Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rättstafning, rättskrifning (ortografi), kallas det för ett literaturspråk antagna (konventionella) sättet att i skrift och tryck återgifva talet medelst bokstäfver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tillfällen tecknas olika (t. ex. j-ljudet i jämn,
göra, gjord, hjelp) eller samma tecken vid
olika tillfällen brukas med olika värde (som f
i lif-full). Ett språks rättstafning, hvars regler
framställas i en rättstafnings-, rättskrifnings- eller
bokstafveringslära, innefattar: 1) beteckning af
språkljuden, 2) beteckning af qvantitet (jämte
accent och öfriga syntetiska förhållanden), 3)
stafvelsedelning och ordskilnad samt 4) skiljetecken
och andra skriftecken. Deremot hör icke dit
sådant, som rör böjning (hästarne eller hästarna),
ordval eller andra sidor af språklifvet. Om
principerna för praktisk skrift se J. A. Lundell: »Om
rättstafningsfrågan» (1886) och »Olika ståndpunkter»
(i »Nordisk tidskr.», 1887) samt i allmänhet
reformskrifterna i rättstafningsfrågan.
Endast få språk ega en ortografi, som någorlunda
tillfredsställer teoriens kraf. Bland nyare europeiska
språk hafva holländska, spanska och italienska,
polska, tsjechiska och serbo-kroatiska, ungerska och
finska en god, om också ej fullkomlig »rättstafning»
(bäst serbo-kroatiska och finska), ryskan en tämligen
tillfredsställande. Skandinaviska språk, tyska,
engelska, franska, portugisiska och nygrekiska
hafva i hög grad dålig ortografi; rumanska, lillryska
och bulgariska sakna ännu fast stafsätt. Brister i
rättstafningen bero på flere olika orsaker. Stundom
har man vid literaturens början lånat ett främmande
alfabet utan att ordentligt afpassa det för språket i
fråga (t. ex. då våra förfäder som tecken för k-ljud
upptogo både c, k och q). Vanligare är, att skriften
med den tendens till fixering och stabilitet, som
ligger i begreppet af en praktisk skrift, ej följt
med de småningom skeende förändringar i uttalet,
som språket efter sin natur är underkastadt,
d. v. s. skriften står på en äldre ståndpunkt än
språket (uttalet). Så teckna vi nu i hvila, hjelpa och
ljus ljud, som förr funnits, men sedan hundratal af
år äro alldeles försvunna ur uttalet; och vi behålla
g i göra, k i köpa, sk i skära, skj i skjorta, sj i
sjelf samt e i hemta och fem o. s. v., fastän ljudet
nu är ett helt annat, än hvad dessa bokstäfver angifva
(historisk stafning). I vissa fall bero bristerna på
grammatiskt pedanteri (s. k. etymologisk stafning),
såsom då man skrifver vigt efter väga och rödt efter
röd, ehuru uttalet gifver fullkomligt otvifvelaktig
ledning. På etymologiskt pedanteri beror äfven fv
i lefva, hafvet (jfr lif, haf), liksom i franska en
tid skrefs fem. neufve efter mask. neuf. På denna
väg hafva franska och engelska i början af nyare
tiden fått en mängd stumma bokstäfver, genom hvilka
vederbörande sökt ådagalägga sin kunskap i latin
(t. ex. Fr. isle, Eng. sovereign, debt). Slutligen
hafva de europeiska språken i nyare tid upptagit
massor af främmande ord, utan att assimilera dem i
stafningen (deraf t. ex. ch, g, ge, j, se, sch, si,
ssi, ti som tecken för »sche»-ljud i svenska). När
det kommit derhän, att skrift och tal skilja sig
mycket från hvarandra, förlorar skriften i och med
detsamma sin karakter af ljudskrift och går tillbaka
till begreppsskrift, blir sålunda onödigt
svårlärd genom mängden af »oregelbundna»,
d. v. s. ljudstridiga, beteckningar; när de flesta
bokstäfverna i ett ord sakna motsvarighet i uttalet
(som till ex. i Eng. tough = taff, new = nju), har man
ett ideogram, som principielt väsentligen motsvarar
ett forn-egyptiskt eller kinesiskt ordtecken
(hieroglyf). I engelska är t. ex. omkr. halfva
ordförrådet oregelbundet stafvadt, och språket
har så en massa ideogram i bokstäfver. Under sådana
förhållanden duger vid läs- och skrifundervisning
hvarken bokstafs- eller ljudmetoden, utan endast
»ordmetoden», den »kinesiska» metoden. Egentligen
borde hvarje förändring i uttalet, så snart den är
definitiv, d. v. s. så snart det gamla uttalet är
fullständigt ofvergifvet och det är otvifvelaktigt
klart, huru skriften bör ändras, åtföljas af en
motsvarande förändring i skriften. Detta skulle
visserligen innebära ett ständigt brytande af
skriftens naturliga stabilitet, men skulle hindra
de större olägenheterna af å ena sidan återfall
till begreppsskrift, å andra sidan genomgripande
omhvälfningar i stafsättet, hvilka på ett mindre
lyckligt sätt störa literaturens historiska
sammanhang. – Fullständig fasthet i skriften, så att
alla skrifvande hafva alldeles samma stafsätt,
kan endast på konstlad väg och för kortare tid
(t. ex. genom ingrepp af statsmakterna i uniformerande
syfte) åstadkommas. Under normala förhållanden finnas
alltid af en mängd ord dubbelformer: en äldre,
som dör bort, och en yngre, som senare blir
ensam. Den enhet, som finnes, och som beror på att
allmänheten rättar sig efter tongifvande författare,
är blott relativ, finnes blott i det stora hela,
ej i alla enskildheter. När oregelbundenheterna
hopa sig, måste tid efter annan mer eller mindre
genomgripande reformer vidtagas, och skilda meningar
bryta sig vanligen i rättstafningsfejder. Vi hafva
i Sverige haft flere sådana fr. o. m. slutet af
1600-talet. Det stafsätt, som der var enrådande
under tre fjerdedelar af 19:de årh., berodde på
Svenska akademiens rättstafningslära från 1801. Den
hufvudsakliga nyheten i densamma var försvenskad
stafning af en mängd främmande ord. Den reformrörelse,
som nu pågår sedan slutet af 1860-talet (1869 års
Nordiska rättstafningsmöte i Stockholm), utgick
i början mera från historiska och skandinaviska
synpunkter, men beror sedan midten af 1880-talet mera
på pedagogiska. De företrädesvis verksamma deltagarna
under stridens första skede voro A. Hazelius (svensk
sekreterare vid 1869 års möte), L. F. Läffler och
J. E. Rydqvist, under senare tiden I. A. Lyttkens,
F. A. Wulff, J. A. Lundell, A. Noreen (ordf. i det
1885 bildade »Rättstavningssällskapet»), Es. Tegnér,
A. Schagerström och T. Wisén. I 6:te uppl. af sin
»Ordlista» (1889) godkände Sv. akademien de flesta
af de reformer, för hvilka på 1870-talet arbetats
(dock ej konsonantförenkling före -d och -t: bygde,
bygt, snält o. dyl.). Den grupp af reformvänner,
som företrädesvis ser på skolans och folkbildningens
behof, lär emellertid ej nöja sig, förrän åtminstone
de för undervisningen svåraste felen i det nuvarande
stafsättet, för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
