Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Akavare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Deras vatten rinner i en stor krok först mot NO, sedan
mot NV och utfaller i Kåtsitjaure strax Ö om det lilla
berget Kåtsitvaratj samt fortsätter därpå genom Rartojaure
till Sjitnjajarnga. Den stora bäcken från Hyllglaciären
och Hambergglaciären heter Njiraujokotj, den från
Flygare-och Västglaciärerna torde böra heta Akajokotj, emedan de
lägre bergavsatserna här kallas Akaålke. Landsträckningen
mellan båda dessa bäckar är Tjerre och den lilla sjön
därstädes Tjerrejauratj.
I denna nordvästra del av berget finnes en
naturmärkvärdighet, nämligen ett vackert terasserat delta, bildat av
en mäktig isälv, som skurit sig en djup fåra i den nu
nästan torra Snjutjotiskårså.
För ett längre uppehåll vid Akavare finner man trevliga
tältplatser i björkskogen på låglandet N om berget och
företrädesvis utmed stränderna av Årrojarnga och
Vaisaluokta. Åsyftar man bergbestigningar, bör man välja platsen
så, att vadning av den stundom svåra Njiraujokotj kan
undvikas. För att förkorta vägen till topparna kan lägret
förläggas rätt högt upp i björkskogen eller över densamma,
även på bergets östra eller västra sidor. På södra sidan
intill Varto är terrängen ytterligt stenig, varjämte
bränsletillgången är myckel klen, varföre någon angenäm
tältplats där knappt kan påräknas.
Angående båtvägen till Akavare från Saltoluokta och
turer mot N och V se Turistföreningens Resehandbok
XXV sid. 176-192.
Bergbestigningar och övergångar. Akavares
Stortopp (2 013 m) synes på avstånd krönas av en nästan
horisontal platå, i själva verket är det enligt meddelande
av lic. N. Flygare en smal kam. I dennas mitt träffas
ett ungefär 10 m djupt hak, som t. o. m. kan spåras på
fig. 45. Då detta uppgives vara omöjligt att passera och
toppens högsta del ligger V om haket, kan man ej nå
denna från Ö, från vilket håll toppen annars skulle vara
lättast att nå. Lic. Flygare, som i juli 1900 med sällskap
gjorde den första bestigningen av Stortoppen, företog
uppstigningen från Hyllglaciärens snöfält genom en brant
skreva, som ledde rätt upp emot högsta delen. Nedvägen
togs efter den smala kammen västerut ned i sänkan mellan
Stor- och Borgtopparna.
Såvitt förhållandena nu kunna bedömas, förefaller
sistnämnda väg vara den lättaste. Måhända föreligger även en
möjlighet att nå högsta punkten över bergåsen mellan
Stortoppsglaciären och Borgglaciären, ehuru
Stortoppens sydsluttning ser ut att delvis vara beklädd med hala branta berghällar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
