ok.
Terroristhandboken togs bort från en av lysiterna privata hemsidor efter påstötningar från universitetsledningen, men en så kallad länk, dvs en klickbar sida till en terroristhandbok i en fjärran dator, fick stå kvar. Sedan några ungdomar i Stockholm blandat livsfarliga kemikalier efter recept i handboken och Corren börjat mullra, togs även länken bort.
Universitetet bör skaffa sig en policy, sa Lars Holberg. Jag tycker vi ska ha yttrandefrihet på nätet, men det innebär inte att universitetet ska publicera vad som helst. Universitetet lever på samhällets förtroende. Om ungar spränger bort händerna, får universitetet svårt att försvara detta. Vi bör alltså inte ha några bombrecept på nätet. Men det är en svår gränsdragning, och jag talar bara om det som är lämpligt inom universitetets domän. Det skulle vara intressant att följa den debatt som skulle uppstått om den franske professorn Faurisson hade jobbat på Linköpings universitet. Faurisson hävdade som bekant att inga judar hade gasats i Auschwitz. Ska universitetet publicera sådant?
Gentemot detta intog Sandewall en mycket liberal ståndpunkt:
De enda fall jag kan se då man bör begränsa yttrandefriheten är dels när man lägger ut lagstridig information, till exempel hets mot folkgrupp och copyrightskyddad information, dels då man lägger ut populära bilder eller annan information som medför att datorresurserna inte räcker. I övrigt anser jag att det är omöjligt att reglera informationsflödet.
Censur bör undvikas. Man kan tänka sig att bombreceptet presenteras tillsammans med en bildsekvens på skadade människor och att detta görs konstnärligt. Man kan också tänka sig porrbilder som blir konst. Ska vi i universitetsledningen då ta ställning till vad som är konst?
Holberg fick indirekt stöd av Hederén, som påpekade att man kan skriva vad man vill om man kan få det publicerat.
Men i pressen finns ansvariga utgivare, sa Hederén. Problemet är att ingen har ansvar på nätet. Ansvaret faller då på individen. Själv skulle jag må dåligt och jag skrev bombrecept i tidningen och en unge smällde av handen. Skillnaden mellan Internet och tidningsvärlden är att vi i tidningsvärlden reglerar oss själva.
Marianne Nordlander menade att konsten att göra bomber kunnat inhämtas i bibliotek i hundra år, men att det behövs normer när nätet öppnas. Det hade inte gått att få in ett bombrecept i Corren, och liknande spärrar behövs när vi går över till html (språket för skrivning i World Wide Web).
Datajuristen Hellberg fick under debatten skäll för att inte lagstiftningen hängde med, men det tog han med ro:
Lagstiftning är en demokratisk process och det är naturligt att den släpar efter i utvecklingen. Vi jurister säger ofta å ena sidan (sväng med vänsterarmen) och å andra sidan (sväng med högerarmen). Då säger folk: Kan ni inte ta hit en enarmad jurist?
Att Internet skapar nya komplicerade problem framgick tydligt under diskussionen kring följande tänkta fall:
Studenten Filip har gjort reklam för sin privata exportfirma med e-post på universitetets nät. Systemansvariga, som kan läsa all e-post, spårar Filip.
Här var det många som blev indignerade och krävde att universitetet belägger systemansvariga med tystnadsplikt.
Mot detta hävdade Hellgren att alla handlingar som kommer in till universitetet enligt huvudregeln är offentliga.
Går alla över till e-post, sa Hederén, så kan vi journalister inte längre granska myndigheterna. Hur går det då med diarieföringen?
Här väcker krypteringsmöjligheten intressanta frågor, sa Sandewall. Måste universitetet dekryptera inkommande meddelanden på grund av offentlighetsprincipen?]
Debatten skapade fler frågetecken än den rätade ut. Men så handlade den också om etik, juridik och yttrandefrihet i ett världsomspännande medium som befinner sig i sina födslovåndor.
Tord Jöran Hallberg