Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skaraborgs regemente ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
någon af den dömande församlingens medlemmar eller
af anklagaren. Sedermera tillkom detta uppdrag
exekutions- och domstolsbetjente eller på vissa orter
den yngste bisittaren eller yngste gifte mannen. I
städerna använde man dock förnämligast någon fogdens
tjenare. Med tiden uppstod en bestämd skilnad mellan
skarprättaren och bödeln. Den förre verkställde
nämligen intet annat dödsstraff än halshuggning,
hvilket straff icke ansågs vanhederligt. Bödeln ålåg
det deremot att utföra hängning, stegling, fyrdelning
m. m. Icke dess mindre betraktades skarprättarna af
allmänheten som vanhedrade. De fingo icke borgarerätt
i städerna, bildade ett eget skrå, buro en särskildt
utmärkande drägt och fingo i kyrkan sitta endast på
en för dem bestämd plats. – Före 1858 fanns i Sverige
en skarprättare i hvart län. Nämnda år utkom ett
cirkulär, som åsyftade att inskränka skarprättarnas
antal. I nämnda cirkulär påbjöds nämligen, att då
skarprättarebefattning inom något län blefve ledig,
dertill skulle antagas sådan person, som förut innehar
dylik befattning inom annat län, med rätt för den
för flere län antagne att uppbära samtliga å dessa
läns stater för sådan befattning uppförda lönebelopp.
Skarprättareskilling. Se Mantalsräntan.
Skarpsill. Se Sillslägtet.
Skarpskyttar (T. schützen, R. strjelki), ett lätt
infanteri, som finnes i flere arméer, särskildt
i den ryska (se Fotfolk). Stundom har man användt
samma benämning om soldater, som i skjutning fått en
mera omsorgsfull utbildning än den stora massan,
såsom fallet var i Sverige före antagandet af
1871 års infanteri-exercisreglemente. Se Frivillig
skarpskytteförening och Skytteföreningar. C. O. N.
Skarreklit. Se Bulbjerg.
Skärstad, socken i Skaraborgs län, Barne härad. Areal
2,056 har. 879 innev. (1889). S. bildar med Hällum,
Vara och Önum ett konsistorielt pastorat af 2:dra
kl., Skara stift, Barne kontrakt.
Skarstedt, Karl (Carl) Vilhelm, universitetslärare,
teolog, kyrkohistoriker, föddes i Majorna vid
Göteborg d. 7 Aug. 1815. Han blef student i Upsala
1834, prestvigdes 1841 och promoverades till filos.
doktor 1842. Inom Göteborgs stift tjenstgjorde han
dels som pastorsadjunkt 1841–48, dels som tillf.
rektor vid Halmstads läroverk vårterminen 1843. Han
blef 1848 docent i exegetisk teologi i Lund,
uppfördes 1849 och 1853 i 2:dra rummet å förslag
till teologie adjunkturen och blef 1856 kyrkoherde i
Solberga pastorat af Göteborgs stift. 1857 uppfördes
han å förslag till domprost i Göteborg, 1859 blef
han teol. adjunkt vid Lunds universitet samt 1865
professor i praktisk teologi och utbytte 1879 denna
befattning mot professuren i exegetik. Tillika var
han kyrkoherde i Stångby och Vallkärra 1859–65 och
i Uppåkra och Flackarp från sistnämnda år, hvarjämte
han 1863–65 var kontraktsprost i Torna kontrakt. 1860
blef han teologie doktor i Jena och 1878 ledamot af
Göteborgs Vet. o. vitterh. samhälle. Han var ombud
för teol. fakulteten i Lund vid allmänna
kyrkomötena 1878 och 1888 samt för universitetet
vid jubelfesten i Heidelberg 1886 och vid
orientalistkongressen i Stockholm 1889. 1876–78 var
han ordförande i Lunds missionssällskap. S., som
från början var varmt hängifven den schartauanska
observansen, blef redan tidigt uppburen som
predikant och har såsom sådan utöfvat en mycket
vidsträckt verksamhet. Som universitetslärare och
skriftställare på teologiens och historiens olika
områden innehar han jämväl ett mycket framstående rum
och torde såsom mångårig innehafvare af särskildt den
praktisk-teologiska professuren vid det sydsvenska
universitetet utöfvat ett ej ringa inflytande
på prestbildningen i Sverige under de senaste
decennierna. Till de kyrkliga frågorna har S. visat
sig intaga en mera fri, mindre s. k. högkyrklig
ståndpunkt än den förherskande. Vid kyrkomötet 1878
ville han bl. a. motionera bort de s. k. annandagarna,
och vid mötet 1888 antogs hans motion om firandet
af en allmän reformationsdag i Sverige. Bland den
mängd teologiska arbeten, som S. utgifvit, må
följande nämnas: De luce ex lusibus verborum
litterarum sacrarum (1847), De ecclesia ante Christum
(1851), öfversättning af Hillers »Andliga sånger»
(1852 och 1875), De disciplina ecclesiastica (1852),
bearbetning af Barths »Bibliska historien» (1850,
11:te uppl. 1878), förklaringar öfver Matteus’
och Johannes’ evangelier, brefven till romarna
och korinterna samt Uppenbarelseboken (1853 ff.,
i P. Fjellstedts bibelverk), Predikoutkast öfver
högmesso- och aftonsångstexter (1857; ny följd
1886–88), Handbok i den bibliska fornkunskapen
(1857; 2:dra uppl. 1860), metrisk öfversättning
af »Psaltaren» med förklaringar (1862), Kyrklig
själavårdslära (1877), Om formeln ande och sanning
(1883, i Lunds univ. årsskrift), Apostlarne Petrus’,
Paulus’ och Johannes’ herdabref.
Utläggningsförsök (1887) m. fl. På det historiska, särskildt
det kyrkohistoriska, området har S. varit ej
mindre produktiv. Sålunda har han bl. a. utgifvit:
Handbok i allmänna verldshistorien (1851; 3:dje
uppl. 1864), Handlingar i Sveriges kyrkohistoria
(1867), Göteborgs stifts herdaminne (1878–85),
Predikoverksamhetens och den andliga vältalighetens
historia i Sverige till 1850 (1879), Lifsbilder
från det lutherska reformationsårhundradet
(1884), Uddevalla kyrko- och skolminne (1888)
m. fl. Dessutom har S. författat ett större antal
biografier i »Svenskt biografiskt lexikon» samt
åtskilliga afhandlingar och uppsatser i tidningar
och tidskrifter. Sjelfständighet och originalitet
äro utmärkande drag i S:s författareskap. På grund
af vissa formella egendomligheter hafva emellertid
flere af hans arbeten blifvit föremål för en mindre
gynsam kritik. De läroböcker S. utgifvit i biblisk
historia och kyrkohistoria hafva genom sitt så att
säga folkliga framställningssätt vunnit användning vid
åtskilliga läroverk och hafva utgått i flere upplagor.
V. S.
Skartofta. Se Öved.
Skat, ett i Tyskland omtyckt kortspel, som spelas
af tre personer med piketkort. Ordet anses af somliga
vara detsamma som det lågtyska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
