Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Schweiz ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
S. på Lothars del; men hans ättegren utdog snart;
och efter år 888 var landet först en del af det
cisjuranska, sedan af det transjuranska Burgund. Med
sistnämnda konungarike hemföll det år 1032 till
det tysk-romerska kejsaredömet. Under dess välde
utbildade sig äfven der det feodala samhällsskick,
som på den tiden var förherskande öfver hela
vestra Europa. I början stäldt under uppsigt af
de zähringske hertigarna i Schwaben, företedde det
efter deras utgång i början af 1200-talet en bild af
fullständig söndersplittring. Bredvid kyrkofurstar,
såsom biskopen af Basel och abboten af S:t Gallen,
samt fria riksstäder, såsom Zürich och Bern, funnos
der samhällen, som troget bevarat sin forngermanska
bygdeförfattning, och hvars folk med den hos bergsbon
inneboende kärleken till friheten förenade den
trognaste hängifvenhet för fornåldrig lag och sed.
Ur denna oreda framträdde småningom tvänne makter och
sökte göra sig gällande. I de vestra, fransktalande
landsdelarna började hertigarna af Savojen att
vinna öfverhand. Men på bergslottet Habsburg i den
nuvarande kantonen Aargau uppväxte en grefveätt,
som 1273 med Rudolf för första gången besteg den
kejserliga tronen. Dess anspråk växte med dess makt,
och den blef inom kort farlig för bergsbygdens
oberoende. Mot habsburgarens kraf på länshöghet
förstodo dock skogsorterna (die waldstätte) att
med kraft och klokhet värna sina nedärfda fri- och
rättigheter såsom rikets omedelbara undersåtar. Det
var ur en ringa början, som Edsförbundet sålunda
växte fram. Samtiden torde knappast lagt märke till
den förbindelse, som de tre skogsorterna Schwyz,
Uri och Unterwalden vid kejsar Rudolfs död 1291
sins emellan ingingo till inbördes skydd för sin
ställning såsom endast beroende af kejsaren och
riket. År 1307 eller följande år blef detta förbund
ytterligare bekräftadt, till värn mot kejsar Albrekts
okloka öfvergrepp. Det är från detta fördrag, som
det schweiziska edsförbundets ursprung vanligen
räknas. Namnen Werner Stauffacher, Arnold Melchthal,
Walther Fürst (»de tre från Rütli»), men framförallt
den fullkomligt sagolike Wilhelm Tell, har sagan
omgifvit med sitt mest poetiska skimmer.
Det var en lycka för det unga Edsförbundet (såsom
föreningen af skogsorterna snart allmänt kallades),
att dess mäktige habsburgske motståndare redan
1308 efter Albrekts våldsamma död för mer än ett
århundrade undanträngdes från kejsaretronen. Den nye
kejsaren Henrik VII stadfäste 1309 de tre orternas
gamla fri- och rättigheter. Det oaktadt innehade
habsburgska huset en fruktansvärd öfvermakt, som för
de fattige bergsborna äfven med kejsarens understöd
icke var lätt att trotsa; och genom hela århundradet
går en rad af stridigheter, i hvilka de med orubblig
ståndaktighet försvara sig och sitt land mot
habsburgarna. Dessa hade nu ingen annan utväg än att
vädja till vapnens makt. Hertig Leopold af Österrike
talade stolta ord om att tukta de motspänstige
bönderna; men vid Morgarten blef hans stolta
riddarehär d. 15 Nov. 1315 i grund slagen och
upprifven af de tappre bergsborna. Detta var
den första stora triumfen för deras sak; och det
följande året skänkte kejsar Ludvig af Bajern,
som just då med hertig Fredrik af Österrike låg i
strid om kejsarekronan, sin högtidliga bekräftelse
på det edsförbund, som Uri, Schwyz och Unterwalden
efter segern förnyat. Till dessa orter slö to sig
snart andra, först det närbelägna Luzern (1332),
och sedermera (1351–53) Zürich, Glarus, Zug och
framförallt den redan betydande fria riksstaden
Bern, som redan 1339 hade segerrikt värnat sin
sjelfständighet mot den afundsjuka feodaladelns
intrång. Dermed hade edsförbundet blifvit den
mest betydande makten inom den sydvestra delen af
riket. Men det förblef städse en nagel i ögat på dessa
stolta feodalherrar, som illa fördrogo denna förening
mellan fria riksstäder och sjelfständiga bondkommuner,
mot hvilka de kunde vänta hjelp endast af sina
naturliga ledare, de österrikiske hertigarna. År 1386
fick edsförbundet mottaga en krigsförklaring från icke
mindre an 167 af dessa små potentater, i spetsen för
hvilka än en gång stod en Leopold af Österrike. Vid
Sempach möttes adelshären och bondehären; och
enligt sagan var det mest genom Arnold Winkelrieds
storsinne och sjelfuppoffring, som den senare vann
en fullständig seger. En ny framgång vid Näfels två
år derefter stärkte än mera tron på de schweiziska
vapnens lycka och de frihetsälskande bergsbornas
förmåga att värna sitt land, hvilket numera efter
den i början ledande orten Schwyz började benämnas
Schweiz. Dessa upprepade segrar af bondehärarna öfver
det lysande ridderskapet och dess furstliga ledare
kunde väl delvis tillskrifvas den fördel, som ett
bergland gifver sina försvarare gent emot hvarje
anfall; men det var också ett nytt krigssätt, som
började bryta sig igenom, då enklare beväpnadt fotfolk
med fördel kunde ställas mot de under medeltiden
sedvanliga tunga ryttaremassorna. Schweizarna,
som fått sitt rykte som tappra och dugande krigare
befäst, började snart gå anfallsvis till väga. Flere
närliggande städer och bygder intogos af eller slöto
sig frivilligt till dem. Omkr. 1425 inträngde de
i norra Italien, der de underlade sig det område,
som nu utgör kantonen Ticino. Deras krigiska rykte
började göra dem eftersökta af främmande makter; och
liksom de fattiga bergsborna af gammalt haft för sed
att draga utomlands för att söka sig arbetsför tjenst,
kom det nu alltmera i bruk, att främmande stater
togo schweiziskt krigsfolk i sin sold. Detta bruk
tog under följande tider en ofantlig utsträckning;
särskildt i Frankrikes och Italiens historia hafva
schweiziska legotrupper under nyare tiden spelat en
mycket betydande rol.
I eget land fingo schweizarna mot slutet af 1400-talet
tillfälle att pröfva sina krafter mot en ny och
fruktansvärd fiende. Det var Karl den djerfve,
hertigen af Burgund, mot hvars ärelystna planer den
franske Ludvig XI:s sluga statskonst hos dem sökte en
motvigt. I det krig mot Karl, hvari de genom konung Ludvigs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
