Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mekanik, vetenskapen om de lagar, som äro gällande vid förändringar i kropparnas lägen, och de krafter, som dervid utöfva inflytande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utveckling af några få erfarenhetssatser, framställer
de allmänna lagarna för de liflösa kropparnas rörelse
och hvila, hvaremot den tillämpade mekaniken, som
utgöres af flere af hvarandra oberoende och alldeles
olikartade kunskapsgrenar, behandlar speciella klasser
af mekaniska problem. Den rationella mekaniken
omfattar kinematik l. geometrisk rörelselära, i
hvilken rörelsen betraktas från geometrisk synpunkt,
utan hänsyn till de krafter, af hvilka den beror samt
statik, afhandlande vilkoren för jämnvigt emellan
kroppar eller krafter, och dynamik, afhandlande
rörelselagarna, sådana dessa gestalta sig, då de
betraktas i samband med de på kropparna verkande
krafterna. Alltefter som statiken och dynamiken
afse fasta, flytande eller gasformiga kroppar,
benämnas de geo-, hydro- och aërostatik eller geo-,
hydro- och aërodynamik. Lagarna för gasformiga
kroppars rörelse stå dock i så nära samband med
värmets verkningar, att de lämpligast studeras i den
mekaniska värmeteorien. – Den tillämpade mekaniken
har en ofantligt vidsträckt omfattning och berör vidt
skilda områden af det menskliga vetandet. Sålunda
sysselsätter sig himmelens mekanik med förklaringen
af himmelskropparnas rörelse på grund af den
allmänna attraktionen. Maskinläran l. den praktiska
mekaniken afhandlar lagarna för maskiners rörelse och
konstruktion. Byggnadskonstens statik sysselsätter
sig med undersökningen af byggnaders stabilitet och
hållfasthet. Den grafiska statiken löser medelst
geometriska konstruktioner problem rörande byggnads-
och maskindelars styrka. Men vi hafva härmed ingalunda
anfört alla de särskilda kunskapsgrenar, som utgöra
en tillämpning af den rationella mekaniken. Så
t. ex. utgöra vigtiga delar af akustiken, optiken
och värmeläran, ja t. o. m. af läran om magnetismen
och elektriciteten omedelbara tillämpningar af denna
vetenskap. Men huru mångsidig användning mekaniken
ock fått, äro likväl de olika slag af storheter, som
den tager i betraktande, jämförelsevis ganska få. De
banor, som i rörelse varande materiella punkter
beskrifva, de vägstycken de derunder tillryggalägga på
vissa tider samt den hastighet och den acceleration
de ega, äfvensom de härvid verksamma krafterna, utan
hänsyn till dessas uppkomst, utgöra de ämnen, med
hvilka den rationella mekaniken tager befattning. De
flesta lagarna för kroppars rörelse och hvila äro
funna med matematikens tillhjelp. Man har dervid
utgått från vissa förutsättningar, hvilkas riktighet
är otvifvelaktig, och dessa lagar ega derför en
lika fast grundad giltighet som matematikens egna
lärosatser. Emellertid gifves det vigtiga delar
af mekaniken, hvilka likaväl som fysiken taga de
experimentella hjerpmedlen i anspråk, så t. ex. läran
om friktionen samt hydrodynamiken.
Såsom mekanikens grundläggare kan man med skäl
anse matematikern Archimedes (d. 212 f. Kr.). Han
upptäckte bl. a. lagarna för häfstängers jämnvigt,
uppfann flere maskiner, införde begreppet tyngdpunkt
samt bestämde denna punkts läge för flere olika
solida figurer. Han ådagalade huru trycket inom en vätska
utöfvas samt upptäckte den efter honom ännu
benämnda principen att en i en vätska nedsänkt
kropp förlorar lika mycket i vigt, som den af
honom undanträngda vätskevolymen väger. Men med
dessa betydande arbeten samt några uppfinningar af
bl. a. Ktesibios och Heron (omkr. 100 f. Kr.) voro
äfven den antika verldens bidrag till mekanikens
grundande väsentligen uttömda. Först nära aderton
århundraden efter Archimedes finner man dennes
forskningar åter upptagna och detta af den ryktbare
målaren Lionardo da Vinci (f. 1452, d. 1519). Denne
utvecklade vidare teorien för häfstängerna, iakttog
friktionens verkningar samt vattnets rörelse i floder
och kanaler, uppfann flere maskiner o. s. v. Likväl
hade dessa arbeten icke något vidsträcktare inflytande
på vetenskapens utveckling, enär de icke blefvo
allmännare kända. Deremot blefvo Galileis (f. 1564,
d. 1642) forskningar af den största betydelse för
mekaniken, och det är förnämligast honom man har
att tacka för denna vetenskaps grundläggande i nyare
tider. Flere af dess vigtigaste satser härröra från
honom. Sålunda ådagalade han, att alla kroppar sträfva
att bibehålla, den rörelseriktning och den hastighet
de en gång uppnått och ej, såsom man förr antagit,
att återgå i hvila. Trögheten består således deruti
att kropparna sträfva att fortgå i rät linie med
konstant hastighet, Galilei förklarade en afskjuten
kulas rörelse, genom det inflytande tyngdkraften och
trögheten gemensamt utöfva på henne. Han upptäckte
vidare lagarna för fritt fallande kroppars rörelse
äfvensom för fallet utför ett lutande plan samt
för pendelrörelsen. Slutligen bör anmärkas, att han
erkände såsom en allmän lag för maskiners verkan,
att hvad man med dem vinner i kraft förloras i
tid. Galileis arbeten utgjorde inledningen till
en följd af vigtiga forskningar. Sålunda angaf
holländaren Huygens (f. 1629, d. 1695) lagarna
för kroppars rörelse i cirkelformiga banor samt
för centrifugalkraftens verkningar. Han utvecklade
äfven väsentligt pendelns teori. Varignon (f. 1654,
d. 1722) visade huru krafter kunna sammansättas och
upplösas. Men mer än alla främjade den namnkunnige
Newton (f. 1643, d. 1727) mekanikens framsteg. De
spridda resultat, till hvilka man förut kommit,
bragte han i samband med hvarandra samt gaf klarhet
och bestämdhet åt vetenskapens grundlagar. Genom
upptäckten af den allmänna attraktionen, eller
gravitationen, som är rådande icke blott emellan
jorden och de på henne varande kropparna samt
emellan dessa inbördes, utan jämväl emellan
himmelskropparna, bragte han astronomien i nära
beröring med mekaniken. Derigenom öppnades ett
vidsträckt fält för mekanikens tillämpning, och
många vigtiga och intresseväckande problem funno
på det sättet sin lösning. Men icke mindre gagnade
han mekaniken genom uppfinningen af differential- och
integralräkningen, hvarvid han visserligen delar äran
med Leibniz. Mekaniken erhöll ock under det 18:de
årh. en storartad utveckling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
