Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Silkesodling ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fjerdedelar till Danmark och Tyskland. En mindre
del af fångsten beredes till tran och gödningsämne
eller kraftfoder, en större del förbrukas färsk
i kusttrakterna, till hvilkas befolkning den
forslas först med båtar och derefter med kördon å
landsvägarna. Fiskets största betydelse för landet
ligger i den stora mängd närande födoämne, det lemnar
till ett det allra billigaste pris. Fisket har under
några vintrar, ehuru mindre regelbundet och gifvande,
äfven gått till vid norska sydöstkusten från svenska
gränsen till Lindesnäs, fastän mest vid Hvalöarna i
närheten af Bohus län.
Det norska sillfisket företer tre hvarandra helt olika
fisken, af hvilka det s. k. vårsillfisket försiggår
hufvudsakligen mellan Lindesnäs och Stat. Endast
undantagsvis har vårsillen gått till äfven öster
om Lindesnäs (1760 och 1833) eller norr om Stat,
vid Söndmör (1736–56). Vårsillfisket är periodiskt,
liksom det bohuslänska sillfisket, fastän perioden för
sillförekomsten här är mycket längre än mellanperioden
för uteblifvandet, hvilken senare oftast synes
sammanfalla med just den del af en bohuslänsk
fiskeperiod, då fångsten är rikast. Vårsillfisket
är ett lekfiske, som pågår under hårdaste vintern
samt idkas med sättgarn och vadar. Under förra
fiskeperioder började fisket 1808 i Februari,
1815 i Januari, 1843 i December, 1860 i Januari och
derefter allt senare, så att det snart började slå
till först fram i Februari, på samma gång som en viss
periodicitet äfven visade sig i afseende på trakten,
der fisket egde rum. Fångsten uppgick under goda år
till mellan 1/2 och 3/4 mill. tunnor, som saltades,
deri dock ej inberäknadt hvad som förbrukades i
orten. År 1870 upphörde vårsillen att i samma mängd
som tillförene gå till och ersattes under några år
af s. k. nysill, hvilken hufvudsakligen utgjordes
af slosill och började erhållas redan i Dec. Senare
har vårsillen åter börjat gå till, fastän blott i
mindre myckenhet, så att fångsten endast uppgått
till allra högst 1/4 mill. hl. – Det andra norska
sillfisket eller fetsillfisket är ett utprägladt
ganefiske och försiggår under eftersommaren och
hösten vid Norges vestkust, från Stavanger till
Tromsö, ehuru vida mindre årvisst å de skilda
fångstplatserna än vårsillfisket. Det bedrifves
likaledes hufvudsakligast med sättgarn och vadar
samt lemnar en ofta till beskaffenheten utmärkt
fångst af istersill, hvilken saltas. Fångsten
har under innevarande årtionde uppgått till
345,000–950,000 hl. om året. Norges tredje sillfiske,
storsillfisket i Nordlands och Tromsö amt, är
periodiskt, med en helt kort period af förekomst
och en mycket lång mellanperiod af uteblifvande,
af hvilka den förre uppträder omkring slutet af en
vårsillfiskeperiod. Senast egde detta fiske rum under
åren 1864–74. Fisket var ett ganefiske, och sillen,
som erhölls, en full sill af betydande storlek och
förträfflig beskaffenhet. Fångsten bedrefs under
hösten och början af vintern med vadar och sättgarn
samt uppgick 1871 ända till 3/4 mill. tunnor. Det
norska sillfisket är sålunda grundadt på fångstens
afsättning såsom saltad sill,
och eger denna rum hufvudsakligen genom
export till Tyskland, Sverige och Ryssland. Af
norrmännen har äfven efter senaste vårsill- och
storsillfiskeperiodernas slut idkats sillfiske
vid Island, der en om storsillen påminnande
sillsort erhållits. Detta fiske synes dock vara
föga regelbundet och årvisst samt har under de
senare åren aftagit, så att det eger blott föga
betydenhet. – Det skotska sillfisket idkas såsom
kustfiske med drifgarn, och det är endast vid en del
af Skotlands vestkust, som äfven sättgarn eller vadar
begagnas. Fångsten afyttras dagligen i land, der
största delen saltas. Det ymniga fisket börjar vid
östkusten i slutet af Juli och varar till inemot
slutet af Augusti samt föregås och efterföljes
af ett mindre betydande fiske af jämförelsevis
tarfligare sill. Skotska nordvestkusten har deremot
ett tidigare fiske i Juni och förra hälften af Juli
med ett förfiske af tarfligare sill i Maj. Det nämnda
östkustfisket är i väsentlig mån lekfiske, under
det fisket vid nordvestkusten är ett ganefiske sådant
som norska fetsillfisket, med fångst af istersill. I
öfrigt har Skotland äfven ett vinterfiske, fastän
blott af jämförelsevis mindre betydenhet. Skotska
sillfisket har under de senare åren varit så rikt,
att omkring 1 1/2 mill. tunnor sill kunnat saltas och
omkring 140,000 tnr afyttras färsk. Bedriften utöfvas
af mer än 45,000 fiskare, 1,000 salteriidkare,
2,800 tunnbindare o. s. v. samt kräfver sålunda
många idkare och stort kapital i förhållande till
fångstmängden. – Det engelska sillfisket idkas
flerestädes vid Englands kuster, men har nått
stor betydenhet blott vid Varmouth och Lowestoft,
der det utöfvas med drifgarn såsom storsjöfiske
från rederier tillhörande fiskefartyg med förhyrd
fiskarebesättning. Fångsten rundsaltas löst ombord
för att sedan användas till olika slag af rökt
sill. Fisket idkas dels tidigt om våren för fångst
af mellansill och slosill, dels kring midsommar för
fångst af istersill och dels under hösten för fångst
hufvudsakligen af inmatsill. Det egentligen betydande
fisket eger rum under sistnämnda tid och inbringar
omkring 12,000–20,000 läster sill om 13,200 stycken
hvardera. Sillen mätes nämligen ej, utan räknas. –
Det holländska sillfisket idkas dels i norra delen af
Nordsjön (det s. k. »stora eller saltsillfisket»),
dels i södra delen af Nordsjön (det s. k. »lilla
eller kustsillfisket»), dels i Zuiderzee. Såväl
det stora som det lilla nordsjösillfisket idkas med
drifgarn såsom storsjöfiske från rederier tillhörande
fiskefartyg med legd fiskarebesättning. Det stora
fiskets sill gälas, packas och saltas fullständigt
i tunnor ombord å fiskefartygen (»pekelharing»), då
det lilla fiskets sill deremot blott löst rundsaltas
för användning till rökning (»steurharing»). Det
stora fisket utöfvas från midsommar till emot
slutet af November, och den sill, som erhålles
under första månaden och hemföres af snällseglande
kuttrar, benämnes jager-sill. Det holländska
sillfisket inbragte år 1887 närmare 300,000 tnr,
af hvilken fångst bortåt hälften kommer på det stora
fisket. Jageriet har i medeltal ilandfört omkring
2,000 tnr, af hvilka bortåt hälften sorterats som
istersill (»jager
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
