Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Middendorff ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
25 km. ö. om staden Siedlce, vid jernvägen mellan
Varsjava och Brest-Litovski. Omkr. 10,000 innev.,
hälften grekiska sekterister, hälften judar och
katoliker.
Miel (Meel, Miele), Jan, af italienarna
kallad Giovanni delle Vite, nederländsk målare,
f. i närheten af Antwerpen 1599, d. i Turin 1664,
utbildade sig först i Antwerpen, sedan i Rom under
Andrea Sacchi. Han målade förnämligast landskap med
figurer, herdelif, bonddansar (s. k. »bambocciate»
i P. van Laars stil), men utförde också både al fresco
och i olja stora målningar för kyrkor i Rom. 1648 blef
han ledamot af Accademia di San Luca i Rom, och straxt
derefter kallades han af Karl Emanuel II af Savojen
till Turin såsom hans förste målare. Arbeten af
M. finnas i Louvre, Turin m. fl. samlingar. Sveriges
nationalmuseum eger tvänne taflor af honom.
Mielikki, Finsk mytol., skogens gudinna, Tapios gemål,
som ofta under skogsfärder anropas, t. o. m. framför
Tapio sjelf. De många benämningar och epitet, som
fornfinnarna använde för M., äro ett bevis på den
utomordentligt stora dyrkan, hvarmed de omfattade
såväl alla skogens gudomligheter i gemen som särskildt
herskarinnan i skogen, deras dåvarande förnämsta
inkomstkälla. Så t. ex. kallas hon bl. a. Mielus (den
välvilliga), Juonetar (troligen härledt från juoni,
fåran i pilbössan), Simanter (honingens värdinna)
och Holohonka höyheneukko (H. fjädergumman, troligen
med afseende på hennes herravälde öfver skogens
befjädrade innevånare). Oftast skildras hon i sitt
förhållande till jägaren. Då fångsten var dålig,
sof hon hela dagen utan att uppstiga för att öppna
Tapios skattkammare, eller, om hon var vaken,
satt hon jämte sitt husfolk i hvardagsdrägt och
med dyster, ja vederstygglig uppsyn. Men ville hon
beskära riklig fångst, hade hon på sig lyckokläderna
samt var öfversållad med guld och perleprydnader. I
likhet med sin gemål får hon stundom epitetet tarkka
(den noggranna), hvilket väl rättast bör anses
hänsyfta på hennes trägna omsorg om sina djur. Då
hon äfven anropades till skydd för den i skogen
betande boskapen, nämnes hon lavekämmen karjan
eukko, d. v. s. hjordens moder med öppna (eg. breda)
handen. I en trollsång bedes hon vidare förläna
godt slädföre, och då skildras hon såsom försedd med
knifslida af tenn och bälte af silfver samt stojande
på kopparbergen. Slutligen var det M., som verksammast
deltog i björnens skapande. I sången om björnens
ursprung förtäljes nämligen, att hon från sjön upptog
den ulltapp, som luftens jungfru hade låtit falla ned
från molnets kant, der hon satt och spann. M. förde
derefter densamma till midten af skogen, upphängde
björnens vagga vid en furas gren samt vaggade der
till lifs den »hårtofsrike Otso». Blott tänder och
klor ville hon icke gifva björnen; men sedan denne
med en helig ed försäkrat, att han ej skulle göra
någon skada, tog hon från furans silfvergren och
granens gyllene gren ämne till hans klor och tänder
samt släppte derpå sin »lurfvige älskling, skogens
äpple, den sköne honingstassen, ödemarkens stolthet»,
den mångbeprisade »gamle mannen», ut att vandra i
skogen. Emedan björnen emellertid ej höll sin ed,
ansågo finnarna det lofligt att döda honom. Men de
betraktade det likväl såsom sin skyldighet att hedra
hvarje fallen björn med en fest och söka blidka hans
maner, hvilket allt på ett synnerligen lifligt och
humoristiskt sätt skildras i 46:te runan af Kalevala.
O. G.
Miereveld l. Mierevelt [mir-], Michiel Jansz,
holländsk porträttmålare, f. i Delft 1567, var son
till guldsmeden och gravören Jan M. samt lärjunge
först af Willem Willemsz och Augustijn, sedan
(1583) af A. van Montfoort i Utrecht. Han tillhörde
Lukas-gillet i Delft och upptogs 1625 äfven i samma
gille i Haag, der han tidtals vistades. Död i Delft
1641. M:s porträtt äro så många, att Descamps
har velat beräkna dem till 10,000, något som
naturligtvis måste vara öfverdrifvet. I sjukhuset i
Delft finnes af honom en tafla med en mängd porträtt
af sjukhusets föreståndare, samlade till en anatomisk
föreläsning. För öfrigt träffas arbeten af honom i
de flesta samlingar: i Amsterdam porträtt af Vilhelm
I af Nassau-Oranien (efter original af Cornelis de
Visser, ty M. var blott 17 år, när Vilhelm mördades
i Delft, 1584) och af flere till huset Oranien
hörande män, af advokaten Jan van Oldenbarnevelt
och skalden Jacob Cats, vidare i Haag 8 porträtt, i
Rotterdam 3, i Louvre 3, i Berlin 2, i Stockholm 1
o. s. v. Från honom härrör äfven ett bland de bästa
porträtten af Gustaf II Adolf, för hvilket han af
konungen begåfvades med en gyllene kedja. – Bland
M:s lärjungar må nämnas hans son Pieter M. (f. 1596,
d. 1623) och Paulus Moreelse från Utrecht. C. R. N.
Mieris [mir-]. 1. Frans van M., de oude (den äldre),
holländsk målare, f. i Leiden 1635, d. derst. 1681,
son till guldsmeden och diamantsliparen Jan van
M., studerade genremåleri för Gerard Dov och
historiemåleri för Adrian van den Tempel. Men han
stannade ej länge hos den senare, ty han kände
sig oemotståndligt dragen till Dovs manér och
ämneskrets. Han återvände derför till dennes atelier
och dröjde der, tills han utgick derifrån som mästare
i skildringen af sällskapsstycken ur det borgerliga
lifvet. Men han nådde ej sin mästares förmåga i
clairobscur och finhet i utförandet, ty hans verk
utmärka sig för en viss torrhet, hvilken vardt ännu
större hos efterföljarna inom hans egen familj. Af
hans arbeten finnas i Antwerpens museum Brefvexling,
Lutspelare och en Vanitas, en af de på den tiden
vanliga framställningarna af förgängligheten
(en dam i atlas, som visar på en bredvid henne
liggande dödskalle), samt i Louvre flere bilder,
bland hvilka Dam vid toaletten och Tedrickning äro
de förnämsta. För öfrigt finnes i Haag porträtt af
målaren och hans hustru, i Wien Konsultationen,
i Berlin ett par och i Dresden en hel mängd af
hans arbeten. – 2. Jan van M., den föregåendes
son, f. 1660, d. i Rom 1690, målade porträtt och
interiörer. – 3. Willem van M., den föregåendes
broder, f. 1662, d.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
