Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mikon ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bemärkelse vara en mikrokosm (ett »Guds beläte»). Men
naturen är ej ett organiskt helt i denna rent
absoluta bemärkelse. De skapelser hon alstrar äro
derför ej häller mikrokosmer annat än i relativ
bemärkelse. Inom naturen gifves en skilnad emellan
högre och lägre varelser. Vi kunna härvid fortgå från
de liflösa tingen genom växter och djur ända upp till
menniskan, som är den högsta för oss bekanta varelsen
inom naturen. Ju högre en varelse står inom denna
serie, dess trognare afspeglar den ock det hela eller
eger alla dettas moment i sig närvarande och dess
egentligare kan den kallas en mikrokosm. Det förhåller
sig nämligen så med naturlifvet, att då det inträder
i en högre form (t. ex. öfvergår från växt till djur,
från djur till menniska), så upphör icke dermed den
lägre formen helt och hållet, utan qvarstår i och
hos den högre såsom dess förutsättning, låt vara i
och genom denna modifierad. Så äro organismerna,
ehuru på sitt egendomliga sätt, mekaniskt och
kemiskt bestämda. Djuret har egendomlig form af
vegetativt lif, menniskan ett djurlif. Men å andra
sidan äro de lägre varelserna, ehuru i mindre egentlig
bemärkelse än de högre, likväl äfven de på sitt sätt
mikrokosmer. Inom det lägre finnes alltjämt något,
som ej helt och hållet tillhör dess egen egentliga
sfer, utan hänvisar på det högre samt röjer, såsom
först ur detta förklarligt, sammanhanget med detta
högre och derigenom med det hela. Ingen rent af
exklusiv gränslinie kan dragas emellan lif och död,
växt och djur, djur och menniska. Hvarje stoftgrand
är en mikrokosm. Men i egentligaste bemärkelse är
detta fallet med menniskan, ty inom henne pulsera
i sin fulla utbildning alla de hufvudformer af
lif, hvilka naturen alstrar. Jfr Makrokosm.
L. H. Å.
Mikroliter (af Grek. mikros, liten, och lithos,
sten), miner., benämnas sådana kristaller, som äro
så små, att de endast med mikroskopisk förstoring
kunna iakttagas. Sådana förekomma synnerligen ofta
i obsidian, pechsten och andra vulkaniska bergarter
liksom också i konstgjorda slagger. Mikroliterna visa
oftast andra former än de större kristallerna af samma
slag och kunna derför betraktas såsom ungdomsformer. I
allmänhet äro de staf- eller nålformiga, stundom
tagglika eller klubbformiga. Andra dela sig som en
svalstjert eller visa formen af ett timglas. De böjda
formerna, som äro ogenomskinliga, benämnas trichiter
(af Grek. thrix, hår). Några af dessa mikroliter låta
återföra sig på bestämda mineral. Sålunda känner man
augit-, fältspat- och apatitmikroliter, men de flesta
äro till sin substans obekanta. Hj. Sj.
Mikrometer (af Grek. mikros, liten, och metron,
mått), astron., fys., en apparat, som fästes vid
något optiskt instrument, för att man skall kunna
mäta storleken af de deri uppkommande bilderna
eller vinkelafståndet emellan tvänne deri synliga
punkter. Mikrometern begagnas företrädesvis vid
astronomiska tuben till s. k. relativa bestämningar,
då läget af en okänd stjerna bestämmes i förhållande
till en annan, närliggande, med kändt läge på
himlasferen, samt vid
de s. k. mikrometriska mikroskopen (se d. o.). Af de
mikrometrar, som tjena till uppmätning af i tuben
sedda föremål, finnas flere olika slag. De kunna
indelas i tre klasser: filar- l. hårmikrometrar
(äfven kallade »skrufmikrometrar») samt ytmikrometrar
och dioptriska mikrometrar.
– Filarmikrometern består af ett hårkors (se d.
o.) af flere parallella hår eller spindelväfstrådar,
vanligen spända på lika afstånd från hvarandra,
samt vinkelrätt mot dessa ett eller två fasta och
ett rörligt hår, som kan flyttas parallelt
med dessa. För detta ändamål är det flyttbara
håret fäst i en särskild ram, som medelst en gängad
skruf kan skjutas fram och tillbaka parallelt
med den ram, i hvilken de fasta håren sitta.
För hvarje helt hvarf, som skrufven kringvrides,
framflyttas således håret ett stycke, lika med en
skrufgängas höjd. Delarna af hvarfvet afläsas deremot
på en s. k. trumma, d. v. s. ett på kanten graderadt
vidare rör, som är fäst vid skrufvens hufvud.
Alla håren böra så nära som möjligt ligga i ett och
samma, genom objektivets brännpunkt gående och
mot tubens optiska axel vinkelräta plan. För
att åstadkomma detta justeras först okularet
tillsammans med hårkorset, så att de särskilda håren
ses fullkomligt tydligt genom okularglaset, hvarefter
hela okularröret inskjutes i tuben så långt,
att bilderna af de i synfältet liggande stjernorna
blifva fullt skarpa. Genom att vrida okularröret
omkring tubens axel kan man gifva hårkorset den
rätta lutningen i förhållande till horisonten.
Vill man t. ex. mäta skilnaden i deklination
emellan tvänne stjernor, hvilket ar en vanlig
användning af mikrometern, vrides okularröret,
tills det rörliga håret blifver parallelt med
parallelcirklarna på himlen, och tuben inriktas
så, att den ena af dessa stjernor täckes af det
fasta håret, medan det rörliga håret genom skrufven
inställes på den andra stjernan. Sedan man nu
på trumman afläst mikrometerskrufvens läge,
framskjutes det rörliga håret så långt, att det
träffar det fasta, då en ny afläsning af skrufvens
ställning gifver deklinationsskilnaden emellan
de bägge stjernorna, uttryckt i skrufhvarf och
delar deraf. För att få denna skilnad uttryckt i
båggrader behöfver man blott en gång för alla taga
reda på gradvärdet af ett hvarf på skrufven, hvilket
kan ske på flere sätt. Känner man den ena
stjernans deklination, så fås den andras genom
tillägg af den observerade deklinationsskilnaden.
– Men deklinationen ensam bestämmer ej en stjernås
läge; härtill erfordras ock kännedomen af dess
rektascension. Till detta tjena de parallella hår,
som äro spända vinkelrätt mot det rörliga. Dessa
ligga nämligen, om inställningen antages vara densamma
som förut, parallelt med deklinationscirklarna på
himlen, och stjernorna röra sig således vinkelrätt
mot dem. Tidsskilnaden emellan de båda stjernornas
passage öfver ett och samma hår gifver derför deras
rektascensionsskilnad uttryckt i tid, hvilken
tidsskilnad genom en enkel räkning kan förvandlas
till båge, hvarigenom således, om den ena stjernans
rektascension är bekant, äfven den andras blifver
känd. Genom att samma observation
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
