Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 19. Supplement. A - Böttiger / 535-536 (1896) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bakteriologi ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

De visa så stora likheter med de varbildande
streptokockerna, att de af många antagas vara endast
en varietet af dessa.

Lunginflammationernas mikrokocker. För något mer
än 10 år sedan fann Friedländer, att i somliga fall
af lunginflammation förekomma i den sjuka väfnaden
korta stafformiga bakterier, som kunde renodlas
och, öfverförda i lungorna på åtskilliga djurarter,
åstadkommo lunginflammationer. Något senare fann
Fränkel, att den af Talamon upptäckta mikrokock, som
till följd af sin form kallas den lansettformiga,
emedan bakterierna, som utgöra diplokocker, ofta

Fig. 18.

hafva formen af en lansett-spets (se fig. 18),
var den vid de vanliga akuta
lunginflammationerna ojämförligt oftast
förekommande bakterien, fastän den Friedländerska
någon gång kunde vara den enda, som förekom. Senare
har man funnit, att vid lunginflammationerna ibland
också pyogena stafylo- och streptokocker kunna vara
orsaksmomentet. Oftast utgöres dock orsaken af den
Talamon-Fränkelska diplokocken; denna kan renodlas
och åstadkommer, öfverförd på åtskilliga djurarter,
lunginflammationer. Som redan sagts, har man
funnit, att den vid andra tillfällen också kan verka
varbildande. Hos friska menniskor har den ofta funnits
i munhålan och luftvägarna, och man antager, att den
icke utan vidare kan åstadkomma lunginflammation,
utan att ett disponerande moment (föregången sjukdom
eller förkylning) måste förefinnas.

Fig.18 b.

Gonorréns bakterie (se fig. 18 b) utgöres af
diplokocker, som äro lagrade inne i de rundceller,
som utgöra hufvudmassan af det varliknande sekret,
som vid sjukdomen afsöndras från urinrörets
slemhinna. De hafva renodlats och, öfverförda
på menniskor, åstadkommit gonorré, med dess
karakteristiska symtom. Bakterien förekommer konstant
i gonorrésekretet och i stora mängder; den finnes
också i den på infektion med gonorrévar hos nyfödda
barn förekommande inflammationen i ögats bindehinna
(blennorrhoea neonatorum) och är likaledes funnen i de
förändringar i ledgångarna, som någon gång förekomma
vid gonorré.

Till bacillernas grupp höra de flesta af de patogena
bakterierna. De vigtigaste bland dessa äro följande.

Mjeltbrandsbacillen (se fig. 19–23) är en af de största
af de patogena bakterierna och förekommer i ofantliga
mängder i mjeltbrandssjuka djurs blod, förhållanden,
som tvifvelsutan voro anledningen till att den
först bland de patogena bakterierna upptäcktes. Hos
djuren förekommer den spontant hufvudsakligen bland
nötkreatur och ofverföres från dessa tillfälligtvis
på menniskor, hvilka, såsom t. ex. slagtare, hafva att
syssla med mjeltbrandssjuka djur. Hos djuren förlöper
den nästan alltid som en allmän sjukdom, i det
bakterierna utveckla sig i blodet, då den deremot hos
menniskor ofta förblir lokal och på infektionsstället
åstadkommer stora bölder och karbunklar; dock

Fig. 19.

kan den äfven hos menniskan uppträda i blodet och
förlöper då vanligen till döden. För djuren är den
ytterligt farlig, och dess duration uppgår vanligen
blott till en eller annan dag. Den öfverföres till

Fig. 20.

djuren vanligtvis på det sättet att baciller,
härstammande från i sjukdomen döda djurs
kroppar, i eller å marken finna lämpliga vilkor
för sporbildningen och att mjeltbrandsporhaltigt
foder fortäres af friska djur; infektionen utgår
således från digestionskanalen. Menniskor kunna någon gång
inficieras vid bearbetningen af ull, härstammande
från mjeltbrandssjuka får; sporer i ullen komma i
dammform in i arbetarnas lungor och förorsaka allmän

Fig. 21.

infektion. Bacillen låter med lätthet renodla
sig, utväxer då till långa trådar, i hvilka små
glänsande sporer utveckla sig, hvilka stanna qvar,
sedan bacillerna i odlingen
småningom dö och sönderfalla. Dessa sporer öfverföra
sjukdomen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>