Att följa spår i mörka skogen var inte alltför lätt. Det blev allt senare på dagen och skymningen föll. Då hade pojken ätit sin sista smörgås. Han var trött av vandringen, och han satte sig på en sten och funderade. Hu, vad det prasslade bland kvistar och löv! Men pojken var inte rädd för det! Han hade gott samvete, och då behöver man aldrig frukta. Han satt och väntade på äventyret som han gått ut att söka. Då kom ett troll vankandes med en säck på ryggen. Det var trollet Store-bror, den äldste av tre bröder. Han var ful som stryk, och det fulaste var hans långa ludna öron, som nästan släpade i marken så långa var de.

- Klafs, klufs, klafs, klufs! Pustade han där han gick fram.

- God kväll, farbror! Hälsade pojken.

Trollet stannade, fläktade ett slag med öronen och plirade på pojken, - Sicken en dvärg! Sa han.

- Jag är ingen dvärg, jag är en pojke.

- Sicken en pojke! Sa trollet. Det var rysligt små och fula öron du har. Titta på mina! Det är öron det, som heter duga. Jag är säker på att prinsessan tar mig bara för mina vackra örons skull. Det var rysligt fula öron du har.

- Jag är nöjd med vad jag fått! Sa pojken. Men vad är det farbror har i säcken.

- Jag har säcken full med silverkorn som jag varit ute och plockat. Och överst har jag en läcker snok. Den skall prinsessan få att snaska på.

- Vad är det för en prinsessa?

- Pytt, fick du vetat! Sa trollet. Och så fläktade han ett slag med öronen igen och plirade illmarigt på pojken.

- Jag skulle kunna trolla dig till en svart korp om jag ville, fortsatte han. Men du får väl förbli så ful du är. Får du se bröderna mina, så säg dem att jag gått hem till berget. Adjö med dig nu.

- Adjö, farbror, sa pojken. Och så gick trollet, och pojken satt ensam på sin sten.

Ska pojken springa hem, sitta kvar eller förfölja trollet?