Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skive ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vid konungens drabanter, men erhöll afsked
från sistnämnda befattning 1797. Genom sitt
alltid frimodiga uppträdande stötte S. sig med
de makthafvande, särskildt vid Norrköpings riksdag
1800, då han, tillhörande oppositionen, var en af
dem, som afsade sig riksdagsmannaskapet. Först 1808
inkallades han på nytt i ordinarie tjenst, i det
han blef chef för Östergötlands landtvärn. Följande
år utnämndes han till chef för norra arméns andra
fördelning. Tvungen att på denna post overksam
åskåda händelsernas ödesdigra utveckling, insåg
han den fara, som fosterlandet löpte genom att
längre styras af en konung sådan som Gustaf IV
Adolf, och begaf sig i tysthet till Stockholm,
der han i Febr. 1809 för de missnöjde framlade en
revolutionsplan, hvilken dock på Järtas inrådan
förkastades. Några veckor senare deltog han i
Marsrevolutionen samt derefter i utarbetandet af
regeringsformen. Det var äfven på hans inrådan, som
hertig Karl först efter konstitutionens affattande
antog kronan. Tack vare den nye konungens ynnest
befordrades S. till generalmajor 1809 och förordnades
s. å. att jämte Stedingk leda fredsunderhandlingarna
i Fredrikshamn. Detta uppdrag var honom dock ytterst
pinsamt, då han väl hällre velat slåss med ryssen
än underteckna Finlands afträdelse. Vid jultiden
1809 utsågs han att ledsaga den afsatte konungen
med familj till Baden och fullgjorde detta svåra
värf på ett så värdigt och finkänsligt sätt, att han
förvärfvade sig den olycklige monarkens synnerliga
förtroende. Under upploppet i Stockholm d. 20 Juni
1810, i sammanhang med mordet på Fersen, förordnades
S. till öfverståthållare och beklädde denna post till
1812. Der som annorstädes arbetade han med osparadt
nit och varm öfvertygelse för fosterlandets och de
lidandes väl, t. ex. då han, riskerande att ådraga
sig sin konungs onåd, ifrade för en fransk marskalks
val till tronföljare, eller då han genom ett energiskt
ingripande i skötseln af barnhuset förvandlade detta
från ett uselt fängelse till en välgörenhetsinrättning
i egentlig bemärkelse. Efter att en tid hafva egnat
sig åt familjelifvet och de sköna konsternas utöfning
blef han 1813 generallöjtnant och chef för svenska
arméns kavalleridivision i Tyskland. Med 900 man
kavalleri anföll han den från Lybeck retirerande
danska styrkan vid Bornhöft (d. 7 Dec.) och tog,
sjelf kämpande i främsta ledet, 7 artilleripjeser och
700 fångar. Detta var under hela kampanjen den enda
ensamt af svenskar vunna strid. Till belöning för sina
bedrifter utnämndes S. 1814 till friherre och till
en af de fullmäktige vid konventionen i Moss. 1815
inkallades han i statsrådet samt blef serafimerriddare
1817, grefve 1819, general af infanteriet 1820
och en af rikets herrar 1822. Han var derjämte
ledamot af Musikaliska, Konst-, Krigsvetenskaps-,
Vitterhets-, Landtbruks- och Vetenskapsakademierna
samt sedan 1822 af Svenska akademien. Entledigad
från statsrådsämbetet 1828, dog han i Stockholm d. 23
Aug. 1834. I sitt offentliga som enskilda lif leddes
S. af en aldrig svigtande hänförelse för det
rätta. Trots en omfattande politisk och militär
verksamhet fann han, med sin friska, varma själ
och sin mångsidiga bildning, äfven tid att egna
sig åt vitterhet och skön konst. 1810–12 var
han förste direktör för kungl. teatern. Hans mera
betydande skrifter äro: reseskildringarna Voyage
pittoresque au Cap du Nord (1801–02; 2:dra uppl.
1805) och Description des cataractes et du canal de
Trollhätta (1804), båda af hans egen hand försedda
med gravyrer, samt skådespelet Herman von Unna (1795;
2:dra uppl. 1846). För öfrigt må nämnas: de otryckta
dramerna Warbeck, Riddartornet samt Tancred och
Clarinda, sagan Psyche (1795), hjeltedikterna Odin
(1816) och Gustaf Eriksson eller det frälsade Sverige
(1822), sorgspelen Hjalmar (1827) och Karl XII:s död
(1829), de historiska arbetena Batailles de Charles
X Gustave (1806) och Histoire militaire et politique
des rois de Suède de la maison palatine (I, 1807),
det senare författadt på offentligt uppdrag, samt
öfversättningar från Tasso och Byron. Hans memoarer
i handskrift tillhöra Vitterhetsakademien. S. gjorde
sig äfven fördelaktigt känd som kompositör.
3. Skjöldebrand, Erik Bogislaus, friherre,
målaredilettant, den föregåendes son, f. 1816,
blef slutligen kammarherre och kapten vid
lifbeväringsregementet. Han utbildade sig som
konstnär under en vistelse i Italien på 1840-talet
samt utförde åtskilliga porträtt och genremålningar
i ett slickadt och tämligen dilettantmässigt manér,
af hvilka prof finnas å Gripsholm och Ulriksdal
(Karl XV:s samling). S. afled i Södertelge d. 11
Dec. 1868. -rn.
Sklerem, hudsklerem l. sklerodermi (Lat. sclerema,
scleroma l. sclerodermia, af Grek. skleros,
hård), med., förtjockning och styfhet i huden och
underhudsbindväfven, förekommer dels hos späda barn
(sel. neonatorum) såsom en svår och vanligen dödande
sjukdom, som börjar i vaderna och fötterna samt
sträcker sig uppåt hela kroppen, dels hos fullväxta
(sel. adultorum), i större eller mindre utbredning,
än i ansigtet, än på bröstet, extremiteterna o. s. v.,
med hvit, röd eller brun hud, som blir tjock och
styf samt förlorar sina veck och kan försvåra
rörelserna för underliggande organ. Åkomman är
dunkel till sitt ursprung, envis och svår att bota.
F. B.
Sklerenkym (af Grek. skleros, hård, och
chyma, ingjutning), bot., kallas en väfnad af
celler med förtjockade och mer eller mindre
tillhårdnade väggar. Sådan väfnad bildar det
s. k, segbastet. Vedceller (libriforma celler)
äro likaledes ofta förtjockade och hafva jämte
segbastet den uppgiften att gifva växtdelen styrka,
styfhet och seghet. Spridda eller i grupper mer
och mindre förenade, »sklerotiserade» celler
(stenceller) finnas i synnerhet i vissa trädslags
yttre barklager, såsom i vissa kinabarkar,
O. T. S.
Sklerodermi. Se Sklerem.
Skleroma. Se Sklerem.
Skleros (af Grek. skleros, hård), förhårdnad af någon
organisk väfnad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
