Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sachser ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sackarin (af Lat. saccharum, socker), kem., en
af Fahlberg i New York framställd förening, C6H4(CO
. S02)NH, imid till orto-benzoesulfonsyra. Sackarinet
utmärkes af en så söt smak, att en lösning, som
deraf innehåller endast 1 del på 10,000 delar
vatten, smakar intensivt sött. Sackarin bildar
färglösa och svårlösliga kristaller. Såvidt man
hittills kunnat finna, är det icke giftigt och
stör icke matsmältningen, hvarför man föreslagit
att använda det till konditorivaror, likörer m. m.
P. T. C.
Sacken. Se Osten-Säcken.
Sacklén, Johan Fredrik, biografisk samlare, född d. 19
Sept. 1763 i Björneborg, blef 1778 student i Åbo och
1783 i Upsala, promoverades 1788 till medicine doktor
(primus), efter att redan förut hafva förestått
den medicinska adjunkturen vid universitetet,
och utnämndes s. å. till regementsläkare vid
Södermanlands regemente, från hvilken befattning
han 1809 tog afsked. 1793 fick han titel af assessor
och 1833 titel af medicinalråd. 1849 valdes han till
ledamot af Vetenskapsakademien. Död d. 12 Mars 1851
i Nyköping. S. var en af de förste, hvilka sökte få
koppympningen införd i Sverige. Efter finska kriget
1809, när det hemkomna landtvärnet decimerades af
rötfebern, inrättade han skyndsamt i Nyköping, der
han bodde alltifrån 1790, ett fältsjukhus, hvarest
en mängd soldater vårdades. Sin största berömmelse
har dock S. vunnit som utgifvare af Sveriges
läkare-historia ifrån k. Gustaf I:s till närvarande
tid (2 afd. 1822–24, med supplement 1835) och Sveriges
apotekarehistoria ifrån k. Gustaf I:s till närvarande
tid (1833), hvilka arbeten äro af högt värde genom
sina särdeles noggranna uppgifter om svenska läkares
och apotekares yttre lefnadsomständigheter och
utgifna skrifter. Han efterlemnade i manuskript en
ganska fullständig förteckning öfver medicinska,
naturhistoriska, kemiska, fysiska, ekonomiska och
teknologiska skrifter, i eller utom Sverige före
1830 utgifna af svenska författare eller före 1810
af finska författare.
Sack rodd, sjöv. Se Ro.
Sackville, Sir Thomas, engelsk statsman och skald. Se
Dorset. Den uppgiften att S. skulle vara författare
och förste utgifvare af »Mirror for magistrates»
är icke fullt riktig. Den italienske skalden
Boccaccio hade i ett latinskt arbete, »De casibus
illustrium virorum», skildrat en mängd ryktbara
mäns lefnadsöden. Redan vid midten af 1400-talet
hade hans arbete öfversatts på vers af Lydgate, och
»Mirror for magistrates» var en förlagsspekulation,
framkallad häraf. En engelsk boktryckare öfverenskom
nämligen med William Baldwin och George Ferrers, att
desse skulle såsom fortsättning på Boccaccios arbete
författa en serie metriska biografier öfver Englands
ryktbare män. Arbetet började tryckas 1555, men
utgifvandet fördröjdes till 1559, då första upplagan
utkom. Arbetet är försedt med en prosaisk inledning,
som redogör för samlingens tillkomst. Derefter följa
19 biografier. 1563 utkom andra upplagan, och först
i denna uppträdde S. som medarbetare. Han skref en
versifierad introduktion, hvari han efterbildade
Dantes inledning till »Divina commedia», samt dessutom
en biografi öfver hertigen af Buckingham. Andra
författare hade tillagt sju nya biografier. Med
arbetets följande, alltjämt tillökade upplagor hade
S. intet att skaffa. H. S.
Saco. 1. Flod i Nord-Amerika, rinner upp på White
mountains, flyter i sydöstlig riktning genom staterna
New Hampshire och Maine samt faller ut i Atlantiska
hafvet. Längd 250 km. – 2. Stad i nord-amerikanska
staten Maine, vid floden Saco, 6 km. från
densammas mynning. 6,389 innev. (1880). Betydande
bomullsspinnerier och sågverk. Liflig kusthandel. På
motsatta flodstranden, förenad med S. genom åtskilliga
broar, ligger staden Biddeford.
Sacra, Lat. (af sacer, helig), betecknade hos
romarna heliga bruk, religiösa handlingar,
gudstjenst. Offentliga sådana handlingar,
sacra publica, bestodo i böner och offer,
som förrättades af presterna på olika ställen
och tider, till en eller flere gudomligheter –
folket deltog ej i dylika förrättningar, utom vid
utomordentliga tillfällen, då böne- och tacksägelse-
eller försoningsfester voro anordnade – samt i slutna
kretsar, t. ex. kurior och gillen (collegia). Större
fester af religiös betydelse voro ofta förenade med
offer och gudstjenst samt gästabud i hemmen eller
i enskilda lag. Så var Saturnusfesten en allmän
folkfest, Minervafesten (Quinquatrus) en fest för
handtverkare och konstnärer, Parilia en fest för
landtbefolkningen o. s. v. Äfven skådespel (ludi)
och festliga föreställningar voro ofta förbundna
med religiösa högtider. Till de flesta sådana knöto
sig sägner om deras ursprungliga anledning och första
firande samt om den symboliska betydelsen af särskilda
förrättningar.
Enskilda religiösa förrättningar, Sacra privata,
omfattade likaledes böner och offer, dels
för den enskilde, dels för slägter (gentes) och
familjer. Vissa sacra utgjorde i många fall en bestämd
förpligtelse för familjerna, såsom följande med arf
och testamenten.
Den romerska gudstjensten fordrade sträng noggrannhet
i form och ord. Det minsta fel kunde föranleda
gudarnas misshag, och förrättningen måste derför ofta
göras om. Störande inflytelser måste undvikas, så att
tystnad skulle ega rum, obehöriga personer aflägsnas
och hufvudet betäckas. Yttre renhet var föreskrifven,
och man hör äfven fordringar framställas på en viss
inre sådan, ehuru naturligtvis verkligheten ej svarade
mot fordringarna.
I början offrades mindre kostsamma föremål (blommor,
rökelse m. m.); blodiga offer förekommo dock redan
i äldsta tider. Offerväsendet sammanhänger på det
närmaste med den egendomligt romerska uppfattningen
af förhållandet till de högre makterna. Man ansåg sig
mot dessa ega vissa pligter, som måste uppfyllas, om
man icke skulle ådraga sig deras vrede. Det gällde
för staten, liksom för den enskilde, att i allt
sitt görande och låtande försäkra sig om himmelens
välbehag eller afvända dess misshag. Deraf de många
renings- och försoningsfesterna, deraf den punktliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
