Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Meno ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
reformationen under Gustaf Vasa indragna till kronan,
och åtskilliga af de bohuslänska hafva på senare
tiden blifvit skatteförsålda. Kbg.
Mensdorff-Pouilly [-pouji], Alexander, grefve
(1869 hugnad med sin 1864 aflidne svärfaders titel:
furst Dietrichstein zu Nikolsburg), österrikisk
kavallerigeneral och utrikesminister, f. i Koburg
1813, var son af österrikiske generalen grefve
Emanuel M.-P. i hans äktenskap med hertiginnan Sofia
af Sachsen-Koburg-Saalfeld. Efter att bl. a. hafva
varit Österrikes förbundskommissarie i Holstein
(1850–Febr. 1852), sändebud vid ryska hofvet (till
Nov. 1853) samt ståthållare i Galizien (från 1862)
utnämndes han d. 27 Okt. 1864 till utrikesminister i
Schmerlings ministèr efter grefre Rechberg och förblef
på denna post, tills han d. 30 Okt. 1866 ersattes af
Beust. Derunder afstyrkte han likväl det åsidosättande
af författningen, som Schmerlings efterträdare, grefve
Belcredi, vågade, samt ville undvika 1866 års krig
med Preussen och Italien. Att han, trots afvikande
åsigter i de vigtigaste frågor, qvarstannade i
ministèren, kan endast tillskrifvas en öfverdrifven
eftergifvenhet för hofvet. I herrehuset visade
han sig derefter trogen författningspartiet. 1870
utnämndes han till kommenderande general i Agram,
förflyttades s. å. till ståthållare i Böhmen och dog
der 1871.
Mensjikov [-koff]. 1. Aleksander Danilovitj, furst
M., rysk krigare och statsman, föddes 1673 i närheten
af Moskva. I sina unga år hade han plats först hos
en pastejbagare, sedan som betjent hos Lefort. Hos
denne fick tsar Peter se honom, och Lefort nödgades
1686 afstå honom till tsaren. Efter Leforts död,
1699, intog han dennes inflytelserika ställning,
hvilken han väl fyllde genom sina framstående och
mångsidiga egenskaper. Det goda hos honom var dock
alltför mycket uppblandadt med äregirighet och
vinningslystnad. Icke endast såsom politiker, utan
äfven såsom soldat gjorde M. emellertid sitt land
stora tjenster. Så utmärkte han sig 1702 vid Nöteborg
och intog s. å. Marienburg, der i hans händer föll
den sköna Katarina, som sedermera blef tsarens gemål
och M:s stora beskyddarinna. 1706 upphöjdes han
till tysk riksfurste och fick 1707 efter segern vid
Kalisz rysk furstevärdighet. M. deltog i slagen
vid Ljesna (1708) och Poltava (1709), hvarefter
han förvärfvade fältmarskalksgraden. Sedermera
kämpade han vid Riga 1710, kommenderade 1711 i
Kurland, understödde danskarna i Holstein 1713 och
eröfrade s. å. Stettin. M:s begär att sälja sitt
inflytelserika ord för stora summor kom slutligen
till tsarens kännedom och ledde till att han en gång
(1713) dömdes till döden och två gånger (1719, 1723)
förklarades förlustig gods och värdigheter. Han togs
dock snart åter till nåder samt befordrades 1718
till president i Krigskollegiet och 1721 till vice
amiral och befälhafvare för Ukrajnas trupper. Högst
i makt stod han under Katarina I (1725–27), hvilken
han med många intriger lyckades skaffa upp på tronen,
och som straxt före sin död utnämnde honom till sin
efterträdares, Peter II:s, förmyndare. Han höll den
unge kejsaren under sträng
uppsigt och bestämde en af sina döttrar till hans
gemål, ja det berättades t. o. m., att han sjelf
fikade efter kronan. Förtrytelsen öfver M:s äregirighet
och hänsynslöshet dref dock hans många fiender till
handling. Han anklagades för högförrädiska planer
och förvisades jämte sin familj till Sibirien, der
han afled 1729. Hans ofantliga förmögenhet indrogs
till staten.
– 2. Aleksander Aleksandrovitj, furst M.,
den föregåendes son, f. 1713, utmärkte sig i
krigen mot turkarna och svenskarna (1741–43) och
afled såsom general en chef 1764.
– 3. Aleksander Sergejevitj, furst M.,
den föregåendes sonson, rysk general och amiral,
generalguvernör i Finland, född d. 11 Sept. 1787,
gjorde fälttågen 1812–15 såsom adjutant hos
kejsar Alexander I och blef 1816 generalmajor.
Illa sedd för sina helleniska tänkesätt, tog
han afsked 1823, men trädde åter i tjenst efter
kejsar Nikolaus’ tillträde till regeringen
(1825). Han afgick 1826 i en utomordentlig
beskickning till Persien, bevistade början
af persiska fälttåget och deltog derefter i
kriget med Turkiet 1828–29. Han eröfrade derunder
Anapa och Varna, men sårades svårt vid sist
nämnda tillfälle. Sedermera trädde M. såsom vice
amiral och chef för flottans generalstab i spetsen
för ryska marinen och utvecklade i denna befattning
stor verksamhet, hvarefter han d. 1 Dec. 1831 blef
generalguvernör i Finland. 1833 utnämndes han till
amiral och förordnades 1836 till marinminister,
med bibehållande af generalguvernörsämbetet och
öfriga sysslor. I Febr. 1853 sändes han i
utomordentlig beskickning till Konstantinopel,
men bidrog genom det öfvermodiga sätt, på hvilket
han der uppträdde, till Krimkrigets utbrott (se
Krimkriget). Han organiserade då flottan i
Svarta hafvet och fick tillika öfverbefälet
på Krim, der han dock ej följdes af lyckan.
På grund af sjuklighet måste han i Febr. 1855 lemna
Sevastopol, der furst Michail Gortjakov efterträdde
honom i befälet, och entledigades s. å.
jämväl från finska generalguvernörsämbetet och
öfriga befattningar. Derefter och till d. 18 April
1856 var han krigsgeneralguvernör i Kronstadt.
Död i Petersburg d. 2 Maj 1869. – Furst
M. upptogs jämte barn och efterkommande, enligt
kejserl. reskript af d. 1 Juli 1833, såsom finsk
undersåte samt erhöll rätt att såsom riksfurste
intaga första rummet bland Finlands ridderskap
och adel. 1842 erhöll han Anjala (med finska
statsmedel inköpta) sätesgård såsom fideikommiss.
Mens sana in corpore sano, Lat., »en sund själ
i en sund kropp», ett uttryck, som har blifvit
ett lystringsord på gymnastikens och den nutida
uppfostringskonstens område. Det träffas i Juvenalis’
10:de satir, v. 356, der det fullständigt heter:
Orandum est ut sit mens sana in corpore sano.
Menstrualkolik. Se Menstruation.
Menstruation (af Lat. menstruus, månatlig,
af mensis, månad), katamenier, regler, tider,
månadsrening, den hos den könsmogna qvinnan månatligen
inträdande blödningen från lifmodern, stående i
närmaste samband med den s. k. »ovulationen», eller
äggets mognad och afgång från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
