Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ryska literaturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Nikolaj Jazykov (1803–46). Nikolaus sökte
konseqvent undertrycka all diskussion. På det
beståendes sida ställde sig (med »Nordiska biet» och
»Fäderneslandets son») petersburgarna, den
inskränkte Nikolaj Gretj (1787–1867), den
tvetydige Taddej Bulgarin (1789–1859)
och Osip Senkovskij (1800–58, psevd.
»Baron Brambeus»), alla tre produktiva
romanförfattare. I Moskva försvarade skeptikern
Katjenovskij (i »Vjestnik Jevropy») ännu de
»klassiska» reglerna; den fåfänge pedanten
Step. Sjevyrev (1806–64), som literaturhistoriker
ej utan förtjenst, och Nikolaj
Nadjezjdin (1804–56; utg. af Teleskopet och
Ryktet), båda professorer, slöto sig i sin
kritik ej till någon viss skola. Romantikens
språkrör var »Moskovskij telegraf» (1825–34),
utgifven af avtodidakten-mångskrifvaren
Nikolaj Polevoj (1796–1846).
Sekundaförfattare, sådana som Aleks.
Bestusjev (psevd. »Marlinskij»), Nikolaj Pavlov
(1805–64, salongsromaner) och Polevoj
lemnade i sina romaner och noveller en oskolad
fantasi fria tyglar. Detsamma gäller delvis om
den filosofiske V. Odojevskij (1804–69),
som emellertid också skrifvit några ganska fina
stycken (Brigadieren, Balen o. a.), samt i fullt
mått om den patriotiske Nik. Kukolniks (1809–68)
högtrafvande dramer och romaner med
ämnen ur medeltiden eller ryska historien.
Historiska romaner i W. Scotts maner skrefvo
Mich. Zagoskin (1789–1852; Jurij Miloslavskij)
och Iv. Lazjetjnikov (Bsurmanen, Ispalatset m. fl.).
En lyriker af första rang (på vers och prosa) var åter den
demoniske Michail Lermontov (1814–41). I honom
kulminerar den oppositionella romantiken. Till
Pusjkin och Lermontov sluta sig redan på 1840-talet,
ehuru deras hufvudsakliga verksamhet faller senare,
grefvinnan Jevdokija Rostptjin (1811–58), bäst
i sina små lyriska dikter, mindre lyckad i romanen,
och den melodiske, känslige Nik. Ogarev (1813–77),
medarbetare i Herzens »Kolokol». Romantiken nära
(personligen i förbindelse med Stankevitj och hans
vänner, de blifvande slavofilerna) står 1830-talets
geniale folkdiktare Aleksei Koltsov (1809–42). Hos
humoristen-kosaken Nikolaj Gogol (1809–52)
träder romantiken i den närmaste förbindelse med
verkligheten. Med sina lillryska teckningar är han
den ryska realismens grundläggare, senare en omild
kritiker af förvaltning och ämbetsmän (Revisorn, Döda själar).
– Mera direkt var den kritik, som riktades mot
det bestående af »vesterländingarna» (zapadniki).
De direkta anklagelserna börja med P. Tjaadajevs Filosofiska
bref (i »Teleskop», 1836).
Både vesterländingar och slavofiler
utgingo från den studentkrets, som i Moskva på
1830-talet slöt sig omkring den begåfvade, tidigt
bortgångne N. Stankevitj (1813–40) och Bjelinskij:
Granovskij, Bakunin och Herzen, Katkov, K. Aksakov,
Chomjakov. Deras hufvudintresse var då tysk
filosofi (Schelling och Hegel). Vissarion Bjelinskij (1812–48)
är Rysslands förnämste kritiker. Hyllande Gogol,
Pusjkin och Lermontov, införde han Koltsov i literaturen,
försvarade på samma gång (med Hegels logik)
absolutismen, men öfvergick snart på Herzens
och Granovskijs sida, omfattade demokratiska
idéer och såg i literaturen blott en häfstång
för samhällsutvecklingen. Han utöfvade på
författare och opinion ett kolossalt inflytande.
– Senare delen af 1840-talet var i Ryssland som
annanstädes en tid af social jäsning. Hufvudorgan
för framstegspartiet (»vesterländingar» i socialt,
realister l. »naturalister» i estetiskt afseende)
blef Panajevs och Nekrasovs »Sovremennik» (En samtida),
sedan 1847. Efter det rådande »systemets» bankrutt i
Krimkriget kom en tid af fri diskussion och ifrigt
reformarbete, i hvars tjenst äfven den vittra literaturen stod.
Den literära kritiken sköttes i »Sovremennik» senare af
den ädle Nikolaj Dobroljubov (1836–61),
som uppträdde redan 1856 samt i begåfning och
tendens var en ny Bjelinskij, och af den
socialistiske N. Tjernysjevskij (d. 1889),
hvars ekonomiska roman »Hvad är att göra?» väckte
stort uppseende. 1860-talets mest betydande kritiker,
till sin sociala och antiestetiska (realistiska)
tendens Bjelinskijs och Dobroljubovs efterföljare,
men mera extrem var Dimitrij Pisarev (1840–68),
som skref i »Russboje slovo» och »Djelo».
Nikolaj Soloviev och A. Grigoriev (1825–64)
betona mera den konstnärliga sidan. I den periodiska pressen,
som nu blef en makt, fördes reformernas talan
direkt af två berömda publicister, nämligen den
genialiske, radikale Aleksandr Herzen (1812–70),
från London, der han 1854 grundlagt ett ryskt
tryckeri, och hvarifrån 1856–64 hans »Kolokol»
(Klockan) lät hög och låg höra sin mäktiga röst
(hans medarbetare voro bl. a. Bakunin och Ogarev),
och den då ännu liberale Michail Katkov (1818–87),
som utgaf »Russkij vjestnik», senare en fiende till
de institutioner han på 1850- och 1860-talen så
varmt förordat. Katkovs ledande ställning förskref
sig egentligen från hans publicistiska härtåg
i »Moskovskija vjedomosti» mot polackerna (och
Herzen) i början på 1860-talet. Redan efter några år
inskränktes åter pressfriheten. Fr. o. m. 1860-talet
har en mängd rysk literatur i politiska och sociala
ämnen tryckts i utlandet, mest i London och Genève (och
lästs i Ryssland). – Slavofilernas språkrör var först
Pogodins »Moskvitianin» (fr. o. m. 1841, i början
ej vidare utprägladt slavofil). Efter deras teori, i godt
samförstånd med Nikolaus’ politiska system utvecklad filosofiskt
af Ivan Kirejevskij (1806–56), religiöst
af »kyrkoläraren» Aleksej Chomjakov (1804–60),
historiskt af Samarin och Konst. Aksakov (1817–60),
är »det heliga Ryssland» ett alldeles specifikt
väsende, med envåldsherradömet, den ortodoxa
tron och bykommunen som väsentliga bestämningar.
I motsats till »den ruttna Vestern» äro
slaverna (egentl. ryssarna; ty vestslaverna hafva
svikit sin bestämmelse) Guds egendomsfolk. Jämte
sina öfverdrifter (och brist på historisk kritik)
hafva slavofilerna också stora förtjenster; de hafva
kraftigt framhållit betydelsen af en nationel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
