Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Arvika ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Aschkokon, zool. Se Klippdassarna.
Asci, Lat., plur. af ascus, bot. Se Ascus.
Asciburgum, fordom namn på Aschaffenburg.
*Ascidia. Se Tunicata.
Ascidiadae, zool., familj, omfattande Ascidia, Cynthia
och några andra slägten, äro enkla tunikater (se
Tunicata), vanligen af betydlig storlek. De fortplanta
sig endast undantagsvis genom knoppning och stå, när
de befinna sig i täta grupper, aldrig i sammanhang
genom gemensamt mantelhölje eller kommunicerande kärl.
L–e.
Ascites, med. Se Bukvattusot.
*Asclepiader. Se Asklepiader.
Asclepiades. Se Asklepiades.
Asclepius (Grek. Asklepios). Se Aesculapius.
Ascobolus Pers., bot., ett svampslägte bland
Discomycetes, »skifsvamparna». Slägtet omfattar
ett femtiotal små svampar, hvilka alla lefva på
djurexkrement, och af hvilka flere äro mycket vanliga
i vårt land. Deras vegetativa, näringsuppsamlande del
utgöres, såsom hos alla svampar, af ett mycelium,
som lefver inne i substratet, samt en från detta
utvecklad »svamp», hvilken bär de fruktifikativa
organen. »Svampen» l. fruktkroppen (apotheciet)
utgöres af en bägareformig eller tallriksformig,
några få mm. stor skifva med eller utan skaft och
af vexlande färg (röd. gul, svartbrun etc.), på
hvilken de 8 sporer innehållande spormodercellerna
(asci) sitta. G. A.
Ascococcus Billr., bot., är ett slägte bland
bakterierna. A. Billrothii Cohn har betydelse såsom
s. k. vild jäst, hvilken i öl och vin åstadkommer
grumling och förskämning. Dessa bakterier lefva
sällskapligt samlade till större antal inbäddade i
slemmassor. Till formen äro de runda. G. A.
*Ascoli, Graziadio Isaia, italiensk språkforskare,
född d. 16 Juli 1829 i Graz af israelitiska föräldrar,
författade redan som sextonårig autodidakt en god
afhandling om förvantskapen mellan Friuli-dialekten
och valakiskan, och då han vid tjugufem års ålder
gaf ut sina Studj orientali e linguistici (2
bd, 1854–55), vann han redan ett berömdt namn i
vetenskapen. 1860 inrättades i Milano för honom en
professur i jämförande språkforskning, och på denna
plats, som han ännu bekläder, har A. oaflåtligt
verkat utomordentligt framgångsrikt såsom lärare och
skriftställare. De fleste af Italiens nu lefvande
språkforskare hafva sökt hans undervisning
och bekänna sig såsom hans lärjungar; en mängd
italienska och utländska lärda samfund (dock ej
något svenskt) har hedrat honom med ledamotskap,
och 1889 blef han af italienska regeringen utnämnd
till senator. A:s utmärkande egenskaper såsom
vetenskapsman äro omfattande lärdom och beläsenhet,
stor kombinationsförmåga och djerfhet i hypotesen,
parade med sträng systematiskhet i arbetet. Hans stil
är stundom, i likhet med flertalet italienares, något
tung. Han har belyst och fört framåt såväl flere af
språkvetenskapens allmänna spörsmål som vissa skilda,
t. o. m. de mest skilda, grenar bland dem. Han var en
af de förste, som tillämpade den nyare fonetikens
resultat på den historiska språkforskningen,
i Studj ciitici (I, 1861, II, 1877), en samling
uppsatser i jämförande språkforskning och italiensk
dialektologi. Till den rätta
uppfattningen af ljudlagarna har han
gifvit förträffliga bidrag i sina Lettere
glottologiche (1881–86; i synnerhet i bref III
jämte efterskriften). Möjligheten af en rationel
dialektgruppering har han, mot Paul Meyer, bevisat i
sina Schizzi francoprovenzali och en efterskrift till
dem (i »Archivio glottologico», II, III). I frågan om
literaturspråkets förhållande till dialekterna har
han gjort vigtiga inlägg (i »Arch. glottol.», I och
VIII), hvilka blifvit af stor praktisk betydelse
för hans eget literära modersmål. Deremot kan hans
bidrag till lösningen af problemet om språkens
ursprungliga enhet genom hans försök att sammanföra
de semitiska och indo-europeiska språken (i Nesso
ario-semitico) knappast betraktas såsom lyckadt. På
speciella språkområden har A:s verksamhet varit lika
fruktbringande som flitig. I yngre dagar egnade
han sig företrädesvis åt sanskrit och jämförande
språkforskning, hvarom utom ett par redan citerade
verk hans Fonologia comparata del sanscrito, del
greco e del latino (1870) bär vittne. Sedermera
vände han sig hufvudsakligen till de romanska
språken. Han har med sin afhandling om de ladinska
eller rätoromanska dialekterna (»Arch. glottol.»,
I) lagt grunden till en förträfflig italiensk
dialektforskning, som han sjelf och hans lärjungar
sedan fullföljt, hufvudsakligen i det af honom utgifna
»Archivio glottologico» (13 bd sedan 1873). Han har
skrifvit en mästerlig sammanfattande uppsats om de
italienska dialekterna (»Arch. glottol.», VIII);
han har bestämt och beskrifvit en ny dialektgrupp,
den »franko-provençalska», i vestra Schweiz,
östra Central-Frankrike och nordvestra Italien
(»Arch. glottol.», III). På den romanska, liksom på
den antika, ordforskningens (etymologiens) område har
hans djerfhet i hypotesen stundom stått hindrande
i vägen för uppnående af säkra resultat, men hans
diskussioner äro alltid lärorika. Ett liknande
öde har drabbat A:s försök att i de romanska land,
Gallien och Nord-Italien, som en gång voro keltiska,
uppvisa inflytelser af keltiskan på de nuvarande
språken (»Lettere glottol.», I). Franskans vokalism
skulle till och med, enligt A., till större delen
bero på keltiska språkegenheter. Men dessa teorier
hafva underkastats en segrande kritik af bland andra
Gaston Paris, Thurneysen och Meyer-Lübke. Emellertid
har uppenbarligen önskan att ytterligare utreda
denna fråga fört A. under senare år till omfattande
keltologiska arbeten, hvilka burit frukt i utgifvandet
af vigtiga fornirländska texter, med kommentar,
öfversättning och glossar (allt i »Arch. glottol.»,
sedan 1878, ej ännu afslutadt). Om man till detta
lägger, att A. äfven skrifvit ett verk om zigenarna
(Zigeunerisches, 1865) och behandlat Iscrizioni
greche, latine, ebraiche di antichi sepolcri giudaici
del Napolitano (1878), finner man hvilken vidsträckt
kapacitet han besitter och af hvilken betydelse han
varit för den moderna språkvetenskapen. J. V.
Ascolichenes, bot., kallas numera hufvudmassan
af lafvarna, eller de lafvar, hvilka utgöras af
Ascomycetes (se d. o., äfven i Suppl.) i symbios,
med lägre alger. I motsättning till dem stå
Basidiolichenes, ett mindre antal i tropikerna
lefvande lafslägten, hvilkas arter utgöras af
Basidiomycetes med alger. Ascolichenes delas i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
