Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sicilien ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ferdinand, som aflagt ed på den nya författningen, begaf
sig till kongressen i Laibach, skenbart för att medla,
i verkligheten för att söka främmande hjelp mot egna
undersåter. En österrikisk här ryckte också 1821 in
i landet. Den revolutionära rörelsen sågs ännu med
likgiltighet af folket och blef derför med lätthet
undertryckt. Österrikiska trupper stannade qvar
i landet ända till 1827, och allt återställdes på
den gamla foten under ett reaktionärt skräckvälde,
som till och med från österrikisk sida framkallade
protester. Liksom det öfriga Italien, var riket
nu i sjelfva verket en vasall åt Österrike, och
i dess hägn fortsattes detdespotisk-klerikala
styrelsesättet under konungarna Frans I (1825–30)
och Ferdinand II (1830–59), hvilken senare genom
sin trolösa grymhet förvärfvat sig ett sorgligt
eftermäle i historien. Landet var rof för en ständig
oro, och endast röfvareväsendet blomstrade. Flere
resningsförsök misslyckades mest genom oenigheten
inom det nationella partiet, hvilken konungen slugt
förstod att underblåsa genom att vädja till den
sicilianska partikularismen med dess sträfvan efter
oberoende af Neapel.
Under Pius IX:s första, liberala styrelse började
frihetsrörelsen i Italien åter att få luft. I
Jan. 1848 utbröt på Sicilien ett allmänt uppror, som
snart vann efterföljd i Neapel. Nödtvungen utfärdade
konungen en fri författning; men folket hade nu lärt
känna värdet af de kungliga löftena, som gåfvos endast
för att åter brytas. Det parlament, som sammanträdt
på Sicilien, förklarade i April huset Bourbon
förlustigt kronan, som erbjöds åt den sardinske
konungens yngre son, men af honom icke mottogs. I
Neapel kom det d. 15 Maj till häftiga oroligheter,
som med blodig stränghet undertrycktes. Hufvudstaden
blef nu bombarderad och lemnad till plundring af de
vilde lazzaronerna, hvilket ådrog »konung Bomba»
folkets hat i en grad, som sällan kommit någon
furste till del. Brist på organisation och det
lägre folkets likgiltighet gjorde det här som i det
öfriga Italien omöjligt för patrioterna att hålla
stånd. Under loppet af 1849 kufvades resningen både
på Sicilien och i Neapel; och reaktionen rasade mot
sina offer med en hämdgirig grymhet, som väckte fasa
och afsky öfver hela Europa. Tusentals af landets
ädlaste män pinades långsamt till döds i ohyggliga
fängelsehålor; och protester från Frankrike och
England – der Gladstone var den förste, som med kraft
uppträdde mot de neapolitanska grymheterna, – blefvo
öfvermodigt afvisade. Konungen, som till sist ej
visste sig säker för sitt lif, blef alltmera dyster
och menniskoskygg, drog sig tillbaka till ensliga
orter och afled d. 22 Maj 1859. Hans unge son Frans
II (1859–60) var uppfostrad af jesuiterna och trädde
som konung utan tvekan i sin faders fotspår. Men
hans tid blef kort. Det fransk-österrikiska kriget i
norra Italien 1859 gaf ny fart åt frihetsrörelsen,
som oemotståndligt brusade fram öfver halfön. I
April 1860 utbröt på nytt en resning på Sicilien,
som snart i Garibaldi fick en ledare af mindre vanlig
begåfning. Den 11 Maj landade
han i Marsala med sina tusen frivillige, och som
ett korthus föll ett rike med tio millioner inbyggare
tillsammans inför honom. Den 28 Maj tågade han in i
Palermo, och efter ett par månader var hela ön utom
Messinas citadell i hans händer. Den 18 Aug. gick
han öfver till fastlandet, och d. 7 Sept. besatte han
utan svärdsslag hufvudstaden Neapel, sedan konungen
flytt derifrån till Gaëta. Under det Viktor Emanuel
tog rörelsens ledning i sina händer och efter slaget
vid Volturno fullbordade landets eröfring, höll
sig Gaëtas starka fäste till d. 14 Febr. 1861. På
hösten 1860 hade en allmän folkomröstning med
ofantlig öfvervigt beslutit rikets förening med
konungariket Italien; och endast några spridda
röfvareskaror i bergen höjde ännu någon tid Frans
II:s fana. (Se för öfrigt Garibaldi och Italien.)
E. Sn.
Sic itur ad astra, Lat., »så går man till
stjernorna», så gör man sin lycka e. d.
Sickativ (af Lat. siccus, torr), kem., ämne,
som påskyndar torkandet af fernissor eller
oljefärger. Mest användes härtill manganborat
(borsyrad manganoxidul). P. T. C.
Sickingen, Franz von, tysk riddare, född d. 2 Mars
1481 på Ebernburg vid Kreuznach. Den mäktigaste
riddare i rikslanden, stred han 1508 i kejsar
Maximilians här emot venezianerna och kämpade
derefter utan hänsyn till rikskammarerätten i en
mängd enskilda fejder för egen vinning, men ofta
äfven till de svages och förtrycktes skydd. 1513
började han en årslång strid med riksstaden Worms,
i anledning af det sätt, hvarpå rådet fördrifvit
en borgare Balthasar Schlör. Med en ansenlig här
af landsknektar och ryttare angrep han hertigen
af Lothringen och riksstaden Metz, hvars borgare
anropat hans hjelp mot rådet, och landtgrefve Filip
af Hessen, som kränkt en af hans slägtingar, samt
fördref (1519) hertig Ulrik af Würtemberg. Till
tack för det nit, hvarmed han verkat för Karl V:s
kejsareval (1519), blef S. befriad från en mot
honom utfärdad aktförklaring samt 1521 i kriget mot
Frankrike utnämnd till kejserlig öfverste öfver en af
honom sjelf värfvad här. Vid denna tidpunkt gjorde han
bekantskap med Ulrik von Hutten. Genom denne och andra
Luthers vänner lärde han känna reformationens sak
och fick i denna ett ädlare mål för sin storslagna,
men otyglade andes verksamhet. I öfverensstämmelse
med Hutten ville han genomföra en religiös och
politisk reform, afskaffa kyrkogodsen, inskränka
furstemakten och höja ridderskapets betydelse. För
detta ändamål sökte han genom flygskrifter uppegga
riddare, riksstäder och bondestånd. I Sept. 1522
ryckte han med en värfvad här mot ärkebiskopen af
Trier, Richard von Greiffenklou, en häftig motståndare
till reformationen, men måste efter en misslyckad
belägring draga sig tillbaka. Hans bundsförvandter
bland adeln blefvo slagna, reformatorerna ogillade
företaget, och folket uppfattade det som en vanlig
fejd. Förklarad i akt och belägrad på sitt slott
Landstuhl af furstarna af Hessen, Kurpfalz och Trier,
blef han sårad d. 2 Maj 1523 och dog d. 8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
