Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Gadolin, Jakob - 2. Gadolin, Johan - Gagner, Lars Peter - Gagnerus, Samuel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
värf, och spelade som fullmäktig för Åbo stifts
prästerskap en betydande roll vid riksdagarna
1755–56, 1760–62 och 1771–72, vid samtliga
ledamot af sekreta utskottet. I all synnerhet
var detta fallet vid den första stormiga riksdagen,
då han var en af de mera framskjutna
Hattarna och yrkade ett strängt förfarande mot
grefve Brahe och hans medbrottslingar. Gustaf
III ansåg honom ock så farlig, att han under
revolutionsdagarna 1772 höll honom i arrest.
Ännu 1775 stod han i sådan onåd hos konungen,
att han förbigicks till biskop i Åbo, trots
han innehade första förslagsrummet. Han började
sedermera närma sig konungen och verkade
för hans intressen vid riksdagarna 1786, 1789 och
1792, vid hvilka han återigen var ledamot af
sekreta utskottet. Vid 1800 års riksdag bragtes
han af åldern till en mera tillbakadragen roll.
Gift 1757 med Elisabet Brovallius, dotter
af biskop Johan Brovallius (se sid 141).
2. Gadolin, Johan, kemist. Född i Åbo d. 5
juni 1760; den föregåendes son.
G. hade af
prof. Gadd njutit undervisning i kemi, innan han
1779 begaf sig till Sverige för att under Torb.
Bergman i Uppsala ytterligare utvidga sina kunskaper
i denna vetenskap. Här kvarstannade han
i trenne år och promoverades 1782 till filosofie
doktor. 1785 blef G. e. o. adjunkt i fil. fakulteten
i Åbo och kort därefter e. o. professor.
Han erhöll survivance på kemiska professuren
efter prof. Gadd och tillträdde den efter dennes
död 1798, men fick ej förrän flera år efteråt
uppbära professorslönen. Under tiden spridde sig
hans rykte såsom kemist vida i den lärda världen
och beredde honom den smickrande utmärkelsen
att från universitetet i Göttingen 1804
få emottaga ett kallelsebref att blifva den ryktbare
Gmelins efterträdare. G. afböjde emellertid
anbudet och behöll sin plats i Åbo.
Vet.-akad.
i Stockholm, Vet.-soc. i Uppsala, Vet.-akademierna
i Petersburg och Dublin jämte en
mängd andra in- och utländska lärda samfund
tillägnade sig honom såsom ledamot.
Efter
Finlands förening med Ryssland kvarstannade
G. i Åbo och fick där emottaga flera bevis på
sin nye monarks bevågenhet. 1822 erhöll han
på egen begäran afsked såsom emeritus och dog
d. 15 aug. 1852 på Sunila säten i Virmo.
Sina första själfständiga arbeten utgaf G. 1784
i disputationen De theoria caloris corporum specifici
och i uppsatsen Om kroppars absoluta
värme. Under en utländsk resa 1786–88 utförde
han i London en undersökning om järnmalmens
proberande på våta vägen, som bl. a.
innehåller måttanalysens första användning inom
kemien. I hans 1792 utkomna De theoria caloris
corporum specifici, i Vet.-societetens handlingar,
meddelar han de första fullt noggranna
bestämningar rörande värdena för vattnets och
isens latenta och specifika värme. G. har vidare
uttalat märkliga åsikter om förbränningens natur,
upptäckt en ny jordart, ytterjorden, utgifvit,
1794, en förträfflig Inledning till kemien,
o. s. v. Han var lifligt intresserad i samtida
fosterländska företag, och det var han, som först
tänkte på bildande af Finska hushållningssällskapet.
Gift 1: 1794 med Hedvig Magdalena
Thileman; 2: 1820 med Ebba Katarina Palander.
Gagner, Lars Peter, präst, författare af uppbyggelseskrifter.
Född i Karlstad
d. 5 nov. 1791 och son af
handskmakaren Edvard Nyqvist.
Uppfostrad af sin moster,
antog han hennes och moderns
namn Gagner och vigdes efter
afslutade studier i Uppsala till
präst 1819. Han utnämndes s. å.
till lärare vid lifgardets regementsskola och 1820
till slottspastor vid Rosersberg samt blef 1821
regementspastor vid Värmlands fältjägareregemente.
Kallad 1822 till tjänstgörande hofpredikant,
utnämndes han 1825 till regementspastor
vid Andra lifgardet och befordrades två år senare
till kyrkoherde i Ölmestads pastorat af
Vexiö stift. Efter en fjortonårig verksamhet på
denna plats förflyttades han 1841 såsom kyrkoherde
till Arvika och utnämndes 1844 till kontraktsprost.
Död d. 11 maj 1869.
G. utvecklade
en liflig verksamhet såsom författare
af andliga uppbyggelseskrifter och har, förutom
en årgång Predikningar och Nattvardsbetraktelser
1828–32, utgifvit Catechetisk lärobok
eller Luthers lilla Cateches, omarbetad 1831,
som i flera upplagor utgått i hundratusentals
exemplar; Andeliga Betraktelser, utförda med
den Hel. Skrifts egna språk etc. 1834; Bönebok
för barn och ungdom 1837; Till nattvardsbarnen
1836; Till den uppväxande ungdomen
1838; Biblisk Historia uti sammandrag för
folkskolor och allmogens barn 1841; Högmässopredikningar
öfver de nya högmässotexterna
1862–63, m. m.
Gift 1826 med Maria
Jakobina Blomner.
Gagnerus, Samuel, vitterhetsidkare, pedagogisk
skriftställare. Född i Västerås d. 21 juni 1731.
Föräldrar: d. v. lektorn, sedermera kyrkoherden
i Himmeta, Matthias Gagnerus och Katarina
Tillæus.
Med en för sin tid grundlig
lingvistisk och estetisk underbyggnad promoverades
G. 1758 till filosofie doktor i Uppsala. 1763
blef han amanuens vid K. biblioteket och antikvitetsarkivet,
i hvilket senare verk han 1770
utnämndes till assessor och translator.
1767 upptogs G. i det vittra samfundet Utile Dulci
och blef där snart en inflytelserik och verksam
ledamot. På uppdrag af de öfriga medlemmarna
åtog han sig att författa företalet och
besörja utgifvandet af första delen af sällskapets
vittra samlingar, s. k. Vitterhetsnöjen, hvilken
utkom 1769.
Berömvärdare än hans vittra
verksamhet var hans skarpsinniga flit vid ordgranskningen
af svenska språket, hvarvid han
föreslog att i skriftspråket upptaga äldre och
uttrycksfulla ord ur forn- och folkspråket. Dessa
hans språkarbeten förde honom till ett närmare
studium af Stjernhjelm, hvars förtjänster om
svenska språkets rykt han allt mera lärde sig
uppskatta och slutligen hos honom stadgade ett
beslut att fira den store skalden och språkforskaren
med ett Äreminne. Till mönster för
detsamma valde han fransmännens »éloges» och
gaf därigenom, ehuru hans arbete i sig själft är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
