Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Milano, hufvudstad i ofvannämnda provins liksom förut i konungariket Lombardiet-Venezia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kupolen öfver korset 64 m. hög och tornet 106
m. högt. Golfytan utgör 8,406 qvm. Marmorns härliga
prakt öfverskådar man klarast vid en rundgång på
taket, der åskådaren omgifves af 123 spetstorn, hvart
och ett med 13–17 statyer, och hvarifrån man njuter
en omfattande utsigt öfver hela alpkedjan från Monte
Viso till Ortler och öfver den lombardiska slätten. Af
det stora antalet konstverk i det inre må nämnas två
hvarandra högst olika, men hvart i sin art betydande:
den ryktbara statyn af den flådde Bartholomaeus
(af M. Agrate, se d. o.) samt den härliga sjuarmade
bronskandelabern i form af ett 5 m. högt träd med
grenar och löfverk, ett underverk af ornamental konst
från romanismens sista skede. Dômens byggande började
1386 under Joh. Galeazzo Visconti, som det tyckes
efter en ursprungligen tysk plan, fortsattes sedan
af åtskilliga arkitekter i olika tendens, men är ännu
icke afslutadt. Äldre än domen är den genom de forne
konungarnas af Italien kröning berömda kyrkan San
Ambrogio (från 9:de–12:te årh.), i romansk stil, med
många värdefulla plastiska verk af den gammalkristna
konsten. Af de öfriga, till en del präktiga kyrkorna
må nämnas dominikankyrkan S. Maria delle grazie,
hvars chor, kupol och tvärskepp tillskrifvas Lazzari,
och i hvars refektorium (det forna klostret är nu
kavalleri-kasern) befinner sig Lionardo da Vincis
berömda Nattvard, San Lorenzo och San Eustorgio
(M:s äldsta kyrkor, grundade i 4:de årh., flere
gånger ombyggda), den senare förr förvaringsort
för heliga tre konungars ben (åt hvilka kyrkan var
helgad), tills dessa efter stadens eröfring (1162) af
Fredrik Barbarossa flyttades till Köln, San Satiro,
med sakristia af Lazzari, S. Maria preso S. Celso,
med en i ädel stil hållen förgård, som likaledes
tillskrifves Lazzari, samt bland M:s yngre kyrkor
den 1847 invigda S. Carlo Borromeo, en rotunda efter
Pantheon i Rom. – Bland palatsen må främst nämnas
Palazzo di Brera, uppfördt i 12:te årh. till ett
ordenshus åt humiliaterna, derefter jesuitkollegium,
nu M:s vetenskaps- och konstpalats. Det innehåller ett
af de förnämsta tafvelgallerier uti Italien (omkr. 600
nummer), en samling gipsafgjutningar, arkeologiskt
museum, ett offentligt bibliotek (med närmare 200,000
bd och 3,650 manuskript), myntsamling, astronomiskt
observatorium, konstakademi jämte andra konst- och
vetenskapsinstitut. I det forna cisterciensklostret
Ambrogio finnes det berömda Biblioteca Ambrosiana
(se Ambrosianska biblioteket), M:s stolthet, med
omkr. 164,000 tryckta böcker och 8,100 mskpt (deraf
flere ytterst värdefulla), en samling kopparstick,
kartonger och handteckningar samt taflor. Andra
märkliga palats äro Palazzo reale, de österrikiske
guvernörernas residens, ärkebiskopliga palatset
(bygdt af Pellegrini 1570), municipalpalatset
(Pal. del Marino), ett 1558 af G. Alessi uppfördt
mästerverk i senrenaissance, Broletto, af Fil. Maria
Visconti 1415 bygdt åt hans general Carmagnola, nu
tillhörigt staden. Nyare byggnadsverk äro den stora
centralbangården samt det af Gius.
Mengoni 1865–67 uppförda Galleria Vittorio
Emmanuele. Till denna storartade, 160 m. långa
glastäckta passage sluta sig de nya, domkyrkoplatsen
omgifvande pelarehallarna. Tillsammans bilda
de en med ståtliga butiker försedd promenad,
den vackraste i sitt slag i Europa. En annan
omtyckt promenadplats är Giardini pubblici i stadens
nordöstra del. Den förnämsta bland teatrarna är Teatro
detta Scala, (byggd 1778), näst S. Carlo-teatern
i Neapel den största uti Italien (den rymmer
3,600 åskådare). Framför teatern står sedan 1872
Lionardo da Vincis bildstod. Bland undervisnings- och
bildningsanstalter må nämnas: ett högre tekniskt
institut, landtbruksinstitut, veterinärinstitut, en
vetenskapsakademi, ett seminarium, gymnasier, flere
tekniska skolor och slöjdskolor, en mycket besökt
konstakademi, flere lärda sällskap, bl. a. »Instituto
lombardo di scienze, lettere ed arti», »Società
italiana della scienze naturali», »Accademia di belle
arti» och »Accad. fisico-medic. statistico». M:s
många borgare- och folkskolor äro de mest besökta
och bäst inrättade uti Italien. De förnämsta
välgörenhetsanstalterna äro det allmänna sjukhuset
(Ospedale maggiore), en kolossal praktbyggnad (grundad
1457), samt döfstuminstitut och blindinstitut. – M. är
en betydande industri- och handelsplats, hufvudort för
Lombardiets handel med råsilke samt bomullstyger,
spanmål, ris och ost. Vigtigaste industrialstren
äro sammets- och sidentyger, band, papper, glas och
fajans, vagnar och andra snickeriarbeten.
Historia. Enligt gammal tradition skall M. grundats
af kelterna omkr. år 600 f. Kr. Staden kallades af
romarna Mediolanum och var insubrernas hufvudstad,
tills den 222 f. Kr. intogs af romarna. Under
kejsaretiden blef den Italiens andra stad och ett
vetenskapernas hem, hvarför den stundom kallades Nya
Athen. Under folkvandringarnas stormar led staden
fruktansvärdt flere gånger: 452 blef den eröfrad
och plundrad af Attila, 490 intagen af Teoderik
den store, 539 ödelagd af burgunder och goter. 569
besattes den af langobarderna och införlifvades jämte
deras rike 774 med Karl den stores välde. Flere af
dennes efterföljare läto såsom konungar af Italien
kröna sig i M. l. Pavia med den i Monza förvarade
jernkronan. Efter Otto I:s kröning (962) hörde
M. med konungariket Italien till det romersk-tyska
kejsaredömet och styrdes genom kejserliga ståthållare
eller prefekter. I 12:te årh. gjorde M. såsom hufvud
för det lombardiska stadsförbundet och guelfernas
parti ofta uppror mot kejsarna, men blef flere gånger
hårdt tuktadt, i synnerhet af Fredrik Barbarossa
1158 och 1162, vid hvilket sistnämnda tillfälle alla
borgarena fingo befallning att lemna staden samt denna
plundrades och förstördes ända till kyrkorna. Efter
det lombardiska stadsförbundets seger vid Legnano
(1176) blef M. genom fördraget i Konstanz (1183)
en fri stad, erkände kejsaren såsom sin länsherre,
men vägrade honom för alltid inkomsterna af
domänen. Partistriderna mellan guelfer, anförda
af familjen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
