Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Naturförhållanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Helt annorlunda skulle i alla händelser saken gestalta
sig, om ett intensivare turistliv finge fritt utveckla sig.
Pretentionerna på komfort skulle sannolikt alltjämt ökas,
landsvägar anläggas, broar, hotell, ja kanske järnvägar
byggas och reklamannonser målas på bergväggarna.
Den som sätter något värde på en storslagen naturs
jungfruliga skönhet, torde be gud bevara oss för en sådan
utveckling, och vi kunna nu vara glada, att den ej redan
är ett fullbordat faktum, utan att Sarekfjällens natur
blivit bibehållen i sin ursprunglighet ända till våra dagar.
Härför ha vi företrädesvis att tacka den omständigheten,
att denna trakt så länge förblivit okänd samt att den
saknat värde för industrien. I detta ligger uppenbarligen
en lycklig omständighet, som bör utnyttjas. Bevarandet
av denna ståtliga fjälltrakts natur måste därför vara en
hög samhällsuppgift. Men å andra sidan vore det en
misshushållning med våra estetiska och vetenskapliga
naturtillgångar att hindra människor att komma dit. Liksom
så ofta ligger nog även i detta fall den bästa lösningen
någonstädes ungefär mitt emellan ytterligheterna.
Sarektraktens upptäckt och undersökning. Att
mellan Stora och Lilla Lule älvs källarmar en för
förhållandena i vårt land ovanligt höglänt fjälltrakt är
belägen torde först ha uppmärksammats av Göran
Wahlenberg vid observationer från Ålmajalos år 1807. Trakten
blev sedermera från mitten av 1800-talet alltmera bekant,
huvudsakligen genom det stora arbete, som utfördes för
Norrbottens läns kartläggning. Härigenom erhölls en
tämligen god karta över trakten, ännu den bästa som finns.
1879 bestegs och höjdmättes Sarektjåkko av kartografen
Bucht, som antog detta berg vara Sveriges högsta topp,
tills Kebnekaises större höjd påvisades 1881. Enligt
bevarade handlingar hava kartograferna dessutom bestigit
följande höga berg inom Sarekfjälltrakten: Palkattjåkko
(= Tjäura) Ritanjunjestjåkko (= Ritatjåkko), Stuor Jerla
(= Järtatjåkko), Nåite, Näntotjåkko, Skevvon,
Velkispuolta. Bland äldre forskare, som besökt trakten, äro
endast att nämna botanisten P. J. Hellbom och geologen
Fredr. Svenonius.
En vidlyftig, allsidig naturvetenskaplig undersökning av
densamma börjades av författaren 1896 och pågår ännu.
Man finner i fjällen talrika spår av dessa arbeten.
1911-14 ha för desammas bekvämare fullföljande med
vederbörligt tillstånd av Kungl. Maj:t, resp.
Vetenskapsakademien, uppförts små hyddor på Pårtetjåkko (l 838 m), vid
Pårek (710 m), Litnok (510 m), Skårkas (600 m) och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
