Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Siena ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utnämna sig till president i senaten. Han blef
sedan grefve under kejsaredömet och pär under de
»hundra dagarna». Landsflyktig som konungamördare,
1815, återvände han ej till Paris förrän efter
Juli-revolutionen 1830. Död d. 20 Juni 1836. S. var
en djerf och kraftfull personlighet, men utmärkt för
en ömtålig fåfänga och en teoretisk konstruktionslust,
som på en gång utgjorde hans styrka och hans svaghet.
Sif, Nord. mytol., en åsynja, Tors maka och genom
honom moder till Trud. I ett föregående äktenskap
var hon moder till guden Ull (se d. o.). Loke
lyckades en gång att med list skära af hennes hår,
men tvangs att till ersättning skaffa henne ett af
konstfärdiga dvärgar (se Ivalde) förfärdigadt,
rikt böljande hår af guld. Slägtskapens och
skyldskapens förbindelser, hvilka strängt höllos
i helgd af forntidens nordbor, tyckas hafva varit
tagna i gudinnans hägn. Ordet sif förekommer äfven
appellativt i betydelsen slägtskap, frändskap.
Th. W.
Sifeno l. Sifanto, fordom kallad Sifnos, en till
Cykladerna hörande grekisk ö, 30 km. v. om Paros. 74
qvkm. 5,762 innev. (1879). Ön är bergig, men
fruktbar och välodlad. Produkter: säd, bomull, silke,
sydfrukter, honing och vin. Tillverkning af halmhattar
och lergods. Hufvudort: Apollonia l. Stavros (1,255
innev.). Ön var i forntiden bekant för sina, enligt
sagan, af Apollon förstörda guld- och silfvergrufvor
samt för de joniske innevånarnas yppiga lefnadssätt.
Sifferskrift har i musiken vunnit mångfaldig
användning. 1) I tabulaturen för luta, till
utmärkande af greppen och dermed äfven tonerna. –
2) I generalbasen (ursprungligen den italienska
orgeltabulaturen), till beteckning af ackordens
intervall. – 3) I harmoniläran, till beteckning af
skalans tonsteg och deras treklanger. – 4) I vissa
nyare elementära sångundervisningsmetoder (Souhaitty,
Rousseau, Natorp, Galin, Chevé, Jörgen Malling),
såsom förenklad ersättning för vår notskrift, i
det alla försättningstecken (utom tillfälliga) äro
aflägsnade, och skalans tonsteg inom hvarje tonart
betecknas med sitt ordningsnummer; således i C-dur:
c = 1, d = 2, e = 3 o. s. v., i A-dur: a = 1,
h = 2, ciss = 3 o. s. v. Denna tonskrift har visat
sig praktisk i fråga om hastigt inlärande af enklare
sånger, men oduglig för högre musikaliska uppgifter. –
5) Vid fingersättning, då för pianot i allmänhet
1 betyder tummen, 2 pekfingret o. s. v., hvaremot
för stråk- och trä-instrument (i England äfven för
pianot) 1 betyder pekfingret, 2 långfingret o. s. v.
A. L.
Siffra kallas i vidsträcktare mening hvarje enkelt
tecken, som användes för att utmärka ett helt tal
(jfr Taltecken); i inskränkt och vanlig mening
förstår man med siffror de enkla romerska och arabiska
taltecknen.
De romerska siffrorna äro till antalet sju, nämligen:
I = 1, V = 5, X = 10, L = 50, C = 100, D = 500,
M eller [oändlig] = 1,000. Medelst dessa siffror betecknas
de öfriga talen
genom tillämpning antingen af additionsprincipen
(i hvilket fall den mindre siffran sättes till
höger om den större) eller subtraktionsprincipen
(då förhållandet är omvändt). Så utmärkes t. ex. 25
medels XXV och 90 medels XC. Om de romerska siffrornas
ursprung äro åsigterna delade; redan hos etruskerna
förekomma taltecken liknande de gammalromerska,
hvilka senare åter delvis likna de vanliga romerska
siffrorna. Enligt Mommsen äro I, V, X ursprungligen
afbildningar af finger, hand och dubbelhand, samt de
äldre formerna för L, C, M uppkomna genom förvrängning
af grekiska bokstäfverna [chi], [theta], [phi]; enligt nyare
undersökningar af Zangenmeister (1887) har X uppkommit
genom öfverkorsning af en etta och på samma sätt C
genom två, M genom tre öfverkorsningar af en etta.
Hvad de arabiska siffrorna angår, äro dessa
till antalet nio eller tio (om noll medräknas)
och hafva numera formen 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8,
9, 0. Genom dem betecknas de öfriga talen medelst
positionsprincipen (jfr Positionsaritmetik) tillämpad
i öfverensstämmelse med decimalsystemet. Om de
arabiska siffrornas ursprung och sättet för deras
införande i Europa hafva många olika meningar
framstälts. Intill midten af 1600-talet antog man
allmänt, att dessa siffror härrörde från araberna och
från dem kommit till Europa. Emellertid upptäckte
I. Vossius (1658) ett manuskript af den romerske
författaren Boëtius’ geometri, innehållande siffror,
hvilka väsentligen öfverensstämde med de arabiska,
och derigenom gafs uppslaget till undersökningar
rörande dessa siffrors härkomst, hvilka fortsatts
ända till våra dagar utan att full enighet i
frågan kunnat vinnas. Enligt den hittills allmännast
företrädda åsigten härröra de nio egentliga siffrorna
ursprungligen från Indien och utgjorde möjligen i
sin första form initialbokstäfverna till motsvarande
räkneord. Från Indien skulle dessa nio siffror i 2:dra
årh. e. Kr. hafva kommit till Alexandria samt derifrån
sedermera till Rom och vestra Afrika. Under tiden
(omkr. 400 e. Kr.) skulle emellertid i Indien hafva
införts bruket af nollan och positionsaritmetiken,
hvarefter i 8:de årh. den sålunda fulländade
sifferbeteckningen, hvilken under århundradenas lopp
väsentligen ändrat utseende, öfvergått till araberna
och genom dem till Europa, dock så, att vest-araberna
endast upptagit bruket af noll, men eljest bibehållit
den gamla formen för siffrorna. Denna teori har
dock från flere håll blifvit bestridd, i det man
dels trott sig kunna bevisa, att Boëtius’ geometri är
oäkta (den äldsta kända handskriften härrör från tiden
efter år 1000), dels framhållit, att de i detta arbete
befintliga siffrorna, hvilka till utseendet betydligt
skilja sig från de i Indien brukliga, lämpligen kunde
antagas vara af ny-pytagoreiskt ursprung och sedermera
genom alexandrinerna öfverförts till araberna;
med afseende på den omständigheten att araberna
sjelfva kallat sina siffror indiska har påpekats,
att ett dylikt namn af dem gifvits åt upptäckter,
som bevisligen icke härröra från inderna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
