Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bergamasker ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
murade bankropp, i hvilken spåret måst förankras,
samt ej minst den ojämnhet i gången, som är en
följd af kuggarnas ingripande under en så stark
stigning, och som för passagerarna yttrar sig i
obehagliga, täta små knuffar, hvilka vid hissbanor
icke förekomma. Lokomotiv och vagn bilda här
ett sammanhängande fordon med 32 platser och 4
kugghjul, som alla kunna vid nedfart bromsas. Banan,
som öppnades 1889, är konstruerad och byggd af
schweiziske ingeniör-öfversten Locher. — Just med
tanken fäst på Pilatusbanan torde man kunna säga, att
gränsen för lämpligheten af en kuggstångsbana ligger
vid stigningar af 20 à 25 proc. Vid större stigningar
än dessa använder man numera en sorts bergbanor,
som på svenska lämpligen torde kunnn benämnas
hissbanor, emedan den dragande kraften der
appliceras medelst en jerntrådskabel, som hissar
upp vagnen, hvilken senare emellertid fortfarande
med sina hjul rullar på en sken belagd bana. I sin
enklaste form består hissbanan af en jerntrådslina,
som vid öfre stationen är ledd omkring ett större,
nära nog horisontalt hjul, och hvars ändar äro fästa
i de båda vagnarna, hvilka sålunda städse samtidigt
röra sig i motsatta riktningar, mötas vid banans midt
och anlända samtidigt, vexelvis till den öfre och
den nedre stationen. Med den utveckling dessa
banors teknik just under de senare åren fått och
det behof, som specielt Schweiz med sin turistström,
sina många utsigtspunkter och alphotell har af kortare
kommunikationsleder upp från allfarsvägarna, torde
det kunna påstås, att dessa banor der numera spela en
större rol än kuggstångsbanorna. Drifkraften är icke,
såsom vid de förutnämnda banorna, ett lokomotiv,
utan utgöres antingen af en yttre kraftkälla
(fast ångmaskin, vättenmotor, dynamo etc.), som
genom utvexling sätter det nämnda linhjulet vid
öfre stationen och dermed vagnarna i rörelse, eller
ock belastar man den nedgående vagnen så mycket
mera än den uppgående, att den förres öfverskott
af lefvande kraft åstadkommer rörelsen. I senare
fallet är hvarje vagn försedd med en tank, hvari
vatten vid öfre stationen intappas för att vid
ankomsten till nedre stationen urtappas. Den
mellan rälerna löpande jerntrådslinan stödes på
lämpliga afstånd af rullar. Är banlängden för stor,
för att en enda sammanhängande lina beqvämt skulle
kunna användas, anordnas flere lin- och vagnsystem
ofvanför hvarandra med mellanstationer, der vagnombyte
då sker. Äfven de allra flesta hissbanor hafva sina
kuggstänger, men kuggstången är vid dessa banor icke
en rörelsemekanism, utan en säkerhetsinrättning. Det
under vagnen fritt löpande kugghjulet, som följer
kuggstången, sitter nämligen på en bromsaxel,
hvilken dels åverkas af mycket kraftiga handbromsar
till hastighetens reglerande, dels kan vid för stor
hastighet eller ett eventuellt lin-brott automatiskt
hindras att rotera, och hvarvid sålunda i detta
fall kugghjulet stoppar vagnen. Alla bergbanors
kuggstänger äro väsentligen af tvänne slag,
benämnda efter sina uppfinnare, Riggenbach och Abt
Den förres stång, består af tvänne ]-formade jern,
mellan hvilka kuggarna, som hafva genomskärningsarean
trapezformad, äro fastnitade; kugggarna i den senares
stång äro åstadkomna genom
»utfräsning» ur tvänne massiva plattjern, ställda
bredvid och hopflitade med hvarandra. Båda
konstruktionerna hafva sina fördelar, men äfven
sina ölägenheter. På allra sista tiden har man
emellertid byggt hissbanor, som sakna kuggstång,
och vid hvilka säkerhetsinrättningen utgöres af en
tång-artad bromsinrättning, som omfattar det vid dessa
banor egendomligt formade rälshufvudet, hvarigenom
vagnarna kunna omedelbart och automatiskt stoppas,
när så fordras. De första hissbanorna byggdes
dubbelspåriga hela banan upp; somliga hafva äfven
tre räler, så att den mellersta rälen, som befares
af båda vagnarna, vid mötesplatsen utgrenar sig till
tvänne; men numera byggas de flesta enkelspåriga med
ett utvexlingssystem för mötesplatsen vid banans
midt. Vid hissbanor med stark stigning är bankroppen
vanligen murad af sten och banöfverbyggnaden förankrad
deri. Spårvidden är oftast 1 m. och hastigheten
vid stora stigningar endast 5 à 6 km. per timme. De
mekaniska teorierna för vagnarnas och linans rörelser
fordra att åt banplanet gifves en parabolisk
profil, så att de starkaste stigningarna i regel
tillhöra banans öfversta delar. Schweiz har ett
stort antal hissbanor, men äfven i flere andra land
finnas sådana. Så hafva exempelvis Heidelberg och
Salzburg hvar sin hissbana. Några af de förnämsta
äro följande schweiziska. Banan från Lugano upp på
Monte Salvatore är 1,517 m. lång med en höjdskillnad
på 600 m. och en maximalstigning af 60 proc.; den
har en Abts kuggstång, drifves med elektrisk kraft
och befordrar årligen omkr. 35,000 pers. Banan
från Stans upp på Stanserhorn midt emot Pilatus är
3,980 m, lång med en höjdskillnad af 1,383 m.; den
är delad i tre lin-system, och maximalstigningen
på öfversta sektionen är 62 proc., som torde vara
den hittills största existerande banstigning; den
drifves med elektrisk kraft och har ingen kuggstång,
utan i stället en egendomlig rälstyp samt den ofvan
omnämnda tång-liknande säkerhetsbromsen. Banan
från badorten Ragaz upp till hotellkomplexen
Wartenstein ligger i en ovanligt svår terräng
och har både tunlar och viadukter; den har en
Riggenbachs kuggstång och drifves med öfvervigt
af vatten i vagntankarna. Banan mellan Territet
och Glion (vid Montreux) vid Genève-sjön har en
maximalstigning af 57 proc., drifves med vattenvigt,
har en Riggenbachs kuggstång och en lina, som består
af 133 st. trådar af 2 mm. tjocklek, hvilka äro
fördelade i 7 parter sammanvirade till en kabel
af 33 mm. diameter. Den befordrar årligen 85,000
passagerare. — I Sverige torde ännu icke finnas
någon hissbana för personbefordran. Men Svenska
turistföreningen har väckt den tanken till lif att
bringa en sådan bana till stånd från Åre station i
Jämtland upp till en af Åreskutans afsatser, hvarifrån
dels en storartad utsigt erbjudes, dels bestigandet af
Skutans topp är jämförelsevis lätt. H. L.
Bergbildande krafter. Se Bergskedjebildning. Suppl.
Bergbom, Karl Johan, finsk teaterdirektör, född i
Viborg d. 2 Okt. 1843, blef student 1859r filos.
magister 1864 och filos. doktor 1869. B. ådagalade
genom dramerna Pombal och jesuiterna (1865) och Paola
Moroni (på finska, 1870)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
