Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mekonsyra ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och den passiva formen af melankoli äro hvarandra så
olika som möjligt, och det är icke ovanligt, att en
furor melancholicus tages för mania, eller att den
mest passiva, attonita formen hålles för en dementia.
Man har äfven uppställt särskilda former af melankoli
på grund af de sjukliga föreställningarnas
innehåll. Då dessa röra sig kring det egna
helsotillståndet, och då sinnesstämningen är tryckt
på grund af verkliga (magkatarr är ej ovanlig orsak)
eller inbillade krämpor, har man den hypokondriska
formen, som genom fruktan för syfilis kan urarta till
en syfilidofobi. En icke ovanlig form af melankoli
hos ynglingar är den masturbatoriska, beroende på
ångest och fruktan med anledning af utöfvad
sjelfbefläckelse. Mycket vanlig är äfven den religiösa
melankolien, alstrad af förvända religiösa begrepp,
öfverdrifven ånger öfver synder och fruktan för
eviga straff, hvarvid sjelfföraktet kan urarta till
den fixa idén att man är besatt af en ond ande
(demonomani). Äfven sinnesintrycken förhålla sig
olika. I de aktiva formerna träffas ofta en viss
hyperestesi l. öfverdrifven känslighet hos sinnena,
så att alla intryck uppfattas lifligt, med en viss
skärpa, hvarigenom de plåga och öka smärtan. Jämväl
sådana intryck, som normalt bruka medföra känsla
af lust och välbehag, framkalla blott olust och
vemod, hvaremot hos de passiva formerna sinnena
blifva mera förslöade, så att intrycken ej klart
uppfattas eller gå alldeles spårlöst förbi. I den
hallucinatoriska formen åter antingen uppfattas
sinnesuttrycken oriktigt och falskt (illusioner),
eller produceras intryck i sinnesnervernas
centralganglier i hjernan utan någon motsvarande
retning utifrån (hallucinationer). Båda dessa slag
af sinnesvillor bidraga i väsentlig mån att förfalska
föreställningarnas innehåll och gifva äfven impulser
till förvända och våldsamma handlingar, såsom när de
sjuke höra röster, som fördöma dem eller befalla
dem mord och mordbrand eller förbjuda dem äta,
tala o. dyl. Denna fruktan för mat (sitofobi)
eller vägran att intaga föda kan äfven bero på
en ren passivitet och viljelöshet (abuli) och är
då lättare att öfvervinna; men den kan ock bero
på bestämd och medveten föresats att genom svält
förkorta lifvet. Likaså kan mållösheten (mutacismus)
hafva olika orsaker. I melancholia attonita beror
den på den allmänna förlamningen af viljan och af
den motoriska apparaten, men den kan äfven bero på
hallucination eller föresats. På Stockholms hospital
finnes en förståndig och flitig arbetare, som på 15 år
icke öppnat sin mun, sannolikt af föresats att dermed
straffa sin tunga, med hvilken han påstår sig en gång
hafva förnekat Frälsaren. I den stupida formen synes
all tankeverksamhet hafva afstannat och fantasien vara
alldeles tom på innehåll. Måhända är likväl detta
mera skenbart och beroende på en förlamning af all
uttrycksförmåga, ty stundom finner man reminiscenser
efter uppvaknandet ur detta tillstånd. I samma form
är ofta muskelsystemet försatt i det egendomliga
tillstånd, som fått namn af tetani och katalepsi. –
Melankoliens förlopp är olika. De
lindrigare formerna utgöra ofta blott ett förstadium
till annan sinnessjukdom, framförallt mani. I
många fall är melankolien fristående. Den är då
antingen akut, d. v. s. af kort förlopp, återgående
under gynsamma förhållanden till full helsa eller
räcker den i åratal och öfvergår då mera sällan
till helsa, utan vanligen till sekundär förryckthet
(med qvarlemnande af en eller annan fix idé) eller
till dementia (med allmän obotlig slöhet hos alla
själsfunktionerna). Behandlingen af en melankoliker
bör i allmänhet gå ut på att aflägsna honom så snart
som möjligt från de förhållanden, den yttre omgifning,
det hem, der melankolien uppstått, skaffa den känsliga
hjernan hvila och ro, icke söka att bekämpa de
sorgliga intrycken med andra af gladare art, emedan
dessa blott öka smärtan, icke påtvinga honom några
slags förströelser, utan ju förr dess hällre på en
anstalt för sinnessjuka skaffa honom nödig isolering
och ro samt tjenlig läkarevård. Stillaliggande
till sängs är ofta välgörande, likaså ljumma bad
med kalla begjutningar, bekämpande af magkatarr
och bleksot med tjenliga medel, mild och närande
diet samt tvångsmatning vid näringsvägran,
sömnlöshetens bekämpande medelst paraldehyd eller
kloral, metodisk användning af opium i stigande
dos till häfvande af hyperestesien, bromkalium vid
spinal eller sexuel irritation samt, vid inträdande
konvalescens, rörelse i friska luften och tjenlig
sysselsättning med passande arbete. Tendensen
till sjelfmord måste alltid noga öfvervakas.
F. B.
Melanchthon, Philipp, Luthers vän och
medreformator. Namnet, som af reformatorn sjelf senare
skrefs Melanthon, är en grekisk öfversättning
(melas, svart, och chthon, jord) af det tyska Schwarzerd
(den ursprungl. och riktigare namnformen är likväl
Schwarzert). M. föddes den 16 Febr. 1497 i Bretten
i Baden och var son af en vapensmed. Sin första
undervisning fick han i sin födelsestad och skickades
derifrån till latinskolan i Pfortzheim, i hvilken
stad han kom i närmare beröring med sin slägting,
den store Reuchlin, som gaf nya impulser åt den rikt
begåfvade gossens håg för studier. Vid universitetet
i Heidelberg blef han 1511 baccalaureus.
Magistervärdigheten, som der allenast för hans ungdoms
skull förvägrades honom, vann han dock redan 1514
med utmärkelse i Tübingen, hvarifrån han på Reuchlins
förord kallades till professor i den grek. literaturen
vid det unga universitetet i Wittenberg. Der knöt han
det för reformationens framgång så betydelsefulla
vänskapsbandet med Luther. Efter disputationen
i Leipzig 1519 (se Luther), som M. bevistade,
trädde han mera afgjordt i reformationsverkets
tjenst och förflyttades till den teol. fakulteten,
der han sedermera blef professor (1526). M. var rätte
mannen att vid Luthers sida tjena det stora sannings-
och frihetsverket. I lärd bildning och teoretisk
förmåga Luthers öfverman, inverkade han ock genom sitt
milda, fridsamma sinnelag lugnande på dennes häftiga
natur. Saknande Luthers skarpa, praktiska blick för
verklighetens kraf, viste han å andra sidan att i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
