Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Apotekare ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och resande en välkommen omvexling i hvardagslifvet,
och för beduinerna är detta ett lika lagligt uttryck
af deras egendomsrätt till landet som upptagande af
huru hög tull som hälst i Europa. Det enda, men säkra
sättet för resande är att från den närmast boende
stammens sjeich mot öfverenskommen afgift skaffa sig
tillstånd att passera hans område — vanligen gifvet
under form af eskort af en eller två män —, och detta
bildar sedan en rekommendation till angränsande
stammar, förutsatt att ingen tillfällig fejd eger
rum, så att den resande under hela sin färd på detta
sätt mot måttliga afgifter anförtros från stam till
stam. Men försöker han att taga sig fram utan denna
tillfälliga, men obrottsligt hållna gästvänskap, blir
han merendels fullständigt utplundrad och vid ringaste
försök till motstånd dödad. Beduinens tält, af grof,
svart gethårsduk, är 6–12 m. långt, 3–4 m. bredt,
2–3 m. högt, med ena eller halfva långväggen öppen
och stundom genom en vägg af samma duk afdelad för
män och qvinnor. I Eufratområdet är tältet rundt
och gjordt af säfmattor. Hela tältet med , det ringa
bohaget, några kökskärl, en vattenkruka med trämugg,
stundom några fårskinn till bäddar och en kista med
kläder, kan på mindre än två timmar kastas på kameler
till affärd. Mansdrägten består af en framtill öppen
blå bomullsskjorta med ett läderbälte, en svart
hufvudduk fasthållen af en tjock gethårskordong,
ibland sandaler och om vintern en hård, tät, svart-
och hvitrandig eller helsvart kappa, med knappt
fotlånga ärmar. I handen bär beduinen nästan alltid
en kort käpp, hvarmed han leker och under ridten styr
sin kamel. Qvinnodrägten består af en mycket lång
mörkblå bomullsskjorta, som äfven täcker hjessan
och bakhufvudet, med långa spetsiga hängärmar och
stundom derunder hvita, korta vidbyxor, vidare arm-
och fotringar af koppar eller jern (sällan silfver),
halsband och stundom örringar af glasperlor, ytterst
sällan näsring eller slöja. Flickor till sex,
sju år och gossar till pubertetsåldérn gå alldeles
nakna. Vapnen äro, utom den ständigt burna stora
slidknifven, främst en lätt skarpspetsad lans, dernäst
flintbössa och svärd samt i allvarsam fejd hjelm och
pansarskjorta (från Jemen eller Bagdad). De sociala
förhållandena äro rent demokratiska. »Sjeichen»,
vanligen den rikaste i stammen, frågas alltid till
råds i vigtiga ärenden och tvister, men åtlydes
icke alltid, då alla myndige män äro fullkomligt
likställda. Några stammar bero dock af turkarna,
sjeriffen af Mekka, imamen af Maskat, imamen af Jemen
(i Sanca), vahhabitiska emirer i Nedsjed eller andra
öfver större eller mindre grupper af bofast befolkning
herskande furstar. De förnämsta beduinstammarna
äro: ʿÁneza, den mäktigaste (mer än 300,000 pers.),
från Syriens och Mesopotamiens gränser till Djebel
Sjammar, och delad i 3 grenar; i deras händer är
hela den egentliga exporthandeln (hästar, kameler,
ull); Sjammâr, s. och ö. om den förra; lika talrik
som den; Beni-Harb, i v. kring pilgrimsvägen mellan
Damaskus och Mekka (mer än 20,000 »lansar»); Motêr,
nära Persiska viken; El-Mórra åt s. ö. och El-Jam åt
s. v. — Religionen är nominelt islam, men dennes
förnämsta praktiska bud: de fem dagliga bönerna,
pilgrimsfärden, almosor, till och med omskärelsen,
hållas föga eller alls icke, utom af vahhabiterna
(se d. o.), och hos de aflägsna, vildare stammarna
finnes ännu sol-, stjern- eller träd-dyrkan eller
fullständig religionslöshet. Jämförelsevis fria
från vidskepelse, äro araberna mycket toleranta
mot andra trosbekännare, till och med judar, men
minst mot kristna. Giftermål ingås utan andra laga
former än ömsesidigt samtycke i ett par vittnens
närvaro. Lika lätt går skilsmässan för sig, och
äktenskaplig trohet fordras icke strängt, ej ens af
hustrun. Deremot vakas med yttersta jalousi öfver
de ogifta döttrarnas heder. Beduinen är i vanliga
fall ytterst måttlig, hans dagliga spis är bröd
och sur mjölk, men vid de sällsynta större fester,
då det slagtas, är hans omåttlighet gränslös. Hans
förmåga att uthärda mödor och försakelser, värme och
köld är otrolig. Han är ytterligt okunnig i läsning
och skrifning, men eger ett förvånande minne; alla
bortfallande detaljer ersätter han likväl lätt med ren
dikt. Beduinernas traditioner öfver deras slägters och
hästars genealogi, hvaröfver de äro ganska stolta,
äro derför mycket otillförlitliga. Till
kroppsbyggnaden äro de i allmänhet af medelstorlek,
med magra, skarpt skurna, välformade anletsdrag,
mörkbrun, blott i södern svartbrun hy, groft,
svart hår och klen skäggväxt. Stadsborna äro
ofta längre och vackrare; hos dem plägas derjämte
sorgfälligt den personliga renligheten, men ej den
kommunala. Med starka passioner förena beduinerna
en utomordentlig sjelfbeherskning, lugn och värdig
hållning, liflig, poetisk inbillning och en stor
naturlig vältalighet. De ega ett skarpt förstånd och
en utpräglad böjelse för sarkasm, men äro derför också
ytterst känsliga för stickord och nidvisor. På denna
särskildt omhuldade gren af deras rika poesi har mer
än en mångbesjungen stamfejd berott. Berömda för
mod och tapperhet, visa de dock i striden stor klokhet
och sparsamhet med eget blod, der risken är för stor
eller vinsten för liten. Anmärkningsvärdt är att ofta
qvinnorna och i synnerhet de unga flickorna taga del i
härnadstågen, och mångfaldiga prof af deras tapperhet
firas i saga och sång. Dessa förtjenster liksom
ock de förnämsta felen, långsinthet, bakslughet,
opålitlighet (lögn, löftesbrott, mened och dylikt
anses icke som vanhedrande), utmärka lika mycket den
bofasta befolkningen som beduinerna. — En arabisk
stad eller by är oftast omgifven af en låg jordvall,
blott de allra största af en stenmur. Gatorna äro
än ytterligt breda, än mycket smala, men alltid
krokiga. Husen, af soltorkad jord (brändt tegel
nyttjas ej), sällan af sten, hafva platta tak, små,
högt belägna fönster och inga yttre prydnader, men
äro stundom hvitrappade eller målade. Det förnämsta,
till mottagning nyttjade rummet heter káhwe (»kafé»),
och gästfrihet utöfvas här nästan ännu mer än hos
beduinerna. Den bofasta befolkningens näringsfång är
i byarna hufvudsakligen jordbruk (hvete, korn, dadlar,
kaffe, bönor, lök), boskapsskötsel (nötkreatur, åsnor,
kameler, hästar) och jagt (hare, struts, skogsdufva,
vildand), i de större städerna nästan uteslutande
handel, för hvilken araberna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
