Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mendes ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
konservatoriet derstädes. I Düsseldorf uppförde han 1836 sitt
oratorium Paulus, som väckte stor entusiasm och gjorde
sin rund kring alla sångföreningar. S. å. blef han
hedersdoktor vid Leipzigs universitet, och året derpå
gifte han sig med Cecilia Jeanrenaud, dotter till en
hugenott. Af Fredrik Vilhelm IV fick han upprepade
anbud att fästa sig i Berlin. Men det oaktadt
stannade han der endast kortare tider, såsom 1841,
då han på konungens beställning komponerade musik
till Sofokles’ Antigone, 1842, då han utnämndes
till generalmusikdirektör, samt 1845, då han
framförde musiken till Sofokles’ Oedipus och Racines
Athalie. Från 1842 daterar sig fullbordandet af hans
s. k. Schottische symphonie, från 1846 uppförandet af
oratoriet Elias samt kompositionen af fragmenten till
oratoriet Christus och operan Loreley. Överansträngd
och tärd af sorg öfver sin älskade systers, Fanny
Hensels, död, träffades M. af nervslag och dog d. 4
Nov. 1847, i Leipzig. – M.-B. var i inre och yttre
afseende en sällsynt lycklig och harmoniskt utrustad
man, och hans redbara karakter samt välvilliga lynne
förfinades genom verldsmannens urbanitet. Utgången
ur ett förmöget hem, fick han den mest grundliga
och omfattande bildning samt behöfde aldrig arbeta
för bröd. Anseende, popularitet och ett lyckligt
äktenskap beskärdes honom, och med undantag af
några afundsintriger i Berlin samt förlusten af
några vänner och anhöriga träffade honom knappt
någon motgång. Hans rika anlag fingo en tidig,
genomgående och praktisk utveckling samt motsvarades
blott af hans nästan otroliga arbetsförmåga. Hans
lätthet att skapa i klara och behagliga former var
lika stor som hans samvetsgranhet i utarbetandet,
hans dirigentförmåga på sin tid lika ansedd som hans
skicklighet och kolossala minne, när han uppträdde
såsom virtuos på piano och orgel. Stor som musiker,
var han derjämte en talangfull brefstilist. Hans
aqvareller voro verkligt artistiska, och hans
öfversättning af Terentius’ »Andria» väckte filologers
bifall. Han erinrar i denna universalitet om Göthe,
men han var dock ej liksom denne ett snille af första
ordningen. Så mästerliga och formfulländade skapelser
han än frambragt, bildar han likväl ingen egentlig
hufvudlänk i tonkonstens framsteg, och kedjan går
från Beethoven genom Schubert och Schumann snarare
än genom M.-B. Hans enande, lärande, reproduktiva
verksamhet torde varit ännu mera betydelsefull än
den produktiva, och ingen har gjort så mycket som
han för att återväcka studiet och kännedomen af
Sebastian Bach. Hans egna oratorier äro ett slags
modernisering af Bachs och Händels. Innehållande rika
lyriska skönheter, nå de likväl icke förebilderna i
religiös höghet och etisk stränghet, lika litet som
hans symfonier i kraft och genomföring gå upp mot hans
föregångares på detta fält, utom i den sentimentala
visformen och det etydartade scherzot, två former,
i hvilka M.-B. är fullt individuel. Bäst hafva
bibehållit sig hans mästerliga uvertyrer (Melusine,
Ruy Blas och de tre förut nämnda), hvilka äro att
räkna till de yppersta i sitt slag
och utgöra en ideal form af programmusik i bästa
mening. »En midsommarnattsdröm» (både uvertyren och
den senare tillagda scenmusiken) är det friskaste och
originellaste han gjort, ehuru Weber i viss mån stått
modell för romantiken såväl der som i M.-B:s likaledes
ungdomliga och käcka Walpurgisnacht. Macfarren säger
om »En midsommarnattsdröms» underbara uvertyr, att
»intet musikstycke innehåller så många nyheter i
harmoni och orkestrering, och dock bär ingen af dem
utseende af experiment, utan alla synas skrifna med
full säkerhet angående deras verkan». Öfvervigten
af sentimental melodiositet har kommit de fordom
väl öfverdrifvet populära »Lieder ohne worte»
att något blekna vid sidan af Schumanns mera
kraftiga och uttrycksfulla pianostycken; detsamma
kan sägas om M.-B:s solosånger, hvaremot hans
duetter, chörsånger och mansqvartetter ega mera
oförminskad friskhet. Hans Violinkonsert är en af
de skönaste i sin art, och äfven pianokonserterna
och »kapricerna» äro omtyckta. En ganska hög rang
intager hans kammarmusik (oktett, qvintetter,
qvartetter m. m.). »Antigone» saknar antik anda
och lokalfärg, men kompositionens metriska trohet
röjer filologen. För öfrigt skref han diverse saker
för piano, orgel m. fl. instrument, symfonikantaten
Lobgesang, sångspelet Heimkehr aus der fremde,
psalmer, motetter och andra kyrkosaker samt bearbetade
stycken af Händel och Bach. – M.-B:s bref äro utgifna
i flere samlingar. Biografier öfver honom äro skrifna
af Lampadius, Benedict, Schubring, Devrient,
Karl M.-B., Hiller m. fl. – 2. Karl M.-B., den
föregåendes äldste son, f. 1838, blef 1867 professor
i historia vid universitetet i Freiburg im Breisgau,
nedlade denna befattning i början af 1874 och afled
s. å. Han gjorde 1863 två resor till Grekland. Bland
hans arbeten märkas Graf Johann Kapodistrias (1864),
Friedrich von Gentz (1867), Geschichte Griechenlands
von 1453 bis auf unsere tage (2 bd, 1870–74) och
Goethe und Felix Mendelssohn-Bartholdy (1871).
1. A. L.
Mendes, i forntiden stad i Egypten, vid Nilen,
ungefär i midten af deltat. Ruiner af densamma vid
Tmeiel-Amdid. Staden var sedan äldsta tider berömd
genom dyrkan af en lokalgudomlighet i gestalten af
en bock, sannolikt en form af Osiris.
Mendès [mangdä’ss], Catulle, fransk vitterhetsidkare,
f. i Bordeaux 1840, utgaf 1860 i Paris tidskriften
»La reine fantaisiste» och införde deri sitt
versdrama Le roman d’une nuit, som kostade
förläggaren två månaders fängelse jämte böter
(förf. sjelf var omyndig). Sedermera har M. fäst
uppmärksamheten på sig genom diktsamlingarna
Philoméla (1864) och Contes épiques (1872), hvilka
äfven återfinnas i hans 1876 utgifna Poésies (ny
uppl. 1884) samt Les trois chansons (1886), ett par
teaterpjeser, berättelserna Histoire d’amour (1868),
Les folies amoureuses (1877) och La vie et la mort
d’un clown (1878), samtidsromanerna Le roi vierge
(1881), Monstres parisiens (1882–85) och Zo’har
(1886), derjämte en mängd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
