Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Schröder ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
efter hans död i 2 bd (1838–40: 2:dra uppl. 1844).
Y. N.
Schultz, Johan Gustaf, vitterhetsidkare, publicist,
föddes d. 23 Febr. 1839 i Urshult i Kronobergs
län. Vid tio års ålder sattes han i Vexiö läroverk,
och 1857 aflade han med höga vitsord studentexamen i
Upsala. Vid universitetet gjorde han sig känd såväl
för grundliga kunskaper, särdeles i matematik och
språk, som ock för de spirituella, stundom halft
improviserade visor och de qvicka lustspel, med
hvilka han ofta förhöjde glädjen vid studenternas
fester. 1860 fick S. anställning som vikarierande
lärare vid Jönköpings läroverk. Hösten 1861
åter i Upsala, egnade han mycket af sin tid i
publicitetens tjenst, och 1863 flyttade han till
Stockholm som medarbetare dels i den radikala
tidningen »Frihetsvännen» och dels i skämttidningen
»Söndagsnisse». Med år 1864 öfvertog han redigeringen
af den sistnämnda, hvilken genom honom blef mycket
populär. S. dog i Stockholm d. 28 Nov. 1869,
allmänt erkänd ej allenast som en man med ovanligt
stor begåfning, utan ock som en ädel ande. Hans
vitterhetsarbeten hafva efter hans död samlats och
utgifvits under titeln Värjhugg och nålsting, in-
och utfall i zigzag (1884), med inledning af Birger
Schöldström. Märkligast bland dessa humoristiska
stycken på vers och prosa äro Konstapel Batongs
sägner (1864, 3:dje uppl. s. å.), utgörande parodier
på Runebergs berömda diktcykel med liknande namn och
straffsånger öfver polismyndigheternas beteende under
marsdagarna 1864. Betydande som schackteoretiker,
utgaf S. ock ett grundligt arbete om schackspelet:
Undervisning i schackspelet (1869; 2:dra upp. 1871)
samt 100 uppgifter för schackvänner (1862, samtidigt
utgifven äfven på tyska). S. var ock författare till
en P(ro) M(emoria) till läran om de af att-satser
åtföljda latinska verberna (1861; 2:dra uppl. 1866)
m. m.
Schultze, Max, tysk anatom, född 1825 i Freiburg
i Baden, blef 1854 professor i Halle och 1859
i Bonn. Död 1874. S. gjorde vigtiga forskningar
på den mikroskopiska anatomiens område, särskildt
rörande cellens och protoplasmans natur, nervsystemet
och de lägre djurens lif. Skrifter: Organismus der
polythalamien (1854), Zur kenntniss der elektrischen
organe der fische (1858), Zur anatomie und physiologie
der retina (1867) m. fl. S. grundade 1865 den
värdefulla tidskriften »Archiv für mikroskopische
anatomie».
Schultz-Schultzenstein, Karl Heinrich, tysk fysiolog,
född 1798 i Alt-Ruppin, blef 1825 medicine professor i
Berlin. Död 1871. Efter att hafva vidtagit omfattande
undersökningar af växters och djurs fysiologi
framträdde S. med den teorien att lifvet icke vore
beroende på en vexling af kemiska ämnen, utan på en
ständigt fortgående föryngringsprocess. Denna åsigt,
som han sökte tillämpa äfven inom patologien och
psykologien, förfäktade han i en mängd skrifter:
Die verjüngung im pflanzenreich (1851), Die verjüngung
im tierreich (1854), Physiologie der verjüngung des
lebens (1867) m. fl.
Schultz von Ascheraden, Martin S. d. ä., krigare,
född 1617, blef 1652 major vid hofregementet och
adlades s. å., blef 1674 upphöjd i friherrligt
stånd samt hade då avancerat till generallöjtnant
af infanteriet. S. var en af Karl XI:s rådigaste
och erfarnaste officerare. Han hade stor del i
segern vid Lund samt höll derefter Kristianstad
inneslutet, när konungen tågade mot Landskrona,
och förde slutligen befälet öfver svenska arméns
center i slaget vid sistnämnda stad. Utnämnd 1681
till guvernör öfver Ingermanland och Kexholms län,
dog han 1682. – Hans son, Martin S. d. y., född 1660,
dog 1730 som generallöjtnant och guvernör i Wismar.
Schulz, Johann Abraham Peter, tysk tonsättare och
musikskriftställare, f. 1747 i Lüneburg, studerade
musik för Kirnberger, uppehöll sig en tid som privat
musiklärare i Polen, var 1776–78 musikdirektör vid
franska teatern i Berlin, 1780–87 kapellmästare
hos prins Henrik i Rheinsberg samt 1787–94
hofkapellmästare i Köpenhamn. Död 1800 i Schwedt. Bland
hans tonverk ega hans vokalkompositioner största
betydelsen, synnerligen hans visor i folkton, hvilka
för sin tid gjorde epok. Utom Lieder im volkston
(1779–90) samt åtskilliga pianostycken, skref han
för scenen på sin tid högt skattade verk: körer
och sånger till Götz v. Berlichingen och Racines
Athalie, Minona, tragisk melodram, operorna Aline,
königin von Golkonda, La fée Urgèle, Le barbier
de Séville, Klarisse, Das opfer der nymphen
samt de danska: Indtoget, Peders bryllup och
Höstgildet. Vidare må nämnas oratorierna Maria og
Johannes och Christi död, en passionskantat, ett Te
Deum, flere hymner och fastlagssånger m. m. Såsom
skriftställare var S. verksam medelst artiklar för
Sulzers lexikografiska verk »Allgemeine theorie der
schönen künste». Dessutom författade han Entwurf
einer neuen und leichtverständllchen musiktabulatur,
deren man sich in ermangelung der notentypen in
kritischen und theoretischen schriften bedienen kann
(1786) och Gedanken über den einfluss der musik auf
die bildung eines volks (1790). Enligt hans egen
utsago är Kirnbergers »Wahre grundsätze zum gebrauch
der harmonie» ock hans verk.
Schulz, Albert, psevdonymen San Marte, tysk
skriftställare, född 1802, f. d. regeringsråd i
provinsialskolkollegiet i Magdeburg, har vunnit
berömmelse genom sina arbeten öfver medeltidens
literatur: Leben und dichten Wolframs von Eschenbach
(1836–41, med den första nyhögtyska öfversättning
af »Partival»), Parcivalstudien (1860–62) m. fl.
Schulze, Gottlob Ernst, tysk filosof, född 1761, blef
1788 professor i Helmstädt och 1810 i Göttingen. Död
1833. För Fichte d. ä. och dermed äfven för hela den
nyare filosofien var han af genomgripande betydelse
genom ett 1792 anonymt utgifvet verk, Aenesidemus
oder über die fundamente der von Reinhold gelieferten
elementarphilosophie, nebst einer vertheidigung
des skepticismus gegen die anmassungen der
vernunftkritik, hvari han förklarade Kants och
kantianernas antagande af ett »ting i sig»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
